Dödsskuggans dal

Av Ola Österbacka

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, 

fruktar jag intet ont, ty du är med mig.

Det händer att vi förs in i situationer där kända bibelord får en helt ny dimension. En sådan hade jag förmånen att få uppleva under förra veckoslutet, då jag blev intagen på sjukhus – för första gången i mitt liv. I ett rum med fem andra gubbar, som byttes ut flera gånger under de fyra dygn jag vistades där, fick jag en inblick i hur olika människors livssituation kan vara.

Där fanns den gamle ensamboende mannen som hade fallit i sitt badrum och som för tillfället mist förmågan att stå på sina ben. Att vakna upp i ett sjukhusrum mitt i natten kan vara nog så skrämmande, särskilt då man inte förstår varför man inte kan stiga upp.

Där fanns den fyrtioårige mannen som plötsligt fick diagnosen diabetes, som förändrar det mesta för resten av livet. Egen hantering av sprutor och ständig provuppföljning och naturligtvis vaksamhet över födointag.

Och där fanns den gamle som hade andningsnöd och trots syresättning tvingades att sätta sig upp i sängen och hörbart kämpade för sitt liv en tidig morgonnatt. Nattpersonalen ryckte in och gjorde de akuta insatserna, men någon tid att sitta med honom och samtala kring tryggheten i dödsskuggans dal fanns inte på det hållet. 

Mitt i allt detta finns Herden. Han vill ge oss sin frid. Det var välsignat att vila i den friden under de här dygnen. Med den friden vill han också välsigna oss under dagar som kommer. 

Men hur går det för den som har glömt vår Herde när han hamnar in i dödsskuggans dal? Vem förmedlar Herdens röst till den som ropar i ångest? 

Må vi, när Herren kallar oss till tjänst, vara beredda att svara med Jesaja: ”Här är jag, sänd mig!”