Undret i Röda havet

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Predikotexten är från 2 Mos 14:10–11, 13–16, 21–22.

10 När farao närmade sig, lyfte Israels barn blicken och fick se att egyptierna kom tågande efter dem. Israels barn blev mycket förskräckta och ropade till HERREN. 11 Och de sade till Mose: "Fanns det inga gravar i Egypten, eftersom du har fört oss hit för att dö i öknen? Vad var det du gjorde mot oss, när du förde oss ut ur Egypten? 

13 Mose svarade folket: "Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som HERREN i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen. 14 HERREN skall strida för er, och ni skall hålla er stilla." 

15 Sedan sade HERREN till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg till Israels barn att de skall dra vidare. 16 Lyft din stav och räck ut handen över havet och klyv det, så att Israels barn kan gå mitt igenom havet på torr mark. 

21 Och Mose räckte ut handen över havet, och HERREN drev då undan havet genom en stark östanvind som blåste hela natten. Han gjorde havet till torrt land, och vattnet klövs itu. 22 Israels barn gick mitt igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en mur till höger och vänster om dem.

Helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Bakgrund

Vi står här inför ett av de mäktigaste naturundren som Bibeln berättar om. Gud betvingar naturlagarna på ett sätt som aldrig har skådats efter det, och så att den förnuftiga människan hånar det för att vara en saga utan verklighetsgrund.

Var hände det? Den frågan är omöjlig att besvara med säkerhet. Gud har valt att dölja det för oss. Vi kan med säkerhet placera bara några få av de platser som omtalas. Det är högst intressanta frågor, men vi kan här bara ge en kort antydan om alternativa hypoteser.

I 2 Mos 13 sägs att Gud valde en annan väg än den närmaste vägen, som gick genom filisteernas land. För där kunde de ha gett upp när krig hotade dem. I stället lät han dem ta en omväg genom öknen åt Röda havet till. De gick alltså först en lång väg genom öken innan de kom till Röda havet.

Sedan berättas att de slog läger i Etam på gränsen till öknen. De vandrade snabbt, både dag och natt. Det är i sig ett under, då man tänker att de förde med sig små barn och boskap. Hur länge de gick står inte. I början av kap. 14 säger Herren till Mose att de ska vända om och slå läger framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet, mitt emot Baal-Sefon. Det ska göra att farao kommer att säga att de har gått vilse och blivit instängda i öknen.

Den vanliga rutten som våra biblar visar går neråt mot sydost från Gosen i Egypten. Där fanns några grunda sjöar, Sävhavet. Man har då tänkt sig att Röda havet skulle vara ett namn på de sjöarna och att det alltså var ett ganska grunt ställe där vattnet delade sig. Det här är svårt att passa ihop med ortsnamnen, och det är svårt att förklara hur de skulle ha varit instängda där. Och att faraos här skulle ha dränkts där verkar mycket otroligt. Och öknen hade inte börjat ännu där.

Ett alternativ som också brukar nämnas är att de leddes ner mot Suezviken, alltså den västra delen. Men ”Jam suf” används om Aqabaviken, öster om Sinaihalvön.

För några år sedan höll Seth Erlandsson ett par föredrag i Vasa där han berättade om en hypotes som radikalt ändrade på vandringsrutten men samtidigt gav ett helt nytt perspektiv åt undret vid Pi Hahirot. (Se Logos 2/2010.) Enligt den skulle Israels barn ha vandrat tvärs över Sinaihalvön, och så vänt söderut och lägrat sig vid Röda havet öster om Sinaihalvön, ungefär vid Aqabavikens mitt, vid Nuweiba.

Man har också funderat på Tiransundet, en plats där turister brukar dyka, nära Sharm-El-Sheikh på Sinaiuddens sydspets. Där är det relativt grunt. Havet är djupt vid Nuweiba, men å andra sidan finns där en plats som skulle ha varit en mycket lämplig återvändsgränd, med en öppen slätt invid havet och med bara en enda väg in mellan bergen.

Ett problem för den vanliga rutten, där berget Horeb placeras i södra delen av det som vi kallar Sinaihalvön, är att hela det området behärskades av Egypten på den tiden. De var inte ute ur Egypten när de vistades på Sinaihalvön. Då passar det bättre med ett Horeb i Midjans land, som faktiskt var på Arabiska halvön. Dessutom har vi landet Midjan. Men Midjan ligger på andra sidan Aqabaviken! När Mose flydde från Egypten flydde han till Midjan och den brinnande busken visade sig vid berget Horeb. Och Paulus skriver ju faktiskt i Galaterbrevet att Sinai ligger i Arabien (Gal 4:25). Man har aldrig kallat Sinaihalvön för Arabien.

Undret

Oberoende var händelsen inträffade är den oerhört viktig. Det stora är att den har inträffat, och den vill lära oss något i dag. 

Tänk riktigt vad som låg framför, på andra sidan havet. Fienderna var borta, de hade dränkts i vattnet. Den långa slavtjänsten var över. De skulle inte längre piskas av egyptierna. De var fria. Nu var landet framför dem öppet för israeliterna. Nu skulle de vittna om uppståndelsen ur havet för kommande släktled. Nu skulle kraften av uppståndelsen driva dem i glädje till det utlovade landet.

Men det finns mörka sidor av människans egenskaper i vår text. Vi får se in i det fördärvade hjärtat. Tänk vilken fantastisk sak det var att Gud efter många plågor slog egyptierna och farao så att de t.o.m. gav israeliterna gåvor bara de skulle laga sig iväg så snabbt som det bara gick! De hade varit slavar och under många tiotals år haft det fruktansvärt svårt i Egypten. Man drev med pisk-rapp att göra ännu hårdare arbete än de egentligen orkade med. Man tog deras nyfödda pojkar och kastade dem i Nilen.

När Gud lät plågorna drabba egyptierna skonade han Gosen, det land där israeliterna bodde. När den sista plågan kom, då varje förstfödd både bland människor och boskap slogs till döds av Herrens ängel, då skonades alla de hus där man hade målat påskalammets blod på dörrposterna. Israels barn hade blivit instruerade hur blodet skulle bli en räddning för dem. Mose talade till stammarnas äldste, som lade fram instruktionerna för familjehövdingar som i sin tur förklarade för varje husfar hur han skulle göra. Och så skonades Israel. Och i samma veva drevs de bort, de var fria! Och de går och går, med stor brådska, dag och natt. De har Herrens molnstod framför sig för att visa vägen om dagen, och om natten i en eldstod för att lysa upp och visa vägen. De fick övernaturliga krafter så att de orkade vandra i dagar och nätter.

Men så hamnar de in i den här fruktansvärda fällan. De har havet framför sig, öknen med ofarbara bergsmassiv till båda sidor, och det värsta av allt: faraos här kommer bakifrån genom det enda stället där de kan undkomma, ett trångt pass mellan bergväggarna.

Nu kommer folket inte längre ihåg Löftet. Nu ser de döden i vitögat. De kan inte begripa varför Mose har lett dem genom sådana strapatser i många dagar bara för att dö. Varför kunde de inte ha fått dö i Egypten? De hade ju redan där klagat när farao gjorde arbetet allt svårare, för plågornas skull, att det är bättre att stanna där och vara lydiga slavar än att utsättas för så hårda påfrestningar.

Sådant är människohjärtat. När motgångarna kommer, då klagar vi. Då glömmer vi att Gud har gett oss löften om beskydd och frälsning. Löftet om Landet, Kanaans land, glömdes bort. 

Men det var Guds avsikt att visa sin storhet för dem och ge dem något att tala om och minnas i kommande dagar när nya prövningar kom. Det skulle vara ett bevis på att Gud är trofast även sådana dagar när han verkar glömma dem, när ofärden sätter in.

Mose ropade till Herren. Det står inte att han ropade, utan att han gav folket ett fantastiskt löfte:

Herren skall strida för er, och ni skall hålla er stilla.

Men i sitt hjärta ropar han, för när Gud talar till honom frågar han: ”Varför ropar du till mig?”

Och så ger han instruktioner om hur han ska lyfta sin stav och räcka ut handen över vattnet. Och folket ska gå torrskodda över. Och de går, hela natten är de på vandring. Och faraos här som följer dem kommer inte närmare. Det sker på två sätt. Ett är att Gud kommer i vägen med sin molnstod, så att det gav mörker bakåt, och lyste upp framåt. Det andra var att Gud förvirrade egyptierna genom att låta en massa problem uppstå i deras utrustning. Hjulen föll av vagnarna, så de trasslade in sig i varandra.

När Israels barn var lyckligt framme på andra sidan räckte så Mose igen ut sin hand över havet och vattnet vällde tillbaka och dränkte alla fiender.  

Vår vandring genom Röda havet

Att berättelsen är placerad som GT- text första söndagen efter påsk har en djup mening. Paulus skriver i 1 Kor 10:2:

Alla blev i molnskyn och i havet döpta till Mose. 

Mose var GT:s Kristus. Det var han som ledde sitt folk ut ur Egyptens slaveri. Han ledde dem genom havet, där deras fiender dränktes och de fick stiga upp på andra sidan utan att egyptierna längre kunde skada dem.

Det finns en målande beskrivning i det som Mose gjorde: han räckte ut sin hand. Det påminner om ett uttryck som ofta används när GT beskriver Guds löften, både till Abraham och senare: ”som jag med upplyft hand lovade”. Det är fråga om en ed, när Gud lovar något med upplyft hand. Ett sådant löfte hade Gud gett åt Abraham, när han lovade att hans ättlingar ska få Kanaans land som sin egendom. Nu påminde han om löftet genom att befalla Mose att lyfta upp sin hand över vattnet.

Det finns en annan sak som Gud lovade med upplyft hand. Det var att David skulle få en son, en ättling, som skulle regera till evig tid på hans tron. Denne skulle bli en herde för sitt folk. Hans folk skulle som ett bevis på Guds trofasthet föras tillbaka från exilen i Babel. Dessutom skulle denne herde samla till sig också andra får. Budskapet skulle från Jerusalem föras ut till hela världen, så att alla hedningar skulle frälsas från sina synder genom honom.

Vi har nu firat långfredag och påsk, högtiden som tagit över påskfirandet från judarna och gett det ett annat innehåll. Judarna firade påsk till minne av uttåget ur Egypten. Sedan Jesus offrades på korset som ett påskalamm för världens synder och på tredje dagen uppstod ur graven firar vi påsken till minne av hans segerrika uppståndelse.

I Romarbrevets sjätte kapitel visar Paulus hur vi får del i det som Jesus gjorde för oss. Han skriver (v 3–4):

Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom ...

Genom dopet har vi förts till korset och blivit ett med honom. Där dog vi från våra synder. Tänk riktigt på vad det betyder. När Jesus dog, dog jag.  Det var som när faraos här dränktes i vatten. Så har dopets vatten dränkt våra synder, så att den onde inte längre kan komma åt oss med sina anklagelser. För i Jesus är vi heliga och rena. Det som han gjorde tillräknas oss. 

Efter att Jesus dött lades han i graven. Så har också vår syndakropp lagts i graven för att den inte mer ska lura oss till knot och klagan och andra synder. Faraos här har dränkts. 

Och så uppstod Jesus. Det förklarar Paulus så här (v 4–5):

... för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans.

På samma sätt som vi genom dopet till Kristus blev begravda med honom, så att synden har dränkts i honom, så har vi med honom fått stå upp till ett nytt liv. På andra stranden går vi vidare mot det hägrande målet: det utlovade landet, himlen.

Men det finns ännu en sak: det dröjde inte länge innan Israels barn åter började knota och knorra mot Mose. De blev törstiga och hungriga. Då började de åter påminna varandra om Egyptens köttgrytor. Och så måste Gud straffa dem. De blev för sin otros skull tvungna att vandra i öknen i 40 år, för att de inte trodde på Guds löften.

Hur kunde de göra så? De hade ju sett Guds fantastiska ledning och under?

Då frågar jag: då kan väl du inte knota mot Gud fast du möts av svårigheter och lidanden, för du har ju precis samma situation? Du har ju samma Guds löfte om beskydd och ledning. Du har ju sett hur Gud har frälst dig från synden och döden och låtit dig få ett nytt liv genom dopet, så att du inte mera ska leva det gamla livet under synden. Hur kan du då glömma honom som gjort allt det här med dig? Det är precis lika illa som med de knotande israeliterna.

Här får vi skämmas och åter vända till Herren med bön om förlåtelse. Och vi får lita på att han inte ska överge den som kommer till honom.

Bön:

O, må jag då aldrig förgäta den nåd

med vilken du tidigt mig mötte,

med vilken du sedan allt efter ditt råd

mig älskade, fostrade, skötte!

Du tog mig och bar mig, och dag efter dag

du hjälpte i faror av tusende slag.

Och ännu alltjämt står det fast, det förbund

som aldrig du, Herre, skall rygga.

Så hjälp mig att också i mörkaste stund

mitt hopp på din trofasthet bygga!

Hur allting förändras, ett vet jag ändå:

ditt ord och ditt löfte skall evigt bestå.

(SH 104, Lina Sandell)

Predikan på första söndagen efter påsk 7.4.2013 i Lepplax bykyrka.