Vad Anden lär och ger

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: O helge Ande, var oss nära, förklara du vad Jesus gjort! Låt Ordet döma, trösta, lära, att Herrens lov må bliva stort!

Predikotexten är från Joh 14:23–29:

Jesus sade: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig. Detta har jag talat till er, medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.

Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa. Ni har hört att jag har sagt er: Jag går bort, och jag kommer till er igen. Om ni älskade mig, skulle ni glädjas över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Och nu har jag sagt det till er innan det sker, för att ni skall tro, när det har skett.

Pingsten brukar betraktas som Andens och hänryckningens tid. Den infaller på våren när livets krafter blommar, när allt i naturen laddar upp och närmast exploderar av glädje. Men pingsten blir tyvärr allt mer bortglömd, den har mist sin karaktär av en stor högtid sedan annandagen togs bort.

GT:s förebild för pingsten är veckohögtiden, som firades sju veckor efter påsk. Då bar man fram förstlingen av årets skörd inför Herren.

Ibland brukar man kalla pingsten för Kyrkans födelsedag. Då tänker man på att 3000 personer den dagen döptes, och den kristna kyrkan formligen exploderade till sin omfattning. Men Kyrkan fanns också före det. Alla troende i GT var medlemmar i Guds familj. Lärjungarna som mellan Kristi himmelsfärd och pingst var samlade till ett antal av 120 personer var lika mycket Guds husfolk, Kristi kyrka, före pingsten. Jesus hade sagt: ”Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat.” (Joh 15:3) 

På pingsten etablerades Kyrkan på ett synligt sätt i världen. Då utrustade Anden lärjungarna med kraft och frimodighet att gå ut med vittnesbördet och lida för Jesu namn.

Förra söndagen var vi inne på den Helige Andes namn och uppgift. Den här predikan kommer jag därför att ägna åt två teman från vår text:

• Att hålla fast vid Jesu ord
• Guds frid – i Treenighetens mysterium

Att hålla fast vid Jesu ord

Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord.

Det här gäller världens människor och de falska kristna, som inte bryr sig om Jesu ord utan skymfar det och förvränger det till oigenkännlighet. De  falska kristna säger sig älska. Kärleken ställs framom allt annat, men den kärlek de talar om är en sådan som passar den naturliga människan, inte Jesu Kristi kärlek. Därför kan de också lovprisa den sortens kärlek som Guds ord med kraft fördömer som avskyvärd synd. Det behöver vi inte uppehålla oss vid desto mera just nu. Men vi behöver lära oss att känna igen sådant tal och avvisa det.

Vi ska i stället begrunda följande:

Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.

Först en liten avstickare. Aposteln Paulus har skrivit många brev till församlingarna. Ett brev skiljer sig tydligt från de andra: Galaterbrevet. I alla andra brev tackar han Gud för dem som han skriver till. Men i Galaterbrevet uttrycker han bestörtning och skarp kritik. Varför?

Jo, för att galaterna har låtit sig förledas till avfall av villolärare som förvanskar evangeliet. De vänder blickarna från Kristus och riktar dem mot människans egna gärningar som grund för frälsning. Det här är oerhört farligt. Därför säger han (Gal 3:1–3):

Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som har fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst? Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro? Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet?

Galaterna hade börjat i Anden. De hade tagit emot Anden genom att lyssna i tro, inte genom att hålla lagen. Det var Ordet som födde dem på nytt.

Låter det inte lite annorlunda, det här som Jesus säger? Är det så att kärleken kommer först? Först ska vi alltså älska Jesus, och det visar vi genom att hålla fast vid hans ord, och då ska Fadern och Sonen komma till oss och bo hos oss. Det blir då ett svar på att vi har älskat honom, eller hur?

Vi ska fästa uppmärksamhet vid det tillfälle när Jesus sa de här orden och till vem han gjorde det. Han talar till sina lärjungar, till dem som har blivit undervisade av honom i flera års tid. De står nu inför en stor sorg. Han ska lida och dö. Han ska utlämnas till det mest skymfliga straff som mänsklig grymhet har tänkt ut. Han har sagt till dem att han ska gå bort, men att han ska sända dem en annan Hjälpare. Det som nu är framför Jesu ögon är lärjungarnas svåra tid innan Hjälparen, Anden, kommer för att fylla dem med kraft. Nu behöver de tröst och stöd. Här handlar det inte om en predikan till omvändelse och tro, utan om den tröst som kristna behöver för att orka genom tidens svåra prövningar.

Förutsättningen för att orka och stå fast i prövningen är att hålla sig till det eviga Ordet, det ord som Jesus har talat, det ord som har väckt kärleken till honom i lärjungarnas hjärtan. Genom att förbli i det ordet är de garanterade den hjälp och det skydd som Fadern och Sonen ger dem, och det sker genom Anden som kommer till dem.

När det gäller predikan inför oomvända människor, dem som inte känner Jesus, gäller det att predika på apostlarnas sätt. Det har vi många exempel på i Apostlagärningarna. Där predikas lag och evangelium. Lagen predikas till dom över det upproriska köttet och evangelium ger vittnesbördet att den Jesus, som vi har korsfäst med våra synder, har dött och uppstått för att vi ska få leva med honom. Han har tagit bort alla våra synder och klätt på oss sin rättfärdighet, vilken gör att vi inte behöver vara ängsliga inför domen. Det undervisar Anden oss om genom Skriftens ord, och genom att lyssna och tro får vi del av detta som Anden ger, dvs. Anden själv och med honom gemenskapen med Fadern och Sonen.

Därmed har vi också fått del av den stora kärleken: den kärlek som Gud har älskat världen med. Och den kärleken bär frukt hos den som lyssnar i tro. Den kärleken tar sig uttryck i att vi vill följa Jesu ord. Då är hans bud inte tunga, utan ett uttryck för hans kärleksfulla omsorg om oss.

Det som Paulus uttrycker sådan besvikelse över i Galaterbrevet är att galaterna inte låter det som Jesus gjorde räcka till. De kräver mera: de lägger till egna gärningar. Sådant uttalar han en skarp dom över. Om vi ännu måste lägga något till det som Jesus har gjort är vi helt under lagen och måste uppfylla den till sista bokstaven. Därmed är vi fördömda.

Men det här är inte Andens verk. Anden ger frid genom att visa på Jesus, inte oro och krav genom att fästa blicken vid oss själva.

Guds frid – i Treenighetens mysterium

Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.

Här följer nu Andens frukt, med början från den största av dem alla: frid med Gud. Paulus säger i Rom 5:1:

Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.

Än en gång: Andens främsta uppgift är att visa för oss hur vi får frid med Gud. Det gör han genom att visa på vad Jesus har gjort för oss. Han använder Skriftens vittnesbörd och skapar tro var och när det behagar Gud.

I den uppgiften samverkar hela Treenigheten. Det är märkliga uttryck som Jesus använder.

Om ni älskade mig, skulle ni glädjas över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag.

Det här stället använder Jehovas vittnen när de undervisar om att Jesus inte är jämlik med Fadern. Det står ju tydligt, säger de: ”Fadern är större än jag.”

Hur kan vi kristna då påstå att Jesus är jämlik med Fadern i ära och makt?

Lägg märke till sammanhanget! Jesus talar om att han går till Fadern, och att lärjungarna borde förstå att vara glada för det. Ännu vid det här tillfället lever Jesus i sin förnedrings tillstånd. Han har frivilligt avstått från sina gudomliga egenskaper, för det allra mesta, för att kunna vara en människa i köttet och förverkliga sitt uppdrag att ta på sig världens syndaskuld och försona den inför Gud. Bara då och då och bitvis har hans gudomliga härlighet glimtat till. 

Under den här tillvaron kunde Jesus säga, att Fadern var större än han. Han hade frivilligt underordnat sig Fadern. Det sa han också flera gånger. Han sa om sin återkomst att det bara är Fadern som vet tiden. 

Men Jesus skulle inte förbli människa i köttet. Han ägde ett gudomligt majestät och det skulle han nu återta. Hans uppståndelse var en stor manifestation av hans gudomlighet. Men den dagen när han gick till Fadern, alltså hans himmelsfärd, då tog han slutligen i besittning den plats som varit hans från världens begynnelse. Då satte han sig på Faderns högra sida. Det är den tekniska termen för att utöva den verkställande makten. Det var ju något som lärjungarna borde ha glatt sig åt!

En stor del av Johannesevangeliets sextonde kapitel återger Jesu omsorg om lärjungarna och hur han försöker få dem att förstå vad som ska ske. Ändå förstod de inte. Han gömmer inte bort det faktum att det kommer svåra dagar för dem när han är borta en liten tid. Efter en liten tid ska han se dem igen, och då ska de glädja sig. Men det viktigaste han undervisade om var att han skulle sända Hjälparen till dem för att trösta och påminna dem om allt vad han hade sagt dem. Då skulle de förstå. De skulle ledas in i hela sanningen.

Det här var Andens stora uppgift. Anden är den person i Treenigheten som fortsätter det arbete som Skaparen och Återlösaren har utfört för att föra människor till Gud. Skaparen gjorde människorna till Guds avbild, men syndafallet förstörde den avbilden. Återlösaren helade det som syndafallet hade söndrat. Anden och Livgivaren kommer till människorna med Ordet och skapar tro, som återknyter gemenskapen med Fadern.

Så här samverkar de tre personerna i gudomen. Anden kommer inte med något eget. Många tänker att Andens verk främst är de stora kraftgärningarna, helbrägdagörelserna, tungotalet som prisas som andefylldhet. Men att vara andefylld är först och främst att ha fått syn på Kristus. Det är Andens främsta verk att visa på honom. När vi ser vad han har gjort, då har vi frid med Gud.

Om Gud sedan vill dela ut särskilda gåvor för att göra mera skickliga att föra evangeliet vidare, då får vi tacka och ta emot. Han gjorde det på ett särskilt sätt i olika etapper under den första tiden. Jesus själv gjorde stora tecken och under. Han gav sina lärjungar samma makt, och det skedde också rikligt under de första åren, som ett bevis på att det var Guds ord som förkunnades. Det skedde först i Jerusalem, sedan när evangeliet nådde Samarien och ytterligare en omgång när evangeliet började predikas för hedningarna. Så visade Gud att alla människor har samma rätt att komma till honom och få tro på Ordet om det som Jesus hade gjort. Friden med Gud skulle predikas för alla folk. 

Men det är Ordet om Kristus som är det första. Om det Ordet förvrängs, som hade skett i Galatien, då måste det motsägas och fördömas. Där finns inte Guds Ande. Det viktigaste och enda kriteriet om det är Guds Ande som är verksam är om det som förkunnas stämmer med Skriftens vittnesbörd.

Också vi lever i svåra tider och oroas på många sätt. Då ska vi minnas, att vi har samma Tröstare och Hjälpare hos oss som Jesu första lärjungar. 

Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.

Därför tackar vi i dag Gud för att han har sänt Anden till oss med budskapet om frid och barnaskap med Gud, utan att vi själva har varit värda det, bara av nåd. För det vill vi tacka Herren.

Predikan på pingstdagen 19.5.2013 i Lepplax bykyrka.