Vår förmåga och Guds

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och vår Frälsare Jesus Kristus!

Bön: Käre Herre! Lär oss att lyssna när du talar, så att vi förstår din omsorg och kärlek och inte avvisar din kallelse när du inbjuder oss till ditt rike. Låt din Ande förklara Ordet för oss och göra det levande. I Jesu namn. Amen.

Predikotexten är dagens episteltext från Fil 2:12–16:

12 Därför, mina älskade, liksom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara som när jag var hos er, utan ännu mycket mer nu när jag inte är hos er. 13 Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. 14 Gör allt utan att klaga och tveka, 15 så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, 16 när ni håller fast vid livets ord. Då kan jag berömma mig av er på Kristi dag. Jag har alltså inte sprungit förgäves eller arbetat förgäves.

Dagens tema är Kallelsen till Guds rike. Vi ska alltså fråga, hur Gud kallar oss att bli hans barn och få del av hans välsignelser. 

I den gamla katekesförklaringen, Den kristna läran, som antogs 1948 och som har använts i Finland både i skolor och i konfirmandundervisningen, står det i den första punkten:

Att lära känna Gud och vår Frälsare Jesus Kristus och bliva Guds barn är livets viktigaste angelägenhet.

Under kyrkoårets första del har vi lärt oss hur Jesus föddes hit till världen, hur han led och dog för våra synder, hur han uppstod och for upp till himlen, och hur han sände Anden för att lära oss känna honom. Nu har vi inlett Trefaldighetstiden, och vi ska tillämpa det som vi har hört och lärt oss.

I evangelietexten hörde vi hur Gud sänder ut sina tjänare för att bjuda in till festmåltid. Han lyckas inte få med dem som hade blivit bjudna, för de har alla möjliga ursäkter för att inte komma. I stället befaller han sina tjänare att enträget uppmana människor på vägar och stigar att komma in till måltiden. Han är verkligen angelägen om att hans hus ska bli fullt när han har ställt till fest.

I Jes 25:6–8 läser vi:

HERREN Sebaot skall på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med utsökta rätter och gamla viner, ja, med bästa vin, väl klarat. Han skall på detta berg göra om intet den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag. Han skall för alltid göra döden om intet. Herren HERREN skall torka bort tårarna från alla ansikten, sitt folks vanära skall han ta bort från hela jorden.

Vi förstår av orden ”för alltid göra döden om intet” och den anspelning som görs i Upp 21:4, att han ska torka bort alla tårar från deras ögon, att det handlar om den stora festmåltiden i himlen. Då ska Guds rike uppenbaras i härlighet. Då ska folk från alla länder samlas hos honom. Och det tragiska, som evangelietexten talar om, är att det finns så många som blivit bjudna men som tackar nej till kallelsen. Och berättelsen slutar oerhört tragiskt och allvarligt:

Ty jag säger er att ingen av de män som var bjudna skall smaka min måltid.

I dag är det vi som nås av detta allvar. Ska du och jag vara med på den dagen, som kallas Kristi dag? Ska du och jag få gå in till festen, eller blir vi utanför?

Den frågan når oss också i vår predikotext på ett oerhört allvarligt sätt:

Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning.

Nu säger du kanske: hur går det här ihop med det vi har lärt oss om frälsningsgrunden? Har vi inte fått lära oss att vi blir frälsta genom Jesus Kristus och hans verk för oss, inte genom vårt arbete? Och är inte det en gång för alla fullbordat, inte något som vi ska komplettera och göra färdigt genom att arbeta på det med fruktan och bävan?

Här möter vi en verklig paradox, då vi tänker på vad som kommer i nästa vers:

Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.

Den här motsättningen ska vi ta oss an genom att dels fråga vad Skriften lär oss om vår egen förmåga, och dels se vad Gud väntar sig av oss som hans efterföljare.

1. Vår egen förmåga

Är det så att Gud väntar sig att vi ska klara av att vinna frälsning genom vårt eget arbete?

Jesus mötte ibland människor som trodde sig klara av en sådan sak. I en annan av dagens evangelietexter, från Luk 9:51–62, berättas om hur allt fler slöt sig till Jesus och hans lärjungar. De sade sig vara villiga att följa honom vart som helst. Men det fanns gränser. En av dem bad om att först få gå och begrava sin far. Jesus svarade:

Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!

En annan ville först ta avsked av sin familj. Han fick svaret:

Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike.

Vi känner också till berättelsen om den rike mannen som frågade Jesus vad han skulle göra för att ärva evigt liv. Jesus svarade med att hänvisa till buden. Och mannen sa att han har hållit alla buden. Då gav Jesus ännu ett bud:

Ett fattas dig. Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.

Det här blev för mycket. Mannen var rik. Han kunde inte göra det. Jesus ställde honom inför ett val: Var det Gud som var först i hans liv, eller var det hans ägodelar? Han valde ägodelarna. Till det här lade Jesus ännu till ett yttrande till sina lärjungar:

Hur svårt är det inte för dem som är rika att komma in i Guds rike!

Och när hans lärjungar blev förskräckta, förklarade han att det är omöjligt för människor att komma in i Guds rike, lika omöjligt som för en kamel att gå in genom ett nålsöga. Men, då lärjungarna undrade vem som kan bli frälst med så hårda villkor, då lade Jesus till en oerhört viktig sak:

För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.

Här har vi hela förklaringen. Det är omöjligt för människor att komma in i Guds rike med egna krafter eller med ett eget beslut. Det beror på att vi redan från födelsen är förvända. Vi är bortvända från Gud och saknar totalt varje förmåga att ens göra början till omvändelse och frälsning.

Hur kan Paulus då säga att vi ska arbeta på vår frälsning med fruktan och bävan? Och hur kunde Jesus ge den rike mannen en uppfattning att han nog kunde bli frälst om han gjorde det som Jesus hade sagt, alltså om han hade sålt allt och gett åt de fattiga?

Det här beror på att Gud har två sätt att tala till oss: genom lag och genom evangelium. Genom lagen talar han om vad vi ska göra, och genom evangelium talar han om vad han har gjort och gör för oss. Han behöver de här båda sätten för att vår natur är komplicerad. Vi kan inte hantera bara det ena sättet. 

Den rike mannen hade hela sitt fokus på vad han själv skulle göra. Och Jesus fortsatte på samma sätt, men han skärpte till villkoret så till den grad att mannen måste inse att han inte kunde klara det. Avsikten var att han skulle sluta se på sig själv och i stället se vad Jesus erbjöd honom. Men han kunde inte. Han kunde inte lämna sitt eget.

När kallelsen i evangelietexten går ut till de bjudna är också de fixerade vid vad de har att göra. De har sina åkrar som ska skötas, sina oxar som ska läras in och den nygifte har sin hustru att tänka på. I stället går budet ut till dem som inte har väntat sig någon inbjudan. De har inga meriter, de blir inte bjudna för att de passar in i festmåltiden med fina kläder och presenter. Snarare är det så att de inte passar. De är ju fattiga och krymplingar, blinda och lama. Men en parallelltext berättar hur värden själv ger dem kläder som anstår en sådan fest. Allt får de utan att ha förtjänat det. Det är evangelium!

Beskrivningen fattiga och krymplingar, blinda och lama är en beskrivning av hurudana vi är av vår natur. Vi har ingen merit som håller inför Gud. Vi har inget andligt kapital att visa upp, bara en natur som är fördärvad och ond ända från födelsen. Vårt förstånd är handikappat, för vi har ingen insikt i Guds hemligheter av oss själva. Vi är andligen blinda och vi kan inte ta ett steg för att komma närmare Gud.

Lina Sandell beskriver kallelsens evangelium så här (SH 223):

Har du i syndens tjänst förspillt
det arv du en gång fått,
hör, hur han kallar dig så milt
och ber dig komma blott!
Och högtidskläder, skor och ring
han har tillreds, ty se,
av dig han väntar ingenting,
blott att dig allt få ge.

”Av dig han väntar ingenting.” Det är det budskap som Paulus ger oss i Ef 2:

Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.

Det här har Gud uppenbarat för oss genom sin Ande, som genom Ordet visar oss vad Jesus Kristus har gjort för oss genom sin död på korset och genom sin uppståndelse. Och det beror på Guds vilja. Han ville frälsa oss. Och han har i dopet fött oss på nytt och gett oss en annan inriktning, en ny natur som inte är som den gamla. Den nya människan vill nämligen fråga efter Guds vilja. Därmed är vi inne på det andra ämnet i dag:

2. Vad väntar sig Gud av oss?

Om vi lever bara för världen, utan att vara födda på nytt och utan det sinne som Gud gett oss genom dopet och tron, då skulle han inte vänta sig något av oss. Då skulle han kasta ut oss. Utan hopp och utan framtid, med endast en evighet i mörker och förtappelse i sikte. 

Men nu har han en förväntan: han har gjort något med oss som skiljer oss från denna världens människor. Vi läser på nytt från vår text:

Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. Gör allt utan att klaga och tveka, så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord. 

Här ger aposteln oss ett riktmärke för hur vi ska leva. Att inte klaga och tveka, som världens barn gör. Vi vet ju vad vår Far önskar, det har han uppenbarat för oss i sin lag där han kärleksfullt berättar för oss hur han vill att vi ska leva våra liv. I korthet beskriver han sin vilja i de tio budorden. Han vill att vi ska lära oss dem och hålla dem, så att människor runt omkring oss ser oss som fläckfria och rena, som Guds oskyldiga barn, som inte beter sig som världens barn i ett falskt och fördärvat släkte. Han vill att vi ska lysa som stjärnor i världen. Kärnan är: när ni håller fast vid livets ord.

Världen, och också den fördärvade och sekulariserade kyrkan, håller inte fast vid livets ord. Den stöter sig på det och kastar bort det. Men så gör inte Guds barn. Så ska vi inte göra. Vi ska ta vara på Ordet och låta det leda oss. Och vi ska inte vänta oss att världen ger oss beröm för det. Tvärtom, Jesus har sagt att världen ska hata oss. Men trots detta hat så kommer de att se att vi inte lever som andra, utan lever i ljuset, och lyser som stjärnor i världen.

Men allt det här går inte utan kamp. Det beror på att vi har en ond natur kvar i oss, som motarbetar den nya människan. Det är den onda naturen som vi ska arbeta emot. Och vi ska frukta Gud, alltså vara rädda för att tappa grunden i vårt liv och falla för världens alla frestelser och förförelser. Det är innebörden i att vi ska arbeta med fruktan och bävan på vår frälsning. Det gör vi inte för att vinna frälsningen, utan för att bevara den och hålla fast vid livet ord, som är vår vägledare och ledstjärna på den svåra vägen i världen.

Kom ihåg: den här kampen kämpar vi inte i egen kraft. Så som Herren har gjort början, så ska han också leda och ge kraft åt den som kommer till honom och behöver hans försvar. Till den som inte kommer någon vart med sitt eget arbete utan behöver Jesus har han det här härliga budskapet (Luk 12:32):

Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket.

Och (Joh 10:27–28):

Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.

Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Biblion 9.6.2013, andra sönd. efter Trefaldighet.