15 september 2013

Jesus ger liv


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Bön: Herre, du som är herre över liv och död, kom du och ge oss det liv som bär oss genom död och grav, och som ska fullkomnas hos dig i himlen, genom Jesus Kristus, vår Herre. Öppna ditt ord för våra hjärtan och våra hjärtan för ditt ord. Amen.
Predikotext: Luk 7:11–16.
11 Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. 12 Just som han närmade sig stadsporten, se, då bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. 13 När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: ”Gråt inte.” 14 Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stå upp!” 15 Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor. 16 De greps alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har trätt fram ibland oss”, och: ”Gud har besökt sitt folk.”
Den här söndagen brukar man kalla ”lilla påsken”, eftersom temat är ganska likt påskens budskap: Frigjorda från träldomen under förgängelsen. Påsken infaller på norra halvklotet under våren, när naturen står inför ett uppvaknande och vi ser fram emot att möta den skira grönskan igen. Nu på hösten står vi inför förgängelsens faktum, när naturen vissnar och dör. Just nu behöver vi verkligen påminnas om att döden inte har sista ordet, utan att Gud råder över liv och död.
Vår predikotext handlar om att en död blir uppväckt till liv. Det är den första av tre berättelser om hur Jesus uppväcker döda. Den andra är Jairus dotter och den tredje är Lasarus.
Vi får inte veta av Lukas exakt när det här inträffade. Ingen annan av evangelisterna berättar om händelsen. Det hände tydligen under den period när Jesus samlade som mest folk runt sig, när hans popularitet växte. När han uppväckte Lasarus hade hans fiender redan börjat planera för att ta hans liv.
Strax efter vår text skriver Lukas att Johannes Döparen fick höra om allt detta. Han var då i fängelse och sänder sina lärjungar för att fråga om Jesus är den som skulle komma, dvs. Messias. Jesus hänvisar i sitt svar till sina gärningar, och där finns också med att döda uppstår. 
Men Jesus hade inte kommit i första hand för att uppväcka döda. Han hade kommit för att skapa grunden för att vi ska få leva inför Gud. Att han också uppväckte döda vid tre tillfällen (som vi känner till) beror på hans barmhärtighet, samtidigt som det också är ett vittnesbörd om hans gudomliga kraft.
I dagens predikan ska vi först stanna en stund inför den obarmhärtiga döden. Sedan ska vi se hur Gud skapar liv i döden och till sist fråga oss vad texten kan lära oss om vår egen uppgift.

Den obarmhärtiga döden
Den här händelsen som vi har framför oss i dag är verkligen en tragisk händelse, som väcker starka känslor. Ett dödsfall är förstås alltid tragiskt. Vi måste skiljas kroppsligt från de kära. Vi måste skiljas från de timliga välsignelser som Gud har gett oss i detta liv. Döden är en fiende till livet, eftersom den kom in i världen genom syndafallet. Därför är den smärtsam.
Särskilt smärtsam blir det här aktuella dödsfallet på grund av den situation som Lukas återger. Man bar ut en död, som var son till en änka. Och sonen var änkans ende son. Det ryms mycket sorg och lidande i de här korta orden:
Han var sin mors ende son, och hon var änka.
Att mista ett barn är oerhört smärtsamt. Men denna änka har tidigare mist sin man, och därmed blivit farligt utsatt i samhället och självklart också fattig. För en sådan var det en trygghet att ändå ha en son som kunde stötta henne och sörja för henne under hennes ålderdom. Men nu hade också detta stöd tagits ifrån henne. Det var en maximal olycka.
För änkan måste det upplevas så att Gud har övergett henne. Varför skulle hon drabbas av en sådan olycka? Sorgen var obeskrivlig.
Det var inte underligt att mycket folk följde sorgetåget som gick ut genom stadsporten för att följa med till begravningsplatsen utanför staden. Begravningen skulle enligt judisk sed ske samma dag som dödsfallet inträffade. Det var inget tyst och stilla sorgetåg. På den tiden grät och klagade man högljutt, och i det här fallet var det verkligen orsak till klagan.
Att Jesus råkade komma förbi just när sorgetåget kom ut genom porten är ingen tillfällighet. Han skulle ge folket ett tecken på att Guds rike var nära, men han ville också förbarma sig över änkan och ge henne sonen tillbaka till livet.
Därför säger Jesus till änkan: ”Gråt inte.” Det skulle ha varit helt meningslöst att säga så om orden inte hade åtföljts av handling. Sorgen lindras inte av att vi säger: Gråt inte. Men Jesus ville nu fästa änkans uppmärksamhet vid att han hade för avsikt att göra ett under.
Jesus rörde vid båren. Enligt judisk lag blev den som rörde vid en död oren. Men Jesus var herre över döden. Tydligen tog han tag i den så att bärarna uppfattade att de skulle stanna upp. Och så kom hans ord, som direkt riktades till sonen som låg död: 
Unge man, jag säger dig: Stå upp!
”Jag säger dig.” Det var makt i de orden. De kunde väcka den döda till liv. Hans ord var liv. Och så reser sig den döde upp, och på en gång är han helt levande. Han börjar tala. 
Och Jesus gav honom åt hans mor.
Det är märkliga ord. Han gav livet igen åt sonen, och denne, änkans sista stöd i livet, gav han åt modern. Hon hade en gång fött honom, men Gud hade tagit honom ifrån henne. Nu gav han honom tillbaka. Vilket saligt ögonblick var det inte för modern!
Kanhända hade änkan i sin sorg och smärta förebrått Gud för att han hade övergett henne, och lämnat henne i en fullständig olycka. Nu hade Gud kommit till henne och rest henne upp. Han gjorde det med sitt ord.
Folket förstod att det var något särskilt med denne man som genom sitt ord kunde uppväcka döda. 
De greps alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har trätt fram ibland oss”, och: ”Gud har besökt sitt folk.”
Man greps av fruktan, för man såg att den som handlade var sänd av världsalltets herre, han som från början gav upphov till livet, han som råder över allt och alla. Man gav ära åt Gud. Man trodde att han var en profet. Och så var det. Han var ännu mera än en profet, han var Gud själv. Gud hade besökt sitt folk.

Gud skapar liv i döden
Vi ska så gå över till att tillämpa den här berättelsen mera allmänt. Då kan vi först konstatera, att vi inte kan överföra händelsen som ett exempel som kan upprepas i dag. Visserligen hände det också vid enstaka tillfällen att Jesu apostlar uppväckte döda – ett sådant exempel såg vi nyligen i vårt bibelstudium över Apg 9 – men vi har inte fått några löften att undret ska upprepas hos oss. 
Vi kan ändå hämta en lärdom av textens berättelse. Vi kan förstå att Gud är herre över döden.  Vi kan lära oss att döden egentligen inte är en fasansfull fiende för den som hör Herren till, utan en sömn i väntan på uppståndelsens dag. Döden är porten till en bättre tillvaro. Därför kan döden för kristna förmedla en glädje mitt i sorg och saknad, glädjen över evangeliet om hur Jesus genom sin död och uppståndelse besegrat djävulen och därmed tagit ifrån döden dess udd.
Jesus väckte upp den döde sonen med ett ord. Många av oss kan vara svåra att väcka när vi sover. Det kan behövas många ord, och rentav att man blir omruskad, i värsta fall får en skvätt vatten i ansiktet. Ändå handlar det bara om en kroppslig sömn.
Den döde vaknade upp av ett ord.
Lika lätt ska det också vara för Jesus att väcka upp alla människor på den yttersta dagen. Paulus beskriver tillståndet efter den kroppsliga döden som en sömn, som vi ska väckas upp från på den yttersta dagen (1 Tess 5:13–14):
Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom.
 Döden är alltså inte punkt och slut. Den är bara en vila i väntan på uppståndelsens dag. För vi vet att vi ska uppstå för att Jesus har dött och uppstått. Han var den förste som uppstod på ett sätt som visar hur också vi ska uppstå. Den döde i Nain uppstod för en tid, men han dog igen när hans tid var ute. Jesus uppstod för att aldrig mera dö. På samma sätt är det också med uppståndelsen på den yttersta dagen. Då finns inte döden mera till. Då ska vi få se Jesus och leva med honom för evigt, i en evig gemenskap med honom.
Men här måste jag också lägga in en annan sida, som också Paulus snuddar vid när han skriver ”så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp.” Det finns de som inte har något hopp, utan som ska uppstå till en förskräcklig dom och en plågsam evighet. Det är den eviga döden, en evig skilsmässa från Gud. Det är en förfärlig sak. Den är ett resultat av otron. Därför är det så hemskt att begrava en som gått bort i otro. Det finns inget hopp kvar. Men det är just för att vi inte ska behöva drabbas av den förfärliga domen, att drivas bort ”till den eviga elden som är tillredd åt djävulen och hans änglar”, som Jesus kom hit till världen. Det är därför som ett dödsfall alltid påminner oss om att vår tid här på jorden är kort, så att vi tar vara på den och söker Herren, medan han låter sig finnas.
Textens berättelse om änkans fruktansvärda sorg vid sin sons bår är en bild av hur tomt och eländigt livet är utan Gud och utan hopp för evigheten. 
Jesu ord om tröst och hans livgivande ord till den döde är däremot ett vittnesbörd om hans stora barmhärtighet och kärlek, som han har visat oss genom att låta sig födas som en människa till vår jord, som ett litet människobarn, för att han skulle gå igenom alla mänskliga frestelser och vedermödor för att befria oss från dödens grepp över oss. Han har gått i döden för att världen ska leva.
Utan Jesus är vi döda. Det beror på att vi är syndare av födelsen. Som syndare har vi ingen del i det liv som Gud vill ge oss människor, och som vi är skapade till. Vi är skilda från Gud. Djävulen har rövat bort oss från honom.
Men också i dag ljuder Jesu ord: stå upp. Hans Ord gör levande – det för oss in i gemenskapen med Gud, dvs. det föder på nytt. Hans Ord övervinner djävulen. Ingen död kan någonsin bestämma sig för att börja leva. Han kan väckas till liv bara genom Jesu ord. Det gör han också genom det heliga dopet. Och det är verksamt också i dag, när vi på Guds uppdrag får berätta för andligen döda människor om hur Jesu heliga liv och hans oskyldiga pina och död har kommit dem till del. Det föder liv i den som inte har något hopp. Det ger visshet om att ingen död, ingen djävul, ingen sorg, ingen smärta någonsin ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Vår uppgift
Vår berättelse har ännu en sak att lära oss. Det är att vi ska visa barmhärtighet, så som Jesus visade barmhärtighet. Det ska vi göra på två sätt. Det ena sättet är att dela medmänniskornas sorg och lidande, så som Jesus kände sorg och deltog i änkans lidande. Det andra är att vi förmedlar Jesu livgivande ord till dem.
Här får vi se på hur Jesus gjorde och följa honom.
Fastän Jesus visste vad hans uppgift egentligen var, att frälsa människor från den eviga förtappelsen, så kände han ändå medlidande med människorna som kom till honom med jordiska behov. Han förbarmade sig över alla. Det står på många ställen i evangelierna att han blev så överlupen med arbete att han inte ens hade tid att äta. Han tänkte inte på sig själv. Som Gud hade han ju kunnat skaffa sig mat på ett övernaturligt sätt, som djävulen föreslog honom i öknen, men det gjorde han inte. Som Gud kunde han ha använt sin allmakt för att få övermänsklig kraft och styrka. Men det gjorde han inte. Han var i sin förnedrings tillstånd en människa som vi. Som en vanlig människa kände han medlidande med dem som var sjuka och han sörjde med änkan som hade mist sin son. Och han använde sig av den särskilda utrustning som han hade till förfogande för att hjälpa andra, inte sig själv.
Så vill Gud att vi också ska ta del av våra medmänniskors behov och dela deras lidande och sorg och hjälpa dem där vi kan.
I det här kan vårt hopp inför döden vara ett vittnesbörd om att det finns något bortom död och grav, att döden inte är ett hopplöst slut för den som älskar Jesus. När Gud ger oss tillfälle får vi berätta varför det är så, och räcka våra medmänniskor det livgivande Ordet så att också de kan få hopp inför döden. Det kan vara ett tillfälle i samband med någon mister en kär anhörig. För att få kraft och frimodighet att göra det får vi alltid be Herren att han öppnar vår mun och säger det som behöver sägas i rätt stund.
Så får vi också ge Gud äran och tacka honom för att han har besökt sitt folk.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 15.9.2013.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar