Tacksamhet

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Predikotext är dagens psaltartext, Ps 147:3–11:

3 Han helar dem som har förkrossade hjärtan,
deras sår förbinder han.
4 Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn.
5 Stor är vår Herre och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns.
6 HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.

7 Sjung till HERREN med tacksägelse. Lovsjung vår Gud med harpa,
8 han som täcker himlen med moln och bereder regn åt jorden, han som låter gräs skjuta upp på bergen
9 och ger föda åt djuren, åt korpens ungar som ropar.
10 Han har ej sin lust i hästens styrka, ej sin glädje i mannens snabbhet.
11 HERREN gläder sig åt dem som fruktar honom, åt dem som hoppas på hans nåd.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi ska i dagens predikan sätta två par av begrepp mot varandra: först Guds gåvor mot vår inkrökthet och sedan Guds omsorg mot våra bekymmer.

Guds gåvor – vår inkrökthet

När vi sjunger psalmen efter predikan (288) kommer vi att ställa några frågor. Vi undrar vem som bygger jordens vida rund, vem som skickar vår och skördetid och vem som borgar för friden i hem och fosterland. Svaret finns i psalmen: 

Min Gud och Fader, det är du,
du vakat för mitt väl.
Från livets början och till nu
dig vårdat om min själ.

Den som författade den här psalmen på originalspråket tyska var prästen Paul Gerhardt, som skrev den i mitten av 1600-talet. Man kunde kanske tro att han i jordiskt avseende var särskilt välsignad av Gud med välgång och lycka. Men så var det inte.

När Paul bara var 12 år gammal dog hans far och modern dog två år senare. Under hans barn- och ungdomstid rasade det trettioåriga kriget i Tyskland. I dess spår följde fattigdom och pest. Hans hustru dog endast 47 år gammal, efter att ha fött fem barn. Av dem upplevde fyra inte sin tvåårsdag. Gerhardt blev avsatt från en tjänst som kyrkoherde för att han vägrade att följa kurfurstens order att inte kritisera de reformertas lära om dopet och nattvarden. Han måste lyda Bibeln och sitt samvete, och mot dem betydde yttre välgång föga.

Mitt i alla dessa prövningar skrev Gerhardt de mest glädjefyllda psalmerna vi har i vår psalmbok. Han hade inte yttre välgång, snarare var han långt mera prövad än någon av oss. Men han såg bortom prövningarna och lidandet. Han såg Guds ofantliga godhet mot oss, ovärdiga syndare.

Det är också dessa gåvor som vår text visar på. Vi ser dem om vi tittar uppåt mot stjärnhimlen en klar vinternatt. Vi ser dem när vi ser hur åkrarna mognar till skörd, när vi går ut i skogen och får ta hem hinkvis med matvaror helt gratis, när vi som har ett trädgårdsland får gå ut och plocka allt vi behöver till vårt matbord. Hur kan det komma sig? Jo, det är tack vare Guds godhet, då han låter regnet falla, då han håller naturens kretslopp i gång med sin känsliga avvägning, där allt är beroende av allt det andra.

Men det finns en annan sak som är ännu större. Det är det som kommer först i vår text: att Gud helar dem som har förkrossade hjärtan. Han förbinder deras sår. Det största är hans kärlek till syndare, hans omsorg om dem som söker hans nåd och barmhärtighet. Det är det som gjorde att Paul Gerhardt inte försmäktade mitt i pest och hunger, att han inte blev bitter på Gud som tog ifrån honom hans barn, ett efter ett, och sedan också hans hustru. Mitt i dessa jordiska olyckor såg han Guds kärlek. Han förstod att vi inte kan förstå Guds vägar, men att han alltid vill vårt bästa.

Mot det här kommer långa rader med invändningar. Varför lider så många människor nöd? Varför är det så mycket krig och elände i världen? Varför måste människor lämna sina hemländer och som flyktingar söka sig till andra länder, där de möts av fientlighet och missunnsamhet?

En del av oss undrar också varför de måste dras med sjukdomar och lidande, medan andra lever ett långt liv utan det minsta problem.

Och så finns det också andra orsaker till knot och klagan: Varför har min granne en så fin bil – mycket finare än min – varför kan mina vänner varje vinter resa på skidresa till Alperna, varför får de som jobbar i ett annat företag resa på firmans bekostnad till söderns sol? Och varför har jag ingen sommarstuga vid havet med båt och egen strand?

Tänk, hör ni, så små problem vi egentligen har! Vad är det här att klaga över och känna avund för, när vi har mat för dagen och kläder att klä oss med. Och så tror jag inte heller att någon av oss som är här saknar tak över huvudet, vilket många runt om i världen gör, också i vårt eget land.

Allt det här utgår från vår inkrökthet i oss själva, som Martin Luther uttryckte det. Vår blick tycker om att söka sig inåt, för att granska hur vi har det. Och sedan går vår blick utåt mot de andra, och jämför med hur de har det. Och det finns alltid saker som vi kunde ha bättre, och som andra har det bättre ställt med. Men det här är syndens uttryck i vårt liv. Det handlar om den förvrängda blick som djävulen har planterat in i oss redan från syndafallet. 

Den sista meningen i vår text lyder:

HERREN gläder sig åt dem som fruktar honom, åt dem som hoppas på hans nåd.

Var är den sanna gudsfruktan i dag? Vad betyder det att frukta Herren? 

Det är den frågan som dagens människor inte längre bryr sig om. Det handlar om att lyssna vad Gud vill säga oss, och sedan lyda och vara rädd att göra emot honom. Bibeln talar om en helig fruktan, som kom över Israels folk vid Sinai, när Gud uppenbarade sig i starkt dån och i eld. Och det sägs om den första kristna församlingen, när de såg Herrens stränghet mot hycklarna Ananias och Safira (Apg 5:11):

Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.

Det här kan vi koppla samman med vers 6:

HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.

Lägg märke till vad som är motsatsen mot ödmjuk: jo, det är ogudaktig. De ödmjuka är samma människor som tidigare i texten kallades förkrossade. Det är de som sägs frukta Gud. Det är de som kommit till korta när de har haft blicken riktad mot sig själva. Det är de som har vänt blicken uppåt, mot Herren, och fått se hur han förbarmar sig över den som inte har något själv att komma med, den som är svag, som ser sin synd. Det är de som fått se in i Guds stora kärlek och hur han älskat den fallna världen så att han har sänt den sin enfödde son, för att var och en som tror på honom inte ska förgås, utan ha evigt liv. Där är det stora tacksägelseämnet. Och det ämnet står fast hur än krigen, pesten, sjukdom och död härjar ibland oss. Guds nåd och barmhärtighet i Jesus Kristus kan ingen ta ifrån oss.

Därför får vi i dag sjunga med tacksägelse till Herren. Vi får glädjas och tacka för allt det goda vi får skörda från våra åkrar och trädgårdar, men framför allt får vi glädjas över att våra namn är skrivna i himlen, att vi får kallas Guds barn.

Guds omsorg – våra bekymmer

Har vi det här klart för oss, kommer vi också att få rätsida på de bekymmer vi möter. Men där ska vi göra en åtskillnad på två typer av bekymmer. 

Den ena typen är den som vi själva förorsakar genom vår synd. När David hade begått sina fruktansvärda brott, begått äktenskapsbrott och mord, kom profeten Natan till honom. Natan var tvungen att berätta, hur hans synd skulle leda till en massa tråkigheter. Svärdet skulle aldrig vika från hans hus. Gud skulle ta hans hustrur inför hans ögon och ge dem åt en annan som skulle skämma ut kungen inför hela Israel. David fick förlåtelse för sin synd, men följderna stod kvar. De kom som yttre följder av hans synd. Och de behövdes också för hans fortsatta fostran.

Så är det ju också om vi bryter mot samhällets lagar. I värsta fall kan vi hamna i fängelse. Vi kan erkänna vår synd, och vi kan be om förlåtelse, men det straff som åläggs oss måste vi ta. Det kan vi inte skylla på Gud. Synden har alltid följder.

Väldigt mycket av det som är ont, och som finns runt om oss i en fruktansvärd omfattning, beror just på att vi människor har övergett Gud. När Gud har sagt att han välsignar den ödmjuke, den som fruktar Gud och håller hans bud, då hör också en annan sida till, nämligen att han bestraffar den som överträder hans bud. Då får vi med all rätt ta på oss svårigheter och bekymmer, för det är vi värda.

De mest konkreta följderna av det ser vi i miljökatastroferna. Idag händer våldsamma naturkatastrofer. Än är det för torrt och bränderna härjar, än kommer kraftiga regn och ställer till otroliga översvämningar. Men det här är ju följden av människornas rov på naturtillgångarna och misshushållning med Guds goda gåvor!

Här har vi kristna verkligen orsak att tänka till lite extra. De flesta av problemen i vår värld beror på vårt habegär och vår avund. Hur syns det att vi kristna är annorlunda än världens människor? Syns det alls? Har vi samma målsättning som alla andra: att skaffa samma prylar, att ha lika fina bilar, att kunna resa lika mycket?

Vi äldre som växte upp under eller efter kriget fick lära oss förnöjsamhet. Jag är rädd att den yngre generationen har svårt att lära sig vad det är, just för att vi är så bortskämda med allt som är så självklart i dag. Det är också så lätt att avfärda oss och våra värderingar med att vi är gammalmodiga och har en förlegad syn på tingen. Hela samhället trummar på med mantrat: Du ska se till att du förverkligar dig själv. Du måste unna dig. 

När människan blir stolt ställer sig själv och sina egna behov i centrum, då ska vi inte förundra oss över att det slår tillbaka och straffar sig. Helt annorlunda lär Guds ord. Paulus skriver (1 Tim 6:8): Har vi mat och kläder ska vi vara nöjda med det. Det är den gamla förnöjsamheten, som också är den kristna livsinställningen, den som i vår text beskrivs som ödmjukhet.

Den andra typen av bekymmer är sådana som Gud lägger på sina barn för att fostra oss. Han vill ha oss hem till himlen. Och vägen dit är kantad med alla möjliga faror och frestelser som djävulen lägger i vår väg. 

Vårt onda kött klarar inte av medgång. Då blir vi stolta. Då börjar vi tro på vår egen förmåga att skaffa oss ett gott liv. Visst vill Gud allt gott åt oss, men det främsta goda han vill är att vi ska bevaras i tron och nå målet.

Det är därför som kristna möter svårigheter och lidanden, rentav mera än människor i allmänhet. Martin Luther har uttryckt det så, att Gud vredgas mest när han inte alls tycks vredgas, utan låter de onda ha framgång. I stället är det så att vi ska vara glada över prövningarna, eftersom de är tecken på Guds kärlek. I Hebr 12:8 läser vi:

Om ni inte får en sådan fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inte riktiga söner.

Nu är det ju inte så, att vi ska söka efter svårigheter så att vi får tro att vi är Guds äkta barn. Nej, det här ingår i anvisningarna om den rätta ordningen i våra liv (Matt 6:33):

Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Börja i rätt ända: ödmjuka dig under Guds mäktiga hand och sök dig till korset, där Jesus lider för dina synder. Där finns Guds rättfärdighet, och den finns för varje syndare. Det är bara hans rättfärdighet som kan skyla din synd. Och har du den, så får du också det andra: både glädje och lidande, allt i rätt förhållande så som Gud fördelar det, som Kingo diktade (LH 498):

Så du sorg och glädje delar,
att mig intetdera felar:
sött och surt i livets skål,
just så mycket som jag tål.

När vi ser det här, hur Gud bereder allt så skönt för oss, och samtidigt ger oss den tuktan vi behöver för att vi tryggt ska nå målet, det himmelska hemmet, då fylls vi av den stora, innerliga tacksamheten som Paul Gerhardt kunde uttrycka i ord som vi snart ska sjunga. Då betyder det så föga här i världen, om man mycket eller litet har, som vi sjunger i en annan sång.

Låt oss be.

Käre himmelske Far! Tack för din stora kärlek till oss, som är så benägna att vara stolta över det vi själva gör och har, men knotar och klagar över det som vi tycker att vi inte får. Hjälp oss att vända blicken rätt i våra liv, så att vi börjar hos dig, och så låter dig visa oss vägen till en rätt tacksamhet och lovsång, i ödmjukhet över dina under och din trofasthet, även om den vägen också inrymmer möda och lidanden i denna värld. Ja, hjälp oss att inte vika av från dig för att undvika lidanden utan i stället mera fråga efter din kraft som fullkomnas i svagheten. I Jesu namn, amen.

Predikan i Biblion på 14:e sönd. efter Trefaldighet, 1.9.2013.