Livets Ord

Av Ola Österbacka

Predikotexten är andra årgångens episteltext för fjärde söndagen i advent, 1 Joh 1:1–4:

Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid - om Livets Ord är det vi vittnar. Ja, livet uppenbarades, vi har sett det och vittnar om det och förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. Och detta skriver vi för att vår glädje skall vara fullkomlig.

Livets Ord är från begynnelsen

Aposteln Johannes inleder sitt brev på motsvarande högtidliga sätt som evangeliet:

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus.

Orden ”i begynnelsen” citerar Bibelns första ord. I evangeliet deklarerar Johannes att Jesus är Ordet. Han förkroppsligar också själva livet. Johannes är konsekvent i sin definition av livet: det är det samma som ”gemenskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus”.

Jesus kommer alltså inte in i världen först när han föds av jungfrun i Betlehem. Nej, han är av begynnelsen. Paulus skriver i Kolosserbrevet:

Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat.

Han var alltså med när Gud skapade världen. Han var en aktiv del av skapelsen. Det var han som var Ordet, när ”Gud sade”. Därför skriver Johannes, att ingenting har blivit till utan honom.

Det nya är nu att han antar människogestalt, han kommer ”i köttet”. Det är ett uttryck som på latin heter ”in carnis”, och därifrån har vi ordet ”inkarnation”. 

Ibland kunde Jesus visa sig också innan han blev människa. Det gör också Guds skapade änglar. De kunde visa sig som män i vita kläder. En del av de ställen i GT som beskriver änglar kan faktiskt vara uppenbarelser av Jesus själv. Så är det med ängeln som talade med Abraham, ängeln som uppenbarade sig för Mose vid den brinnande busken, och så är det med ängeln som visade sig för Josua och presenterade sig som befälhavaren för Guds här. 

Han är sammanfattningen av Livet, det eviga livet, som var hos Fadern och uppenbarades för oss. Det här uttrycker Faderns vilja från begynnelsen, att vi inte ska gå förlorade, utan ha evigt liv i hans gemenskap. Där finns den fullkomliga glädjen. Det är därför som Bibeln vittnar om att Gud har utvalt oss i Kristus redan innan världens grund var lagd ”för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom” (Ef 1:4).

Den här sanningen är svår att smälta för vårt förstånd. Därför kan man inte heller ta emot orden i Upp 13:8, i anslutning till vilddjuret från havet. De lyder i Folkbibelns översättning:

Alla jordens invånare kommer att tillbe det, alla som inte har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet som är slaktat från världens grundläggning.

Det är nog svårare att se Jesus som det slaktade Lammet redan från världens grundläggning än att tänka på honom som Ordet som var i begynnelsen. Och ändå står det tydligt där. Det uttrycker att Gud redan före all tid hade allt planerat, rentav så att Lammet redan då var slaktat i hans ögon. Att det är svårt att acceptera denna utsaga ser vi av att man har försökt översätta så att världens grundläggning har kopplats till att namnet är skrivet i livets bok. Ändå står texten där helt klar.

Den här sanningen kan vi inte förstå. Vi kan bara tillbe den Herre som är långt större än allt vi kan fatta med våra sinnen eller med vårt förstånd. Och vi får bara enkelt ta emot apostlarnas vittnesbörd om honom som de själva fick se och röra vid. Skriftens vittnesbörd står fast oberoende av hur vi kan förstå det.

Ögonvittnen vittnar

Nu har den förstfödde före allt skapat blivit människa. Johannes understryker att han och de andra apostlarna har sett Jesus med egna ögon. De som ifrågasätter att han har levat får här svar på tal. Vittnesmålet gäller inte minst den uppståndne, levande Herren. De har rört vid honom. De kan vittna om hur livet uppenbarades, det eviga livet. 

Apostlarnas vittnesbörd har ett syfte: det ska framställa för oss det eviga livet, vägen till Fadern. Därför måste Den evige bli människa, avlad av den Helige Ande och född av kvinna, för att vi skulle få en påtaglig och trovärdig vägledning om Faderns vilja. Och vi fick inte bara vägledning, utan han blev själv Vägen. Apostlarna kunde vittna om att han var syndfri. Han levde ibland dem, men inte som de. Han lärjungar var befläckade av synd på grund av den smitta som de bar sedan födelsen, precis som vi. De var helgade genom det Ord som Jesus talade, men de var inte syndfria.

Men Jesus var utan synd. Ändå måste han offras att dö på korset för att alla de symboliska offer som genomförts i det gamla förbundet skulle få sin kraft att rena från synd. ”Utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.” (Hebr 9:22)

Jesu lärjungar måste också bevittna denna fruktansvärda dag när Jesus förnedrades till det yttersta, först i förhören inför översteprästen och Pilatus, och sedan genom att utlämnas till det värsta skamstraff som människor hittat på, korsfästelsen som innebar en förbannelse. Han måste bli förbannad för att vi skulle vinna livet. Och det måste lärjungarna bevittna, innan de ännu hade förstått vad han sagt åt dem, att Människosonen måste bli utlämnad åt hedningarna för att lida och dö, och att han skulle uppstå på den tredje dagen.

De fick ändå inte bevittna själva uppståndelsehändelsen. De fick bara se honom efteråt, när han visade sig i förhärligad form. Men det var tillräckligt. Själva uppståndelsen skulle vara lagd under tron. Den skulle inte kunna bevisas på ett vetenskapligt sätt. Den som kräver ett förståndsmässigt bevis måste avvisas. Det skulle bero på tro.

När det gäller vittnesmålet om uppståndelsen svävar ingen apostel på målet. Det är ett ovedersägligt faktum, bestyrkt av många vittnen. Vår tro skulle inte grundas på ovissa utsagor. Dessutom bestyrkte hans apostlar uppståndelsen med Skriftbevis, dvs. med utsagor av GT:s profeter. Det ser vi av Petrus predikan på pingsten och senare, och det ser vi av Paulus missionspredikningar och av hans brev.

Därför får vi höra budskapet om att Livets Ord har uppenbarats för att vi inte skulle gå förlorade, utan ha liv i hans namn genom tron. Det livet har vi fått del av genom det heliga dopet. Då föddes vi på nytt till ett liv som aldrig ska släckas ut, så länge vi håller oss till gemenskapen med Jesus. Det livet börjar inte först när vi dör den kroppsliga döden, utan det börjar i den stund när vi föds på nytt och får tron och dess gemenskap med Fadern, Sonen och den Helige Ande. Den som lever i den gemenskapen kommer aldrig att mista den, vilket är det samma som att säga att den lever i evighet.

Vi ska vittna

Och nu är det vår tur att föra ut det här budskapet. Vi har alltså ett fast vittnesbörd och kan frimodigt dela ut det. Och det har vi fått i uppdrag att göra: Gå ut och gör alla folk till lärjungar. 

Vi befinner oss ännu i advent, som är en botgörings- och beredelsetid inför Herrens ankomst. Därför behöver vi i dag också rannsaka oss inför Guds heliga lag, som visar oss vårt ansvar för våra medmänniskor.

Det här budskapet är inte tänkt bara för oss själva, även om det i första hand är en glädje för oss själva att vi får leva i en så fantastisk gemenskap som med Den evige. Han vill att vi ska dela den gemenskapen med vår familj, våra vänner, med alla dem som vi möter och kan dela evangeliet med.

Nu säger du kanske: Jag har ingen förmåga eller kraft att tala om Jesus med mina medmänniskor.

Jag vet själv av egen erfarenhet hur motigt och svårt det kan vara att tala om Jesus i sådana sammanhang där det inte är naturligt. Men det är djävulen som vill hindra oss, för det farligaste som finns för honom är att Livets Ord blir känt. Det är han som vill göra oss tröga.

Det som ger frimodighet är evangeliet. Har vi fått del av Livets Ord för egen del kan det inte stängas inne. Det har vi sett exempel på under våra bibelstudier över Apostlagärningarna. De första kristna brann av det budskap de fått höra, och de kunde inte tiga, även om fienderna förbjöd dem och hotade dem med både fängelse och dödsstraff. Vi har samma budskap! Vad hindrar oss att dela med oss?

Jovisst, vi kan komma med många ursäkter. Men alla ursäkter handlar om oss. Det är något fel på oss. Det är inte vår uppgift, tycker vi.  Men alla kristna har fått del av ansvaret att föra andra människor in i gemenskapen med den Treenige och med den kristna församlingen.

Det blir inget av om vi ser på oss själva. Vi saknar nog kraften i oss. Men se på Jesus! Låt honom ge orden och be honom om frimodighet när stunden är inne. Du ska inte göra det för egen del. Ingenting av det här ska göras för att vi själva ska känna oss bra och stolta. Det är bara för att förhärliga Jesus som vi har satts att vittna. För den som ser Jesus kommer också att få del av gemenskapen. Gemenskapen i tron är ingenting som vi själva bygger upp. Om vi tänker att gemenskapen är något som finns för vår skull, då är vi på fel spår. Den kommer nog när vi har samma tro och när vi uttrycker denna tro i vår bekännelse.

När vi i denna värld drabbas av besvikelser och törnar får vi också se det som Guds vänliga och trofasta sätt att visa på att den glädje vi har här i världen inte är bestående. Vi har ingen varaktig boning här på jorden. Den glädje som blir bestående är den som utgår från gemenskapen med Fadern och hans Son Jesus Kristus. Och visst vill vi att alla ska få dela den glädjen!

Jesus uttrycker också sin vilja i sitt avskedstal, Joh 15:11:

Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig.

Det här talar han om strax innan han också talar om hur världen kommer att hata oss, på samma sätt som den har hatat dem. Det är uppenbart, att den glädje han talar om inte handlar om en sådan som vi vill uppleva här i världen. Och han ger också budet att vi ska älska varandra, så som han har älskat oss. Och sedan säger han:

Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.

Han kopplar alltså ihop vårt uppdrag att gå ut och bära frukt med bönen och löftet om bönhörelse. Vi får inte alltid det som vi ber om, på det sätt som vi önskar, men vi får alltid vara övertygade om att han hör oss och leder oss på vår väg när vi förblir i honom och hans kärlek. Det är det som gör vår glädje fullkomlig, mitt i en ofullkomlig och sargad värld.

Herren är nära. Så lyder temat för nästa söndag, fjärde söndagen i advent. Det är verkligen en orsak till glädje. Han kom för oss! Och nu är han nära.

Nu allt vad mänska heter, kom

till denna julfröjd ren!

Fastän du ej är god och from,

så är du ändå en

av dem som Gud till broder fått.

I krubbans barn du har allt gott.

Var då av hjärtat nöjd!

Bön: Käre Jesus! Tack för att du inte ansåg det för ringa och simpelt att bli en av oss, utan övergav din himmel och kom för att frälsa oss från synden, döden och djävulens våld och så ge oss gemenskap med dig och Fadern. Hjälp oss att alltid förbli i din gemenskap. Och hjälp oss att vittna om dig inför våra medmänniskor så att också de får komma in i den gemenskapen. Amen.

Predikan vid adventsandakt i Biblion 19.12.2013.