Guds barns trygghet

Av Ola Österbacka

Temat för predikan i dag är Guds barns trygghet. Predikotexten är från Luk 12:32, där Jesus säger:

Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket.

Bön: Käre himmelske Fader! Hjälp oss att förstå var den verkliga tryggheten finns. Tack för ditt ord där du ger oss sådana härliga löften! Sänd din Ande för att föra Ordet in i våra hjärtan och öppna våra hjärtan för ditt Ord. Amen.

För några dagar sedan läste jag en krönika i en svensk webbtidning. En f.d. utrikeskorrespondent vid Sveriges Radio beskrev läget för de kristna i arabländerna och tog fram en kuslig statistik. Varje timme dör tolv kristna som martyrer, för det mesta i arabländerna. De extremistiska muslimerna rasar mot de kristna. Den mest utsatta folkgruppen i dag är just de kristna, även om det sällan skrivs om det i tidningarna.

Det här är aktuellt på ett sällsamt sätt just nu kring jul. Jultiden har ju en märklig sammanställning av teman och texter. På juldagen har vi änglarnas sång utanför Betlehem, där de lovsjunger Gud som har kommit med frid till jorden. Dagen därefter, på annandag jul eller Stefanidagen, berättas om den första martyren, och också de andra texterna talar om hat mot Guds folk, splittring och ofrid. Och i dag, söndagen efter jul, är temat Guds barns trygghet. Och den dagen infaller i år dagen efter Menlösa barns dag, när vi minns de blodiga händelserna i Betlehem då en mängd oskyldiga liv spilldes. 

Var finns tryggheten i allt detta?

Kort sagt kunde vi säga, att Jesus blev född till den råa verkligheten. Det är så vår värld ser ut. Så har den alltid sett ut, ända sedan syndafallet, och så kommer den att se ut till den sista dagen. Vart vi än vänder oss, följer nyheter i tidningen eller i teve eller via datorskärmen, så ser vi våldsdåd och grymheter. Vi hör om grymheter så stora att vi inte kan föreställa oss att människor vill ställa till med sådant. Vi kan läsa böcker om grymheterna under Hitler och Stalin, och kan knappt tänka att människor gör sådant. Och när vi går till Bibeln får vi precis samma beskrivning av onda människors framfart.

Nu frågar vi oss: Hur kan det hjälpa oss och lätta vår situation i dag att få höra om sådant våld och sådan ondska? Varför måste vi ta det med oss i kyrkan, i gudstjänsten? Kan vi inte ens här få vara i fred och glädjas över det goda som finns?

De här frågorna kan vi aldrig helt besvara på ett sådant sätt som tillfredsställer oss. Men vi kan lära oss något om varför det onda finns och hur Gud hanterar det. Därför ska vi i dagens predikan börja med det onda, sedan fortsätta med löftena om att Gud ska bära oss igenom det onda, för att sedan slutligen stanna inför orsaken till att han gör det: hans förunderliga beslut av evighet att skydda alla dem som han har utvalt.

Det onda finns alltid ibland oss

Det första vi ska konstatera är att vi inte kommer undan det onda genom att blunda. Det finns alltid ibland oss. Strutsen lär sticka huvudet i sanden när faran hotar. Då tror den att ingen kan se den. Vi måste helt enkelt slå fast att Jesus föddes in i en värld där det fortfarande fanns synd, död och elände. Han kom inte för att direkt göra slut på den yttre ondskan. Han skapade inte ett yttre fridsrike, som man ytligt sett kan fantisera om när man läser juldagens profetia hos Jesaja 9. Många har tänkt sig att Jesus ska upprätta ett rike av yttre fred, där svärden bokstavligt ska smidas om till plogbillar, och där vargar ska gå i bet tillsammans med lamm i full sämja, som Jesaja skådar (65:25).

Därför har man också svårt att se hur friden kunde komma med det lilla Jesusbarnet. Ingenting ändrades ju till det yttre. Tvärtom, det verkar ju som om djävulen skulle ha börjat rasa alldeles fruktansvärt när han föddes. Han måste fly för sitt liv, buren av sina föräldrar, då han var ett spädbarn.

Och hur säger Jesus att det ska bli för hans lärjungar?

I bergspredikan, i den sista av saligprisningarna, talar Jesus om förföljelser, hån och hat. 

När han sänder ut sina lärjungar för att predika om riket säger han att han sänder ut dem som får mitt ibland vargar. Och han säger att han inte har kommit för att skapa frid, utan svärd. Hans lärjungar ska drabbas av fiendskap mitt bland sina egna. Deras familjer ska splittras, och den som älskar en far eller en mor mer än honom är inte värdig att följa honom, säger han. Den som följer Jesus ska bära sitt kors. Och att bära korset, det var det samma som ta på sig en dödsdom, det samma som Jesus bokstavligen fick göra på vägen ut till Golgata.

Det här fick lärjungarna ganska snart uppleva i verkligheten. Den första som mötte döden som martyr var Stefanus, han som har gett sitt namn åt Annandag jul. Och många skulle följa. Bland Jesu tolv apostlar var den förste Jakob, Sebedeus son och Johannes bror. Petrus blev korsfäst, och Paulus blev avrättad med svärd. Den ende som lär ha dött en naturlig död var Johannes. Så hans lärjungar fick verkligen uppleva sanningen i Jesu undervisning om efterföljelsens villkor.

Gud har lovat att bära oss

Men ändå var de fulla av frimodighet. Ingenting kunde stoppa deras uppdrag. Hur kunde de bli så frimodiga?

Jo, det finns något som är ännu starkare än förföljelse, tortyr och död. Det är kraften i evangeliet. Paulus beskriver det så här i Fil 3:8–11, ett av de brev som han skrev när han satt fängslad:

För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet, den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tron. Då känner jag Kristus och kraften från hans uppståndelse och delar hans lidanden genom att bli lik honom i en död med honom, i hoppet om att nå fram till uppståndelsen från de döda.

Det som han har förlorat och räknar som avskräde är alla hans egna meriter. Han har vänt blicken bort från sig själv och sina lidanden i köttet – som verkligen var svåra – och han har fäst blicken på Jesus och den rättfärdighet som kommer från Gud genom tron. ”Då känner jag Kristus och kraften från hans uppståndelse”, skriver han. Det ger honom glädje mitt i lidandet. Det ger honom vilja att vara hans även om det leder till att han också delar hans död. För han vet att det finns något annat och bättre: han ska få dela hans uppståndelse från de döda. 

Och det skriver han också om i Rom 8:18, där han beskriver den kommande härligheten som något som är mycket mera värt än denna tidens lidanden.

Nyckeln till allt det här är att det här sker för Kristi skull. Det är något som inte Paulus har valt att gå in i. Han har kallats till det. På samma sätt är det med vår situation. Att vi lider ont ska inte bero på att vi straffas för att vara brottslingar och tjuvar, som Petrus skriver i sitt brev. Nej, som kristna bär vi det kors som inte vi själva, utan Gud, har lagt på oss för evangeliets skull. Det är en del av den frukt som uppstår när vi lever i gemenskapen med Jesus, när vi får saften från det sanna vinträdet. Han sa ju själv, att vi inte kan göra något av oss själva, utan han har bestämt om oss att vi ska gå åstad och bära frukt. Att vi som kristna måste gå genom lidande och svårigheter är en kärleksfull tuktan, som Jesus jämför med vingårdsmannens beskärning av vinstocken för att den ska bära mer frukt.

Det finns människor som själva har valt hurudant kors de ska bära. Martin Luther gjorde det under en tid av sitt liv. Han beslöt att gå i kloster. Där försökte han vinna rättfärdighet genom sina egna ansträngningar. Men det lyckades inte. För det var inte sådana gärningar som Gud hade befallt, utan det var en självvald gudsdyrkan. Och av sådana gärningar kommer ingen välsignelse. I det har Gud inte heller gett oss några löften. Det är fel sätt att börja med att besluta sig själv för att följa Jesus. Vi orkar inte själva bära vår börda om vi själva väljer den.

Men när vi genom Guds nåd har fått se vilken fantastisk gåva det är att ha fått bli Guds barn genom dopet och tron, då får vi också se hur Guds kraft bär genom allt det svåra som möter oss som människor i en ond värld. Då blir hans löften underbara rikedomar. Ta t.ex. det löfte som Jesus ger oss strax före vår textvers: 

Så lite tro ni har! Fråga inte efter vad ni skall äta och dricka, och var inte oroliga. Efter allt detta jagar hedningarna i världen, men er Fader vet att ni behöver det. Nej, sök hans rike, så skall ni få detta också.

För att vi riktigt ska inse att vår egen kraft inte räcker till när vi står inför allt det svåra och tunga måste Gud många gånger göra det så pass svårt att vi helt kommer till korta. Då får vi kapitulera. Och när vi själva inte orkar, då kommer Jesus med sitt ord (Matt 11:28): 

Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.

Så lyder det sanna evangeliet. ”Kom till mig”, säger Jesus. Och han ger oss vila, för han har själv gjort det tunga arbetet, han har utfört allt det som skulle göras för att vi ska få vara Guds barn. 

O, hör och lev! Se, allt är gjort,

ja, allt som göras bör!

Din Jesus gjort det allt – hur stort!

Du sorgsna själ, blott hör!

Nu får i tro du vila blott

i både fröjd och nöd

vid detta verk, ty allt är gott

igenom Jesu död.

(Sionsharpan 209)

Så är lärjungaskapets villkor sådana att Gud blandar sorg och glädje, som den danske psalmdiktaren Kingo uttryckte det i en psalm som väldigt fint tar fram båda sidor (LH :

Så du sorg och glädje delar,

att mig intetdera felar:

sött och surt i livets skål,

just så mycket som jag tål.

Men Kingo tänker också på att vi är svaga och lätt ger upp, och han ber till sist:

Men, o Jesus, när jag gråter,

giv, att hoppets glädje åter

trots all synd och nöd ändå

måtte övervikten få!

Här kommer vi in på det som är ett kännemärken på en luthersk trosvisshet: att vi inte stannar vid jämmer och klagan över det onda, utan stannar vid hoppet. Och det är hoppet som är kontentan av vår textvers:

Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket.

Gud har beslutat att ge oss riket

Vår tro ska inte vara grundad på något ovisst, så att vi måste tvivla om vi verkligen ska få ta till oss Guds löften. Vi ska inte behöva fråga efter något hos oss själva, för då kan vi aldrig veta om vi ska klara oss och behålla tron tills Jesus kommer. Vi ska fråga efter vad Gud har gjort och planerat redan innan världens grund var lagd. Han har beslutat att ge oss riket. Ingenting kan vara mer fast och visst än det som han har beslutat!

Läran om Guds eviga nådaval, eller utkorelse, är en härlig lära för den som inte hittat någon visshet hos sig själv, men som hoppas på Herren. Paulus skriver i Rom 8:28:

Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut.

Det här är en beskrivning av hur Gud varit med hela vägen, när vi blickar bakåt på vårt livs vandring. Varje händelse i vårt liv är en del av Guds handlande, då han rättat till det som vi förstört, då han valt åt oss när vi inte har förstått att välja det rätta själva. Läran om Guds nådaval är ett evangelium om hur Gud har handlat ända från tidens begynnelse. Vi ser tillbaka på hans handlande och förundras över hans stora godhet.

Börjar vi däremot fundera över om vi är kallade efter hans beslut ska vi akta oss noga för att börja se på något hos oss själva. Det enda stället där vi ska söka besked är i Guds Ord. Och då ska vi se, att allt är fullständigt tryggt och säkert. För han har redan på syndafallets dag sagt hur han ska ordna det: kvinnans säd, alltså Jesus, ska krossa ormens huvud. Det skedde när Jesus i sin död på korset tog bort alla djävulens anspråk på oss syndare, och tog straffet för alla våra synder, hela världens synd. Då kastades våra synder i havets djup. Vilka synder? Jo, alla synder som människor har begått sedan Adam. Där finns också dina och mina synder med. Kan det sägas tydligare, att det verkligen gäller oss, var och en? 

Nu är vägen till himlen öppen. Genom Guds budbärare predikas budskapet för alla syndare: var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst.

Finns någon ovisshet i detta? Inte om du tror Bibelns ord. Det står alldeles klart. Om du däremot börjar titta på dig själv och fantisera att du måste göra något också, eller lägga något till, då är det minsann högst osäkert om det håller. Då blir det otryggt.

Tryggheten finns hos Jesus. ”Vad han har lovat är fast som döden.” Därför: förbli hos honom, läs, lär och lyd hans ord, och du ska möta honom med glädje och fröjd när han kommer efter att denna tidens vedermöda är slut. Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 29.12.2013.