I Jesu namn

Av Ola Österbacka

Vår predikotext i kväll är från Jes 43:1–3a, nyårsdagens GT-text:

Men nu, så säger HERREN, han som har skapat dig, Jakob, han som har danat dig, Israel: Frukta inte, ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min. Om du än måste gå genom vatten, är jag med dig, eller genom strömmar, så skall de inte dränka dig. Om du än måste gå genom eld, skall du inte bli svedd, lågan skall inte bränna dig. Ty jag är HERREN, din Gud, Israels Helige, din Frälsare. 

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Den här texten innehåller samma tema som vi behandlade i söndags: tryggheten i Guds beskydd. Men i kväll ska vi fråga vem det är som ger dessa löften. Vi ska se på Guds heliga namn och på Jesusnamnet. Det är ju också temat för nyårsdagen: I Jesu namn.

Vi börjar med en blick på textsammanhanget och gör också en tillbakablick på det gångna året för vår egen del. Det är ju så man brukar göra inför ett nytt år. Vi gör bokslut för det gamla året.

Israels oförtjänta räddning

Folkbibeln har på kapitel 43 satt rubriken ”Israels oförtjänta räddning”. Här kan profeten hänvisa till den underbara räddning som Gud gjorde när den assyriske kungen Sanherib belägrat Jerusalem år 701 f. Kr. och plötsligt måste dra sig bort, då Gud slog största delen av hans här genom ett under. Före det hade Nordriket Israel gått under och befolkningen hade spritts ut i fångenskap till Assyrien. Det var följden av att folket hade övergett sin Gud. Men när Sanherib kom till Jerusalem möttes han av Herrens mäktiga hand. Det var kung Hiskia som vände sig till Herren med bön om hjälp, och han hörde Hiskias bön. Trots att folket svårt hade avfallit och brutit Mose lag fanns Guds nåd kvar när man vände sig till honom, och räddningen blev ett fantastiskt bevis för hur Gud håller allt i sin hand och tar hand om dem som han har kallat till sitt folk.

Ungefär 100 år senare var det igen dags för anfall och belägring, denna gång av babylonierna, och då gick det inte lika bra. Då vände sig Jerusalems kungar till Egypten, men inte till Herren, och det slutade med stor förödelse. Hela staden bröts ner och elden förhärjade det ståtliga tempel som Salomo hade byggt. Det var en oerhörd tragedi.

Men inte heller då var folket utelämnat. Herrens löften stod kvar. Han hade ju lovat David att en efterkommande till honom skulle återupprätta hans tron för evig tid. Löftet om Messias gav hopp också genom Hesekiels profetia när folket var fört i fångenskap till Babel och Jerusalem låg öde. Guds löften står fasta. Med facit i hand ser vi hur alla dessa löften gick i uppfyllelse genom Jesus. Det skedde inte som man hade drömt om, att Israel skulle återuppstå som en jordisk stormakt. Nej, det skulle ske så att Guds rike skulle etableras genom hans Ord. 

Ännu längre tillbaka i tiden fanns också ett exempel på hur Gud ledde sitt folk genom vattenströmmar. När Israel, som ju är ett annat namn på patriarken Jakob, hade varit slavar i Egypten i 400 år befriades de på ett underbart sätt från sina fiender. De fick gå genom havet på torr mark, men sedan dränktes egyptierna i vattnet.

Vi ska ta ett exempel på hur Gud bokstavligen räddat ur eld genom en händelse från Daniels bok, ungefär 100 år efter Jesajas tid. I kapitel 3 talas om Daniels tre kamrater, som pressades att förneka sin tro och tillbe en människa, en staty av kung Nebukadnessar. De kunde inte falla ner och tillbe den, för de visste att Gud hade förbjudit avguderi. Då kastades de i en brinnande ugn, som hade upphettats mångfaldigt mer än normalt för de babyloniska avrättningarna. Men de blev inte alls svedda. Man kände inte ens lukten av bränt när man tog ut dem. Och bland dem gick en fjärde person, som såg ut som om han vore en gudason. Och det var han. De hade Jesus med sig.

Katastrofer och Guds beskydd

Årskrönikorna i nyhetsmedia brukar vanligen innehålla en väldig massa katastrofer. Vi har hört om den fruktansvärda katastrofen på Filippinerna. Det var både vatten och strömmar i överflöd som tog många människors liv. 

I predikan i söndags nämnde jag hur många kristna dödas, ibland genom att de bränns inne i kyrkor. Var finns då Guds löfte: ”Om du än måste gå genom eld, skall du inte bli svedd, lågan skall inte bränna dig.” Vi vet att det normalt är så, att man blir svedd om man går genom eld. Erfarenheten visar att det också gäller kristna. Det har funnits situationer när Gud bokstavligen har räddat ut eld, så som han lovade genom Jesaja. En sådan var de tre männen i den brinnande ugnen. Gud är inte en löftesbrytare. Men vi kan inte räkna med att varenda situation som vi råkar ut för kan räkna med Guds övernaturliga beskydd. Han väljer själv när han ingriper.

Så var det redan under apostlatiden. Petrus räddades på ett underbart sätt ur fängelset, där han satt i väntan på dödsdomen nästa dag (Apg 12). I samma kapitel berättas att aposteln Jakob blev avrättad med svärd. Varför räddade inte Gud honom?

Sådana frågor får vi inte svar på. Vi ska inte försöka hitta på några rationella förklaringar. Vi ska inte anse att Jakob var mindre from än Petrus, eller att han inte skulle ha kunnat göra så stora insatser som Petrus och därför kunde avvaras. Lika lite kan vi säga att en Herrens tjänare som dör tidigt är mindre värd inför Gud än en som lever ett långt liv. Guds tankar är inte människotankar. 

Lika lite får vi söka svar på frågan varför just Filippinerna hemsöktes av tyfonen, och varför just den och den blev räddad men inte andra. Samma sak grunnade många på efter tsunamikatastrofen i Sydostasien annandag jul 2004.

Sådana funderingar ska vi slå ifrån oss och ge äran åt Gud att han är klokare än vi. Men det finns en sak som vi göra klart för oss: om det skulle bero på vår fromhet eller lydnad inför Guds bud skulle vi alla förgås. Vi ska se katastroferna som påminnelser om att Gud inte kan fördra synd och orättfärdighet. Vi ska låta det som sker stämma oss till ödmjukhet inför den Allsmäktige och vända oss till honom i syndabekännelse och bön om nåd för Jesu skull.

Och den bönen blir inte ohörd. Herren säger till oss: Frukta inte. Han hänvisar till sin återlösning och sin kallelse. Han har kallat oss vid namn. Han känner oss alla och vill ha oss hem till sig. På ett alldeles konkret sätt får vi se det att han har kallat oss i vårt dop. Han har befallt att vi ska döpa i vatten, och av Guds ord får vi veta att det är en påminnelse om hur Israels barn fick räddning genom Röda havets vatten som dränkte fienderna. Han har kallat oss vid sitt namn och vi är hans, inte för att vi själva förtjänat det, utan genom hans stora nåd.

Vem är Han?

Det är HERREN, det namn som skrivs med stora bokstäver. Det namnet uppenbarade sig Gud med för Mose vid den brinnande busken, och det betyder JAG ÄR (JHWH, Jahweh). Det namnet använde Jesus om sig själv vid många tillfällen, när han särskilt ville understryka sin gudomlighet. Den som talar genom Jesaja är den treenige Guden.

Jag vill särskilt ta fram ett tillfälle när Jesus visar sin makt på ett förbluffande sätt. Det var i Getsemane, när den romerska vakten tillsammans med översteprästernas och fariseernas tjänare kom för att gripa honom. Det är Johannes som beskriver detaljerna, han som också på många ställen berättar om hur Jesus argumenterade med judarna och då uppenbarar sitt namn. Så här berättar Johannes (18:4–6):

Jesus, som visste om allt som skulle hända honom, gick ut och sade till dem: ”Vem söker ni?” De svarade: ”Jesus från Nasaret.” Han sade till dem: ”Jag Är”. Bland dem stod också Judas, han som förrådde honom. När Jesus sade till dem: Jag Är, vek de tillbaka och föll till marken.

Tänk så underligt! Här kommer en stor skara beväpnade soldater, kanske 20 eller 30 stycken, och de faller till marken när Jesus säger orden ”Jag är”. Det är alltså något helt annat än att han bara skulle ha sagt ”Det är jag”, som äldre översättningar vanligen översätter det. Här uttalade han med auktoritet Guds heliga namn, det namn som judarna inte ville uttala för att inte göra misstaget att missbruka det. Och de orden visade vem han var. Han var inte en simpel brottsling eller rebell som de hade sänts att gripa. Han var världens skapare och kung. Han ägde all makt i himlen och på jorden. Det hade inte vara något som helst problem för honom att döda dem på fläcken med ett nytt ord. Han kunde ha gått raka vägen genom skaran, som han gjorde i Nasaret. Men han gjorde inte det. Världens Frälsare skulle offra sig och han gjorde det frivilligt. Han gav sitt liv i döden.

Det är han som i vår text säger:

Ty jag är HERREN, din Gud, Israels Helige, din Frälsare.

I Hebr 13:8, morgondagens episteltext, sägs det om honom: 

Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet.

Jesus Kristus är densamme. Inte bara från i går, inte bara från den tid som evangelierna skildrar, utan från begynnelsen. Johannes säger om honom i 1:19:

Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud och är hos Fadern, har gjort honom känd.

Han är själv Gud. Och han har gjort Gud känd. Han har uppenbarat Faderns kärlek mot oss i all sin ljuvlighet. Det är denna kärlek som Jesaja har fått se in i när han uttalar de härliga orden i vår text: 

Frukta inte, ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min.

Det här är grunden till varför vi inte behöver gräma oss över våra synder under det gångna året. Det är HERREN din Gud, Israels Helige, din Frälsare, som säger så. Han har tagit bort våra synder, han har burit upp dem på Golgata kors, han har lidit straffet för dem. 

I Jesu namn

Paulus skriver i Kol 3:17:

Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom.

Betyder det här att allt vad vi säger borde börja med orden ”i Jesu namn”? Och att vi alltid säger de här orden innan vi börjar göra något?

Det finns nog mera än så i de orden. Man kan uttala dem utan att veta vad det betyder. Det är ingen trollformel.

När vi gått igenom Apostlagärningarna i våra bibelstudier har vi stött på ställen där det sägs att man döpte i Jesu namn. Men vi vet ju också att Jesus undervisar oss i dop- och missionsbefallningen att vi ska döpa i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Är det en motsägelse? Är det olika traditioner eller läror?

Nej, verkligen inte. När apostlarna förbjöds att undervisa i Jesu namn menade inte Stora rådet att  det var tillräckligt att de inte nämnde namnet Jesus. Det handlade om hela det sammanhang där Jesus fanns, gemenskapen, läroinnehållet, alltså det som Jesus själv menar när han talar om att vi ska förbli i vinträdet. Att undervisa i Jesu namn betyder att lära allt vad han har befallt oss.

Att döpas i Jesu namn betyder alltså att döpas in i gemenskapen med Jesus, eller att födas på nytt, bli Guds barn. Och gemenskapen med Jesus är ju det samma som gemenskapen med Fadern och Anden, hela treenigheten. Det är precis det samma som att döpas i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Eftersom alla tre personerna i gudomen är ett så kan man inte spjälka gemenskapen så att man skulle ha gemenskap bara med Jesus men inte med de andra personerna.

Det är därför det finns en sådan kraft i att be i Jesu namn. Det är inte bara att säga ”i Jesu namn”. Det är att gå fram inför Fadern med full visshet om att vi för Jesu skull har full rätt att komma inför honom som hans barn, därför att han har köpt oss och gjort oss till Guds barn. Vi har i dopet kallats vid namn av Fadern och gjorts till hans barn, vi har klätts i den vita dräkten som heter ”Herren, vår rättfärdighet” och vi har fötts på nytt för att leva det äkta livet, det verkliga livet, i hans gemenskap. Så var den Treenige med i vårt dop. 

En gång ska det här namnet ha en särskild betydelse. När Jesus kommer tillbaka för att döma levande och döda ska han samla alla människor framför sig, alla som då lever och alla som har dött och är i gravarna. Då ska varje tunga bekänna att Jesus är HERREN. Paulus beskriver det i sin sköna hymn i Fil 2:

Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren.

Namnet över alla namn, det är det namn som judarna inte vågade uttala. Men det namnet är också ett namn på Jesus. Så när vi talar med Jesus talar vi med Honom, som är över alla, och när vi bekänner att han är vår Herre och Frälsare så är det samma bekännelse som alla tungor en dag ska avlägga. Men de som inte har gjort det här i tiden ska göra det till en förskräcklig dom.

I dag lever vi i frälsningens dag. I dag, om ni får höra hans röst, så förhärda inte era hjärtan, säger Hebreerbrevet. Därför ska vi inför det nya året tänka på de orden och ta vara på dem:

Frukta inte, ty jag har återlöst dig, jag har kallat dig vid namn, du är min!

Då får vi också gå med tillförsikt in i en okänd tid, för han som har sagt de orden är HERREN, din Gud, Israels Helige, din Frälsare. Amen.

Ack, låt oss aldrig mista

det ordet, Herre kär.

Förr må allt annat brista,

om så din vilja är.

Välsigna folk och land,

och oss i tro förena. 

Du är vårt hopp allena,

håll över oss din hand!

Amen.

Predikan i nyårsbön i Biblion, Vasa, 31.12.2013.