Jesus, världens ljus

Av Hans Ahlskog

Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, Fadern, och från Jesus Kristus, Faderns Son, vare med oss i sanning och kärlek. (2 Joh 3)

Temat för denna predikan är Jesus, världens ljus. Vi skall som predikotext läsa den vers som i bibelkalendern finns angiven som predikotext för Trettondagen, Joh 8:12:

Jesus talade åter till dem och sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus." 

Vi ber med orden från en fornkyrklig hymn;

O Kristus, du som ljuset är,

dig kan ej mörkret komma när. 

Vi skådar upp i tro till dig,

när solens ljus fördöljer sig.
Amen.

Vi firar ju idag trettondag och den här helgdagen krockar två teman eller firningsämnen: 

– Trettondagen har av mycket gammal tradition kallats för Epifania, betyder ungefär uppenbarelse, att ljuset går upp och det syftar på Jesu födelse, hans dop och hans framträdande i världen. I den tidigaste kyrkan var Epifania den högtid som tillägnades Jesu födelse och någon egentligt julfirande fanns då inte ännu i anknytning till den 25 december. 

– Det andra firningsämnet för trettondagen, speciellt för den västliga delen av kristenheten, är de vise männen och dagen kallas i vissa länder för Heliga tre konungars dag.

Vi brukar uppmärksamma båda teman, ibland firar vi epifania och ibland predikar vi utifrån berättelsen i Matt 2 om de vise männens besök hos Jesusbarnet. Men denna gång skall vi stanna inför en typisk epifaniatext. 

Jag är världens ljus, säger Jesus. Vissa bibelutläggare menar att Jesus sade dessa ord samtidigt som solen gick upp. Det vet vi ju inte säkert, men Jesu ankomst till världen liknas vid en soluppgång av Sakarias, i hans lovsång i Luk 1. Det är en av de vackraste ställena i Bibeln. Sakarias talar om Johannes på följande sätt: 

Och du, barn, skall kallas den Högstes profet. 

Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom

och ge hans folk kunskap om frälsning, 

att deras synder är förlåtna

för vår Guds innerliga kärleks skull.

I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss,

för att ljus skall skina över dem

som sitter i mörker och dödsskugga

och styra våra fötter in på fridens väg.

Johannes skulle gå före Herren, d.v.s. Kristus, och bana väg för honom. Men genom Kristus gick solen upp. Evangelisten Johannes skriver om Johannes döparen i Joh 16ff: 

En man trädde fram, sänd av Gud. Hans namn var Johannes. Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset ... Själv var han  inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset. Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen.

Så skriver Johannes i sitt evangelium när han blickar tillbaka på sitt liv som en Jesu lärjunge. Och sedan skildrar han i evangeliet hur Jesus kom med ljus till människorna. Detta med Jesus som världens ljus är ett återkommande tema i Johannes-evangeliet. Det är inte bara i kapitel 8 i vår predikotext som Jesus kommer med anspråket på att vara världens ljus.

I kapitel 9 säger han: 

När jag är i världen, är jag världens ljus. (9:5)

och i kapitel 12 finns också ett par ställen: 

”Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn.” När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och dolde sig för dem. (12:36)

och i Joh 12:46: 

Jag är ljuset som har kommit till världen, för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret.

När vi läser i Johannesevangeliet och de andra evangelierna så ser vi på vilket sätt Jesus var ett ljus för världen, hur han lyste upp tillvaron för de människor han mötte. 

Vi kan tänka på berättelsen om den samaritiska kvinnan i Joh 4. Hon som hade levt ett otuktigt liv, men som Jesus tar sig tid att diskutera med. Hon kom till tro tillsammans med många andra i staden. Han lyste upp mörkret i hennes själ och hon blev övertygad om att han var världens frälsare. Hennes liv fick en mening. 

Vi kan tänka på den sjuke mannen vid Betesdadammen, han som hade varit sjuk i 38 år och som Jesus botade på sabbaten. Vi kan också tänka på händelsen som omedelbart föregår vår predikotext, berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan, som hade blivit tagen på bar gärning. Det såg onekligen mörkt ut för henne. Även om judarna inte hade rätt att döda någon, så var i alla fall hennes rykte förstört för alltid. Men denna kvinna fick ta emot en friande dom av Jesus: Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer! 

Kontrast mot mörkret

Johannesevangeliet utgör en enda lång kavalkad av episoder där Jesus kommer med ljus till människor. Men det finns ett ställe hos Matteus i det fjärde kapitlet som vi måste lyfta fram eftersom det är en direkt uppfyllelse av Jesajas julprofetia i det nionde kapitlet, ni vet den som kulminerar med orden Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given, o.s.v. (Jes 9:6). I denna profetia kontrasteras ljus och mörker på ett sätt som förutsätter  Guds eget ingripande. 

I kapitel 8 skildrar Jesaja folkets avfall mot Gud och den kommande domen genom den assyriska kungen. Det är kris både i Israel och Juda. Det är i detta mörker Jesaja utbrister: 

När de säger till er: ”Fråga andebesvärjare och spåmän, dem som viskar och mumlar”, så svara: ”Skall inte ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda till råds för de levande?” ”Till Guds undervisning, till vittnesbördet!” Om de inte talar enligt detta ord finns ingen morgonrodnad för dem. 

Skall inte en folk fråga sin Gud? Är det inte till Skriften man skall gå för att få ljus i mörkret? 

Jesaja fortsätter med sina domsord och nu blir det om möjligt ännu värre. Av de här orden ser vi verkligen hur illa ställt det var med folket på hans egen tid och, vågar vi säga, hur illa det alltid och överallt är ställt där människor vänder Gud ryggen.

De skall dra igenom landet, hårt ansatta och hungrande. Och när de hungrar skall de brista ut i raseri och förbanna sin kung och sin Gud. De skall vända blicken uppåt och de skall se ner på jorden,  men se, där är bara nöd och mörker, en natt full av ångest. De är utkastade i det tätaste mörker.

Efter detta avsnitt följer något som är så typiskt för Jesajas bok, en helomvändning. Ni som har läst mycket i Jesaja har kanske lagt märke till hur det hela tiden växlar mellan lag och evangelium. Ena stunden säger Gud till folket: ”Du är dödens egen, jag skall döda dig”, och i nästa stund säger han: ”Jag älskar dig, kom hem igen!” Hela tiden är det domsord och löfte om frälsning, lag och evangelium. Och också här efter att Jesaja har sagt att folket är utkastat i det tätaste mörker så följer ett ”men”: 

Men det skall inte vara nattsvart mörker där ångest nu råder. I gången tid lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar skall han ge ära åt trakten utmed havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galileen.

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, 

över dem som bor i dödsskuggans land 

skall ljuset stråla fram. 

Det folk som du inte givit stor glädje, 

låter du bli talrikt. De skall glädja sig inför dig, 

så som man gläds under skördetiden, 

så som man fröjdar sig när man delar byte. 

Ty deras bördors ok, deras skuldrors gissel 

och deras plågares stav bryter du sönder liksom i Midjans tid. 

Ja, varje stövel buren under stridslarm 

och varje mantel vältrad i blod skall brännas upp och förtäras av eld.

Och sedan följer de välbekanta orden:

Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. 

På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: 

Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. 

Så skall herradömet bli stort och friden utan slut 

över Davids tron och hans kungarike. 

Det skall befästas och stödjas med rätt och rättfärdighet 

från nu och till evig tid. HERREN Sebaots nitälskan skall göra detta.

De är nu utkastade i det tätaste mörker, men det skall inte alltid vara så, ty ett barn blir oss fött. Ty Jesus kommer. 

Ljuset kom till mörkrets land

Om vi nu går till Matteus 4 så ser vi hur denna profetia går i uppfyllelse på ett mycket konkret sätt. Vi ser hur Jesus blir ljuset för människorna i Sebulons och Naftalis land, för människorna i hedningarnas Galileen. Matteus skriver på följande sätt (Matt 4:12ff):

När Jesus fick höra att Johannes hade blivit fängslad, drog han sig undan till Galileen.  Han lämnade Nasaret och bosatte sig i Kapernaum, som ligger vid sjön på Sebulons och Naftalis område,  för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Sebulons och Naftalis land, sjövägen, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen – det folk som sitter i mörker skall se ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga skall ett ljus gå upp. Från den tiden började Jesus predika och säga: ”Omvänd er, ty himmelriket är nu här.” 

När Jesus bosatte sig i Galileen kom ljuset dit. Det föraktade folket med mindervärdeskomplex fick ta emot hans kärlek och välgärningar. Han botade sjuka och undervisade dem om himmelriket. Han kallade en del av dem till lärjungar, de som senare skulle bli apostlar och utgöra en helt enastående grupp inom den kristna kyrkans historia. De var alla galileer, utom möjligtvis Judas Iskariot. Redan detta faktum ger hedningarnas Galileen stor ära. Men något ännu större förärades Galileen genom Jesu vistelse där. Han är ju Gud själv och något mycket större än alla apostlar. Med honom kom ljuset till dem som satt i mörkret. 

Men detta ljus,  Jesus Kristus, kom inte bara till Galileen utan det spreds över hela landet och senare genom apostlarna över hela den kända världen och ytterligare lite senare kom detta ljus också till hedningarnas norden och hedningarnas Finland. Också här satt människor i mörker och dyrkade sina asagudar. Men så kom ordet om Kristus hit och med det ljuset.

Vårt eget mörker

Hur ser det ut idag i vårt land? Ja, vi kan kort konstatera att ljuset allt mer håller på och försvinner. Hedendomen är på väg tillbaka och tar sig uttryck i aborter, tal om aktiv dödshjälp och samkönade förhållanden. Ungdomen kämpar med frågan om livets mening, fler och fler blir utslagna, kämpar med alkoholproblem och olika slags beroenden. Unga människor, med livet framför sig, väljer att själva avsluta det. Familjefäder utför förfärliga mord på kvinnor och barn. Man frestas att slentrianmässigt fråga: vart är världen på väg?

Men vi behöver inte gå längre än till oss själva för att se detta samma mörker som griper omkring sig. Visst kan det ta sig andra uttryck, visst kan vi stoppa de onda tankarna i tid och inte låta dem ta sig uttryck också i handling. Och visst är vi så pass rädd om det kristna namnet att vi aktar oss för vissa saker. 

Men vi skall veta att vår gamla människa på intet sätt ädlare än andra människors. Vi har del av samma mörker som icke-troende människor. Vårt mörker är lika djupt. Vi jagar också efter mammon precis som alla andra. Vi är uppfyllda av alla slags begär, vi är själviska, vi bekymrar oss för allt möjligt och misstror därigenom Gud, vi sluter våra hjärtan mot människor i nöd, vi föraktar de fattiga och talar illa om människor, vi syndar med våra tungor och med händer och fötter. Vi gör inte det som vi borde göra och vandrar inte på de stigar där Gud vill att vi skall vandra. Kort och gott är det med oss som det var i Jerusalem på Hesekiels tid: 

Hos dig föraktar man sin far och mor, och mot främlingen utövar man våld. Den faderlöse och änkan förtrycker man.

Vilket mörker har vi inte inom oss!  

Vart skall vi gå för att söka hjälp? 

Kung David, som också hade sett detta mörker inom sig och som hade fallit i svåra synder visste besked. Han säger på följande sätt i Andra Samuelsboken (2 Sam 22:29):

Ty du, HERRE, är min lampa, HERREN gör mitt mörker ljust. 

och samma svar ger han i Psalm 18:29:

Du låter min lampa brinna klart. HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljust.

David förnekar inte mörkret inom sig. Han har inte lyckats förinta sin gamla människa slutgiltigt. Men han vet var ljus finns att få. Det är Herren som är ljuset också för honom. Världens ljus, Jesus Kristus, lyste upp Davids mörka sinne. Och detta ljus skall också vi vända oss till. Vi skall inte söka något annat ljus, vare sig inom oss själva eller hos någon stor tänkare. Det finns inget annat ljus än Världens ljus, Kristus. Jesus säger till sina lärjungar i bergspredikan: 

Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret!

D.v.s. om det som skulle lysa upp ditt inre också det är mörker, hur totalt nattsvart är det då inte för dig. Om själen upplyses av något annat än Jesus, då har livet djupast sett ingen mening. Visst kan människor säga att deras liv är meningsfullt trots att de skulle sakna Gud i sina liv. Men vem kan innerst inne förlika sig vid tanken på att allt är slut när vi en gång dör? Att allt bara blir svart och sedan finns vi inte mer? 

Jag kan inte förlikas med den tanken utan jag tror att det är Guds vänskap och gemenskap som är livets mening och att Jesus kom till jorden, han uppenbarade sig för att återställa denna gemenskap. När jag är i världen, är jag världens ljus, sade Jesus. Men nu är han inte längre i världen på samma fysiska sätt, så att vi kan se honom med ögonen. Betyder det att han inte längre än världens ljus? Betyder det att vi alla nu är hemfallna åt mörkret? Betyder det att ljuset i oss är mörker? 

Till Skriften, till Guds undervisning!

Hur var det på Jesajas tid, ca 700 år före Kristi födelse? Då fanns inte heller Gud synligt bland folket. Han hade inte ännu tagit sin boning bland dem enligt profetiorna. Han hade inte ännu bosatt sig i Galileen. Men vart hänvisar Jesaja folket? Jo, till Skriften. Till Guds undervisning, till vittnesbördet! Om de inte talar enligt detta ord finns ingen morgonrodnad för dem (Jes 8:20).

Men om vi lyssnar till Guds rena ord så finns en morgonrodnad, den soluppgång som Sakarias sjöng om. Det är ordet om Jesus, det ord som ger 

kunskap om frälsning, 

att våra synder är förlåtna

för vår Guds innerliga kärleks skull.

I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss,

för att ljus skall skina över dem

som sitter i mörker och dödsskugga

och styra våra fötter in på fridens väg.

När vi lyssnar till evangelium om Jesus, då blir han också vårt ljus, personligen. Livet blir värt att leva, och vi kan frimodigt gå mot döden, fullt förvissade om att när vi sluter våra ögon här för sista gången kommer det som möter oss när vi slår upp dem igen, på uppståndelsens morgon, att vara Jesu vänliga och strålande ansikte. Också då skall Jesus vara vårt ljus. 

Vi skall till slut läsa en vers från Uppenbarelseboken 22:

Någon natt skall inte finnas mer, och de behöver inte någon lampas sken eller solens ljus. Ty Herren Gud skall lysa över dem, och de skall regera som kungar i evigheternas evigheter.

Amen.

Predikan i Biblion 6.1.2014.