Oförtjänt nåd

Av Hans Ahlskog (27.1.2013)

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Vi firar idag söndagen Septuagesima. Septuagesima är ett latinsk ord som betyder ‘den sjuttionde’. Den sjuttionde vad då, kan vi fråga oss. Den sjuttionde dagen före påsk är vad som avses. Men den som tar fram sin kalender och räknar dagarna mellan septuagesima och påsk kommer att finna 70 dagar där. Septuagesima infaller 64 dagar före påsk och inte 70. Hur skall man förklara detta? 

Den mest trovärdiga lösningen är den att man har utgått från den femtionde dagen före påsk, quinquagesima, och sedan räknat bakåt med jämna tiotal istället för sju dagar per vecka för de två veckor som föregår quinquagesima.  Sexagesima infaller 57 dagar före påsk och inte 60 som man skulle ha förväntat sig på basen av namnet. Och septuagesima infaller 64 dagar före påsk och inte 70. 

Temat för söndagen septuagesima är Guds oförskyllda nåd. I den nyare handboken är överskriften Guds oförtjänta nåd och det säger oss kanske mer vad det handlar om, d.v.s. att Gud inte är nådig och välvilligt sinnad mot oss för att vi har förtjänat det utan det måste finnas en annan orsak till att han är oss nådig. Dagens tema, Guds oförskyllda nåd, anspelar på en text från romarbrevets tredje kapitel (v. 23-24) där det sägs enligt normalupplagans översättning (1883):

Ty alla hava syndat och äro utan berömmelse inför Gud och varda rättfärdigade utan förskyllan av hans nåd, genom återlösningen i Kristus Jesus. 

Vi skall idag stanna inför denna text men vi skall läsa ytterligare några verser, från vers 19 till och med vers 26 i Jesu namn.

Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud.  Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd. Men nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittnar om,  en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus, för alla som tror. Ty här finns ingen skillnad.  Alla har syndat och saknar härligheten från Gud,  och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.  Honom har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna,  under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus.

Vi ber:

Inskriv, Herre, detta klara evangelium på allas våra hjärtan, amen.

Hela världen skall stå med skuld inför Gud, säger Paulus. Med andra ord: genom lagen förklaras hela världen skyldig. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Guds härlighet är ju detsamma som Guds avbild och denna avbild har den människa förlorat som har syndat mot Gud. När våra första föräldrar föll i synd gick denna underbara Guds avbild i dem förlorad. De stod inte längre i den nära och förtroliga gemenskap med Gud till vilken de var skapade. Nej, gemenskapen var bruten, Guds lags finger utpekade dem som skyldiga. De stod med skuld inför Gud. De var inte längre skuldfria, utan skyldiga. 

Men detta gällde inte bara våra första föräldrar. Vi kan inte luta oss tillbaka, slå oss för bröstet och tänka att detta inte också gäller oss. Paulus säger i vår text: Här finns ingen skillnad mellan människor. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Redan när Adam föll i synd var vårt öde bestämt. Adam var skyldig och vi hade ingen möjlighet att komma till världen utan att ärva Adams skuld. Och tvivlar vi på detta så lär Bibeln också att vi dessutom ärvde Adams fördärvade natur som står som garant på att vi kommer att falla i synd varje dag vi får leva på jorden. Varje ny nådens dag Gud ger oss syndar vi. Det är den tack vi ger honom för hans nåd. Så vi har ingen orsak att berömma oss av det liv vi har levt. Ingen enda av oss. Var mun skall stoppas till. Allt skryt är oskäligt. 

Inför lagens ord får vi göra som Job. Vi får lägga handen på munnen och tiga (Job 39:37f): 

Jag är för ringa, vad kan jag svara dig? Jag lägger handen på munnen. En gång har jag talat, men jag säger inget mer, ja, två gånger, men jag gör det aldrig mer. 

Inför Guds omutliga lag är det enda ljud vi kan ge ifrån oss samma bön om nåd som publikanen bad i templet: Gud, ha förbarmande med mig, syndare, eller Petrus’ vädjan till Jesus när han efter fisketuren insåg att han var helt ovärdig att vara Jesu lärjunge: Gå bort ifrån mig Herre, jag är en syndig människa. 

Paulus skriver i vår text: Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Men så fortsätter han: ... och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Här har vi det: de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det. Att stå som rättfärdig betyder ju att vara frikänd. De skyldiga förklaras icke-skyldiga. 

Har de nu betalt sin skuld, amorterat bort slutraten på låneskulden? Har de själva gottgjort för allt de har brutit? Har de gått omkring och bett om förlåtelse för alla de syndat emot? Har de gjort allt för att reda upp med människor de sårat under jordevandringen? Har de kämpat och slitit för att slutligen förtjäna att bli förklarade icke-skyldiga?

Nej, vi läste i texten: frikända utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. Utan att ha förtjänat det, d.v.s. utan egen förskyllan. Deras frikännande är helt oförtjänt. Det är ingen lön som de får för väl utfört arbete utan i grundtexten står det att de får detta såsom genom en gåva. Gåvor får man ju i regel inte efter förtjänst utan för att det finns någon som är så god att han eller hon vill ge en gåva. Så är det också för oss syndare när vi förklaras rättfärdiga inför Gud. Det sker av nåd, säger Paulus. Det är genom Guds oförtjänta ingripande, på grund av hans välvilliga sinnelag till syndarna. Och han förklarar att syndarnas skuld är betald. Vår elakhet, själviskhet, orenhet, alla våra synder, de tillräknas oss inte längre. Varför? 

Är det för att Gud inte bryr sig om vad vi människor gör? Det är ju något man ofta hör sägas idag. Varför skulle Gud bry sig om vi syndar? Denna slutsats drar man antagligen för att människor syndar varje dag utan att något händer dem, utan att de får något straff. Synden har alltså inga konsekvenser, Gud bryr sig inte. 

Människor är nog medvetna om att Gud hotar att straffa dem som bryter mot hans bud. Så mycket minns de från katekesundervisningen, men eftersom inget händer syndarna här i tiden så drar de den slutsatsen att Gud inte bryr sig. Han är större än så, tänker man. Han har annat att fundera på. Vi skall återkomma till detta. Men vi skall nu igen fråga oss: hur kan det komma sig att vår skuld är utstruken? 

Därför att Kristus Jesus har friköpt dem, säger Paulus. Paulus använder här en bild från ett gisslandrama. Människorna har tagits som gisslan och de släpps endast fria mot lösepenning. En gisslan brukar i regel inte själva kunna arbeta sig fria, utan de släpps fria om någon utomstående betalar den lösensumma som kidnapparna begär. 

Här säger Paulus att det var Jesus som betalade lösensumman. Och syndarna var fria. Vi kan också tänka på liknelsen om den obarmhärtiga tjänaren i Matt 18. Jesus berättar denna liknelse med anledning av Petrus fråga: Herre, hur många gången skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Sju? Jesus svarar: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju, oändligt många gånger. 

Sedan berättar han liknelsen om kungen som ville ha redovisning av sina tjänare och det visade sig att en av tjänarna var skyldig honom 10 000 talenter. Han kunde inte betala och det beslöts att han själv och hans familj skulle säljas för att skulden skulle bli betald. Men han bad om nåd och kungen efterskänkte honom skulden. Men denna tjänare var i sin tur snabb att kasta sin medtjänare i fängelse tills medtjänaren hade betalat det som han var skyldig honom. När kungen fick reda på vad som hade hänt sade han till den som hade fått skulden på 10 000 talenter efterskänkt: 

Du onde tjänare. Hela skulden efterskänkte jag dig, därför att du bad mig. Borde inte du också ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig? 

Och vi kan läsa: I sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna till han hade betalat allt vad han var skyldig. 

Vår situation var inte bättre än denne onde tjänares. Vi blev kastade i fängelse på grund av vår stora skuld. Räknar man ut hur länge det skulle ha räckt för en arbetare på Jesu tid att förtjäna och återbetala en skuld på 10 000 talenter så kommer man till över 190 000 år. Och då behöver vi inte fundera länge innan vi inser att vi inte kommer att kunna göra det. Vi lever inte i 190 000 år. Så då får vi väl sitta i fängelse då tills vi dör. 

Men plötsligt kommer fångvaktaren och låser upp dörren och säger: Ni är fri och kan gå. 

– Men, säger vi, jag har ju inte betalat min skuld. 

– Nej, men Jesus av Nasaret, betalade borgen för dig. Han friköpte dig. Gå nu. Ni andra också. Ut med er allihop! 

Detta är evangelium för syndare, för skuldtyngda. Vi som har bolån kan ju för en stund leka med tanken på hur det skulle kännas när banken skulle meddela att de efterskänker skulden. 

– Ni behöver inte betala. Vi skriver noll här i rutan för lånesumman.  

Hur skulle det kännas när vi går ut från banken den dagen?

En annan fråga: Hur skulle det kännas om man vid banken sade: 

– Ni behöver inte betala, någon annan gjorde det i ditt ställe. Din vän har amorterat bort hela din skuld. Dina föräldrar, din släkting. O.s.v. 

Hur skulle det då kännas att gå ut från banken? Skulle vi känna tacksamhet mot den som betalade för oss, eller skulle vi känna skuld? Skulle vi känna att att vi borde ersätta vår hjälpare för det han eller hon blev tvungen att betala? 

En av de svåraste saker en människa har att lära sig här i tiden är att ta emot något gratis. Det är mot vår natur att göra det. Vi känner skuld och vill slippa den skuldkänslan genom att gottgöra för oss. Vår ära står på spel. Vi vill kunna göra rätt för oss själva.  

Men den som inte lär sig att ta emot förlåtelse av Gud utan att ha förtjänat den, utan förskyllan, den människan kommer inte att vara med och fira Lammets bröllop i himlen. Vi måste lära oss detta och vi kan endast lära oss det utifrån Guds ord, lag och evangelium. Genom lagen ges insikt om synd, genom lagen stoppas var mun till och hela världen står med skuld inför Gud. 

Vi måste bli som den botfärdige rövaren på korset. Hur skulle han kunna arbeta för att betala sin ofantliga syndaskuld, han, vars händer var fastspikade på ett kors, och han skulle ju snart dö. Han hade inga möjligheter att göra rätt för sig. Men han vågade vända sig till brudgummen, han öppnade munnen och bad om en tanke. 

– Tänk på mig när du kommer i ditt rike. Sänd mig en tanke när ni firar bröllop i himlen.  

– Men käre vän, säger Jesus, kom med, kom till festen. Du är inbjuden. 

Och den rövaren behövde inte ens börja grubbla över hur han skulle kunna betala inträde till festen. Han hade ingenting eget, men han fick ta himlen i besittning av nåd, på latin: gratis. Helt oförtjänt. 

Men hur svårt är det inte att lära sig detta för en människa som hela livet har levt i egen rättfärdighet och gått omkring och tänkt: 

– Jag är ju inte värre än andra människor. Jag har ju försökt mitt yttersta. Jag är en ärlig och redbar människa. Månne det inte räcker. 

Men det räcker inte. Det räcker ingenstans. Även om en människa skulle gå omkring och vara ärlig och redlig i 200 000 år skulle det inte räcka. Arvskulden går inte att betala. För dyr är lösen för hans själ, läser vi i Psaltaren. 

Vi skall ännu gå tillbaka till banken och tänka oss in i en situation där man skulle säga oss: 

– Du behöver inte betala din skuld. Vi har nog tillräckligt med pengar ändå. 

Det är fullständigt orimligt att man skulle säga så. Det inser alla människor som tänker på saken. Så gör man inte business nuförtiden. Men ändå är det många som tänker att Gud resonerar på det sättet, vilket vi nämnde tidigare. För dem är det orimligt att den upphöjde Guden skulle bry sig om våra synder. Han ger människan frihet och är inte så nogräknad. Vi är ju ändå bara stoftkorn på jorden i jämförelse med den Allsmäktige.

Men Paulus avvisar denna tanke i slutet av vår text. Synden måste försonas. Han skriver om hur Jesus ställdes fram som ett försoningsställe, en nådastol att tas emot genom tron. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han hade lämnat ostraffade de synder som förut hade blivit begångna,  under tiden för Guds tålamod. I den tid som nu är ville han visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus. 

Han ville visa att han är rättfärdig trots att han hade lämnat synden ostraffad under det gamla förbundets tid. Tjurars och bockars blod var ingen full betalning för synderna, endast en förebild. Att Gud inte hade utkrävt full betalning av syndarna berodde alltså inte på att han inte bryr sig, att han ser mellan fingrarna. Nej, det beror på att han visste att ingen människa kunde betala. Lösen skulle betalas. Det krävde Guds rättfärdighet. Han hade i sin lag lovat att bestraffa den som överträder förbundet ända till tredje och fjärde led. Hur skulle han plötsligt med äran i behåll kunna säga: Äh, vi glömmer det där. Det får vara. Nej, skulden skulle betalas till sista skärven. 

Och det gjorde Jesus med sin död och sitt blod. Endast i Jesus kan Gud frikänna den skyldige utan att göra avkall på sin rättfärdighet och helighet. 

Det finns bara ett sätt för oss att ta emot förlåtelsen på, och det är att göra det utan egen förtjänst, utan förskyllan. Blott av nåd. Det finns också bara ett sätt för oss att lära oss detta och sker genom lag och evangelium. Lagen säger oss att vi är chanslösa, att vi aldrig kommer att klara det. Den griper oss vid strupen och säger: betala vad du är skyldig! 

Men så kommer det ljuvliga evangeliet in på arenan och sätter en check på 10 000 talenter i handen på lagen och säger: här har du lösensumman. Och till syndaren säger evangeliet: 

– Kom till bröllopet. 

Vi skall avsluta med att läsa en vers från Uppenbarelsebokens sista kapitel (Upp 22:17): 

Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det må säga ”Kom!” Och den som törstar må komma. Ja, den som vill, må ta emot livets vatten, för intet. 

Amen. Låt oss be:

Herre Jesus, dig förbarma,

Hjälp mig stackars, usla, arma

Syndare att målet hinna

För det blod som du lät rinna.

Gud, när mina ögon brista,

Vare det min tanke sista:

Jesu blod från synd mig renat

Och med honom mig förenat.

Predikan i Lepplax bykyrka 27.1.2013.