Den kämpande tron

Av Ola Österbacka

Söndagens tema är Den kämpande tron. Vi ber:

Såsom för Petrus du bad i hans nöd,
bed för mig, Herre, nu, styrk mig, giv stöd
att jag bevarad må genom all fara gå,
snart i din skara stå, evigt dig när. 

I stället för att predika endast över dagens ordinarie predikotext för den andra årgången, berättelsen om synderskan i fariseens hus i Luk 7:36–50, väljer jag att lyfta fram de tre gestalterna som återfinns i dagens gammaltestamentliga text, i första årgångens evangelium och slutligen i nämnda predikotext. Det handlar alltså om kung Hiskia, den kananeiska kvinnan och synderskan som smorde Jesu fötter. De här tre personerna är kämpar, var och en på sitt sätt.

Hiskias sjukdom, Jes 38:1–8

Berättelsen ingår i ett historiskt avsnitt av Jesajas profetbok, kap. 36–39. Det är centrumparti av boken och belyser händelserna kring 701 f.Kr. Den första delen av Jesajaboken utgörs av Jesajas förkunnelse fram till år 701 f.Kr. Från kap. 40 kommer bokens andra huvuddel, som nu tar sin utgångspunkt i den svåra hemsökelsen under den assyriska hären. Den underbara räddningen beskrivs i slutet av kap. 37 då kung Sanherib tvingas återvända till sitt land. De här händelserna beskrivs också i 2 Kung 18–20 och 2 Krön 32.

Jesaja kommer på Guds befallning till Hiskia och säger åt honom att han måste dö. Hiskia grips av ångest och ber en bön som kan verka skrytsam:

O, HERRE, kom dock ihåg att jag har vandrat inför dig i trohet och med hängivet hjärta och gjort det som är gott i dina ögon.

Här måste vi understryka att Hiskia var en bra kung. Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon, för han genomförde en omfattande reformation. Han slog sönder avgudabilderna och avskaffade offerhöjderna. Under kungatiden var det ofta så att man dyrkade hedningarnas gudar vid sidan av de rätta offren i templet. Då och då kom det en kung som rensade upp, och Hiskia var en sådan. Men sedan kom tyvärr den allra värsta kungen efter honom, nämligen Manasse.

Så kommer Guds ord på nytt till Hiskia genom Jesaja:

Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall lägga femton år till din livstid. Jag skall också rädda dig och denna stad ur den assyriske kungens hand och beskydda denna stad.

Vi kan i ljuset av NT:s undervisning om bönhörelse i Jesu namn fråga oss varför Gud hörde en sådan bön? Det var ju en bön, där Hiskia hänvisade till sin egen fromhet. Är det verkligen så, att Gud mäter ut sin bönhörelse i proportion till vår förtjänst?

Det första vi kan säga till det här är att framställningen kanske inte ger full rättvisa åt Hiskias sinnesstämning. Det är ju en mycket kortfattad beskrivning. Hiskia var vid det här laget bara 39 år. Han var säkert i djup ångest, för dels hotades staden av assyrierna, och dels var hans egen död snart förestående. Hur skulle det nu gå med staden, Herrens tempel och alla löften som han hade knutit till Jerusalem och detta folk? Det var inte utan orsak han var i stor nöd. Skulle den reformation han startade nu helt gå till spillo? Skulle hedningarnas avgudadyrkan införas på nytt, när han slutat sina dagar?

Det andra vi ska säga är att det här är ett utmärkt exempel på att Gud hör bön trots vår svaghet. Det var mänskligt att Hiskia hänvisade till sin hängivenhet och sina insatser för en rätt gudstjänst. Det var inte en mönsterbön. Men trots att det inte var en bön i Jesu namn, i förtröstan på Guds barmhärtighet så som Daniels bön (Dan 9), så hörde Herren honom. Han hörde honom för sin egen skull, för att han älskar den arma världen och inte vill någon syndares död. Han ger oss ett exempel på hur han är nådig mot alla odds. Han är nära den som är förkrossad och vänder sig till Gud i sin nöd, även om han inte har förtjänat något förbarmande. Och han vill visa barmhärtighet mot sitt folk.

Nu ger Gud dessutom ett märkligt tecken på att han talar sanning. Hiskia ska få uppleva femton år till och staden ska räddas på ett underbart sätt. Som bevis låter han honom få se ett under, ett mirakel som upphäver naturlagarna. Gud ska låta solens skugga gå bakåt, vilket ju är det samma som att jorden ändrar sin rotationsriktning för ett tag. Så visar Gud att ingenting är omöjligt för honom.

När vetenskapsmännen belackar oss för att vi tror på ett sådant mirakel, då ska de också fråga sig vad som är värre för Gud: att slå den väldiga assyriska hären, 185 000 man, så att de flyr tillbaka till sitt land, eller att låta jordens rotation upphävas för en stund. Eller är det här värre än att låta sin son födas som människa av jungfru? Eller att låta honom uppstå?

Det är orimligt att göra sådana jämförelser. För Gud är ingenting omöjligt. När han vill, kan han göra vad som helst. Och han gjorde det i fallet Hiskia, och han har berättat det för oss, för att vi inte skulle ge upp, utan kämpa och be när vi är nöd, i förtröstan på att Gud är mäktig båda att höra våra böner och att handla till vårt och hans rikes bästa.

Den kananeiska kvinnan, Matt 15:21–28

I nästa berättelse följer vi Jesus när han ”far på semester” till den feniciska kusten och de stora handelsstäderna Tyrus och Sidon. Kvinnan som nu möter honom är en hednisk kvinna. Hon hör till något av de folk som israeliterna borde ha utplånat när de erövrade Palestina. Men hon har hört om Jesus, hon bekänner honom vara Messias, och hon ropar i nöd över sin dotter, som är svårt plågad av en demon. 

Vi möter här en Frälsare som verkar helt annorlunda än de beskrivningar vi har från hans verksamhet i Galileen. Där står det om och om igen att han förbarmade sig över alla, han botade alla. Han svarar henne inte med ett ord. Man kan ju undra vad som skulle kännas svårast i en sådan situation: att inte ens få uppmärksamhet, att bli behandlad som luft, eller att direkt bli bortvisad. Men hon fortsatte. Hon gav inte upp.

Och nu ser sig lärjungarna tvungna att ingripa. Kvinnan håller på att bli alltför störande. Hon är rentav oförskämd, som inte låter sig påverkas och som inte ger sig av fast Jesus tydligt signalerar att han inte tänker hjälpa henne.

Jesus förklarar för dem att han inte har blivit utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus, alltså till dem som hör till Israels 12 stammar. Hur kunde han säga så?

Det är lite på samma sätt som när han vid bröllopet i Kana sa, att hans tid ännu inte hade kommit. Allt har sin tid. Jesus var sänd till judarna. Först efter att han hade fullbordat sin verksamhet gav han order åt lärjungarna att gå ut i hela världen. I sin undervisning har han ofta antytt att han ska dö för hela världen och att han ska samla sin hjord från alla folk, men den tiden var ännu inte inne. 

Kvinnan gav sig inte. Hon föll ner för Jesu fötter, en gest av yttersta ödmjukhet. Och när Jesus svarar henne så brutalt och jämförde henne närmast med hundarna, som inte ska mena att de har rätt att äta av barnens bröd, då har hon en fin liknelse: hon är nöjd att som hundarna få av smulorna som faller från deras herrars bord. Hon ställer inte krav att bli bemött med jämlikhet. Hon vet vad det betyder att Israel är Guds folk framför alla andra folk på jorden. Hon har likt andra hedningar hört om Guds väldiga gärningar i gångna tider, och nu har hon också hört om hur Jesus går omkring och botar alla sjuka.

Det står klart att Jesus har en pedagogisk avsikt med sitt hårda och avvisande sätt. Han vill visa på en icke-kristen som så starkt tror på hans förmåga och vilja att hjälpa, att hon inte ger vika en tum, utan fortsätter att ihärdigt ropa och vädja. Hennes tro är unik. Och Jesus belönar henne. Han prisar hennes tro. Han botar hennes dotter.

Den kananeiska kvinnan, som vi inte ens har ett namn på, var en väldig kämpe i tron. Var än evangeliet om Jesus predikas lyfts hon fram som ett föredöme. Ge inte upp, när det gäller att be om hjälp av Jesus! 

Synderskan i fariseens hus, Luk 7:36–50

Den tredje som kämpar handlar dagens egentliga predikotext om. Den berättar om en fin måltid som Jesus blir bjuden på av en farisé som hette Simon. Då hände något väldigt störande. En kvinna från gatan smög sig in och kom fram bakom Jesus och grät. Hon vätte Jesu fötter med sina tårar och torkade dem med sitt utslagna hår. Den här kvinnan beskrivs som en synderska, en prostituerad. 

I hennes handling fanns flera anstötliga inslag. En ärbar kvinna skulle inte ha sitt hår utslaget. En oren kvinna skulle inte röra vid en hederlig man. Undra på att Simon blev illa till mods. Han kunde inte begripa att inte Jesus reagerade och tog avstånd från henne. Han sa inget, men tänkte i sitt stilla sinne att Jesus inte kunde vara någon profet, för då skulle han ha vetat vad det var för en kvinna.

Men Jesus avslöjade att han verkligen var en profet och kunde läsa Simons tankar. Han berättar en liknelse om två män som båda hade skulder till en penningutlånare. Den ena var skyldig 500 denarer, och den andre 50. Vardera fick sin skuld efterskänkt. Nu frågar Jesus, vem Simon tror att älskade deras välgörare mest. Och Simon svarar att han antar att det är den som fick mest efterskänkt.

Sedan följer tillämpningen. Jesus har noterat att Simon inte brydde sig om vanlig hövlighet, så att han skulle ha erbjudit Jesus möjlighet att tvätta sina fötter. Kvinnan reparerade det genom att tvätta fötterna i sina tårar. Simon var så oartig att han inte hälsade Jesus som var brukligt, med en hälsningskyss, men den här kvinnan kysste oupphörligt hans fötter. Simon hade inte heller ägnat Jesus den hövligheten att han smorde honom med olja, men kvinnan satsade stora pengar i smörjelse som hon smorde hans fötter med.

Vad berodde det på att kvinnan visade sådan kärlek? Jo, hon hade mött Frälsaren, som förlåter synder. Och Jesus uttalade nu en offentlig avlösning: ”Dina synder är förlåtna.”

Kvinnan hade nu inför alla bordsgästerna fått upprättelse för allt det onda hon tidigare hade gjort. Hon kämpade sig fram till Jesus för att hon inte stod ut med att leva sitt syndaliv. Nu blev hon belönad. Och när Jesus sedan ger henne slutvälsignelsen kan hon gå ut i glädje över att hennes liv har förnyats. ”Din tro har frälst dig. Gå i frid.”

Lukas berättar inget mera. Han har inget mer att berätta om kvinnan. Han säger inte hur fariseen reagerade. Men vi vet, att ju längre tiden lider och Jesus närmar sig den dag då han ska utlämnas att korsfästas, blev fariseerna allt hårdare mot honom. Vi vet inte om den här farisén blev en Jesu lärjunge. Men vi vet att också vi har orsak att söka oss till Jesus för att höra hans livgivande ord om syndernas förlåtelse och frid. 

Sammanfattning

Vi har något att lära från var och en av de här kämparna. Som Hiskia befinner vi oss i svåra tiden, med stor oro i världen. Men som Hiskia får vi lägga fram vår oro inför Herren och lita på att han leder allt till det bästa för de sina. Och det gör han inte för vår egen förtjänsts skull, utan för att han är god och barmhärtig.

Vi har också nöd i våra familjer. Vi brukar ibland tänka att det bara är vi själva som har bekymmer. Men bekymren räcker åt alla. Är det inte fysisk sjukdom så är det frestelser att dras bort i världen och överge vår Frälsare. Vi ska lära av den kananeiska kvinnan att vara uthålliga i vår bön för de våra.

Som fariseen löper vi risk att fästa blicken på oss själva och bli tillfreds när vi jämför oss med andra. Vi tar stolt fram våra meritlistor och har inget behov att bönfalla Jesus om förlåtelse. Men som synderskan ska vi gå till Jesus och bekänna allt detta, och bekänna våra svagheter och försumligheter och då också lyssna och tro när förlåtelsen kungörs: Dina synder är förlåtna. Gå i frid!

Predikan i Biblion 16.3.2014.