Tacksamhet

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Predikotext är dagens psaltartext, Ps 147:3–11:

3 Han helar dem som har förkrossade hjärtan,
deras sår förbinder han.
4 Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn.
5 Stor är vår Herre och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns.
6 HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.

7 Sjung till HERREN med tacksägelse. Lovsjung vår Gud med harpa,
8 han som täcker himlen med moln och bereder regn åt jorden, han som låter gräs skjuta upp på bergen
9 och ger föda åt djuren, åt korpens ungar som ropar.
10 Han har ej sin lust i hästens styrka, ej sin glädje i mannens snabbhet.
11 HERREN gläder sig åt dem som fruktar honom, åt dem som hoppas på hans nåd.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi ska i dagens predikan sätta två par av begrepp mot varandra: först Guds gåvor mot vår inkrökthet och sedan Guds omsorg mot våra bekymmer.

Guds gåvor – vår inkrökthet

När vi sjunger psalmen efter predikan (288) kommer vi att ställa några frågor. Vi undrar vem som bygger jordens vida rund, vem som skickar vår och skördetid och vem som borgar för friden i hem och fosterland. Svaret finns i psalmen: 

Min Gud och Fader, det är du,
du vakat för mitt väl.
Från livets början och till nu
dig vårdat om min själ.

Den som författade den här psalmen på originalspråket tyska var prästen Paul Gerhardt, som skrev den i mitten av 1600-talet. Man kunde kanske tro att han i jordiskt avseende var särskilt välsignad av Gud med välgång och lycka. Men så var det inte.

När Paul bara var 12 år gammal dog hans far och modern dog två år senare. Under hans barn- och ungdomstid rasade det trettioåriga kriget i Tyskland. I dess spår följde fattigdom och pest. Hans hustru dog endast 47 år gammal, efter att ha fött fem barn. Av dem upplevde fyra inte sin tvåårsdag. Gerhardt blev avsatt från en tjänst som kyrkoherde för att han vägrade att följa kurfurstens order att inte kritisera de reformertas lära om dopet och nattvarden. Han måste lyda Bibeln och sitt samvete, och mot dem betydde yttre välgång föga.

Mitt i alla dessa prövningar skrev Gerhardt de mest glädjefyllda psalmerna vi har i vår psalmbok. Han hade inte yttre välgång, snarare var han långt mera prövad än någon av oss. Men han såg bortom prövningarna och lidandet. Han såg Guds ofantliga godhet mot oss, ovärdiga syndare.

Det är också dessa gåvor som vår text visar på. Vi ser dem om vi tittar uppåt mot stjärnhimlen en klar vinternatt. Vi ser dem när vi ser hur åkrarna mognar till skörd, när vi går ut i skogen och får ta hem hinkvis med matvaror helt gratis, när vi som har ett trädgårdsland får gå ut och plocka allt vi behöver till vårt matbord. Hur kan det komma sig? Jo, det är tack vare Guds godhet, då han låter regnet falla, då han håller naturens kretslopp i gång med sin känsliga avvägning, där allt är beroende av allt det andra.

Men det finns en annan sak som är ännu större. Det är det som kommer först i vår text: att Gud helar dem som har förkrossade hjärtan. Han förbinder deras sår. Det största är hans kärlek till syndare, hans omsorg om dem som söker hans nåd och barmhärtighet. Det är det som gjorde att Paul Gerhardt inte försmäktade mitt i pest och hunger, att han inte blev bitter på Gud som tog ifrån honom hans barn, ett efter ett, och sedan också hans hustru. Mitt i dessa jordiska olyckor såg han Guds kärlek. Han förstod att vi inte kan förstå Guds vägar, men att han alltid vill vårt bästa.

Mot det här kommer långa rader med invändningar. Varför lider så många människor nöd? Varför är det så mycket krig och elände i världen? Varför måste människor lämna sina hemländer och som flyktingar söka sig till andra länder, där de möts av fientlighet och missunnsamhet?

En del av oss undrar också varför de måste dras med sjukdomar och lidande, medan andra lever ett långt liv utan det minsta problem.

Och så finns det också andra orsaker till knot och klagan: Varför har min granne en så fin bil – mycket finare än min – varför kan mina vänner varje vinter resa på skidresa till Alperna, varför får de som jobbar i ett annat företag resa på firmans bekostnad till söderns sol? Och varför har jag ingen sommarstuga vid havet med båt och egen strand?

Tänk, hör ni, så små problem vi egentligen har! Vad är det här att klaga över och känna avund för, när vi har mat för dagen och kläder att klä oss med. Och så tror jag inte heller att någon av oss som är här saknar tak över huvudet, vilket många runt om i världen gör, också i vårt eget land.

Allt det här utgår från vår inkrökthet i oss själva, som Martin Luther uttryckte det. Vår blick tycker om att söka sig inåt, för att granska hur vi har det. Och sedan går vår blick utåt mot de andra, och jämför med hur de har det. Och det finns alltid saker som vi kunde ha bättre, och som andra har det bättre ställt med. Men det här är syndens uttryck i vårt liv. Det handlar om den förvrängda blick som djävulen har planterat in i oss redan från syndafallet. 

Den sista meningen i vår text lyder:

HERREN gläder sig åt dem som fruktar honom, åt dem som hoppas på hans nåd.

Var är den sanna gudsfruktan i dag? Vad betyder det att frukta Herren? 

Det är den frågan som dagens människor inte längre bryr sig om. Det handlar om att lyssna vad Gud vill säga oss, och sedan lyda och vara rädd att göra emot honom. Bibeln talar om en helig fruktan, som kom över Israels folk vid Sinai, när Gud uppenbarade sig i starkt dån och i eld. Och det sägs om den första kristna församlingen, när de såg Herrens stränghet mot hycklarna Ananias och Safira (Apg 5:11):

Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.

Det här kan vi koppla samman med vers 6:

HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.

Lägg märke till vad som är motsatsen mot ödmjuk: jo, det är ogudaktig. De ödmjuka är samma människor som tidigare i texten kallades förkrossade. Det är de som sägs frukta Gud. Det är de som kommit till korta när de har haft blicken riktad mot sig själva. Det är de som har vänt blicken uppåt, mot Herren, och fått se hur han förbarmar sig över den som inte har något själv att komma med, den som är svag, som ser sin synd. Det är de som fått se in i Guds stora kärlek och hur han älskat den fallna världen så att han har sänt den sin enfödde son, för att var och en som tror på honom inte ska förgås, utan ha evigt liv. Där är det stora tacksägelseämnet. Och det ämnet står fast hur än krigen, pesten, sjukdom och död härjar ibland oss. Guds nåd och barmhärtighet i Jesus Kristus kan ingen ta ifrån oss.

Därför får vi i dag sjunga med tacksägelse till Herren. Vi får glädjas och tacka för allt det goda vi får skörda från våra åkrar och trädgårdar, men framför allt får vi glädjas över att våra namn är skrivna i himlen, att vi får kallas Guds barn.

Guds omsorg – våra bekymmer

Har vi det här klart för oss, kommer vi också att få rätsida på de bekymmer vi möter. Men där ska vi göra en åtskillnad på två typer av bekymmer. 

Den ena typen är den som vi själva förorsakar genom vår synd. När David hade begått sina fruktansvärda brott, begått äktenskapsbrott och mord, kom profeten Natan till honom. Natan var tvungen att berätta, hur hans synd skulle leda till en massa tråkigheter. Svärdet skulle aldrig vika från hans hus. Gud skulle ta hans hustrur inför hans ögon och ge dem åt en annan som skulle skämma ut kungen inför hela Israel. David fick förlåtelse för sin synd, men följderna stod kvar. De kom som yttre följder av hans synd. Och de behövdes också för hans fortsatta fostran.

Så är det ju också om vi bryter mot samhällets lagar. I värsta fall kan vi hamna i fängelse. Vi kan erkänna vår synd, och vi kan be om förlåtelse, men det straff som åläggs oss måste vi ta. Det kan vi inte skylla på Gud. Synden har alltid följder.

Väldigt mycket av det som är ont, och som finns runt om oss i en fruktansvärd omfattning, beror just på att vi människor har övergett Gud. När Gud har sagt att han välsignar den ödmjuke, den som fruktar Gud och håller hans bud, då hör också en annan sida till, nämligen att han bestraffar den som överträder hans bud. Då får vi med all rätt ta på oss svårigheter och bekymmer, för det är vi värda.

De mest konkreta följderna av det ser vi i miljökatastroferna. Idag händer våldsamma naturkatastrofer. Än är det för torrt och bränderna härjar, än kommer kraftiga regn och ställer till otroliga översvämningar. Men det här är ju följden av människornas rov på naturtillgångarna och misshushållning med Guds goda gåvor!

Här har vi kristna verkligen orsak att tänka till lite extra. De flesta av problemen i vår värld beror på vårt habegär och vår avund. Hur syns det att vi kristna är annorlunda än världens människor? Syns det alls? Har vi samma målsättning som alla andra: att skaffa samma prylar, att ha lika fina bilar, att kunna resa lika mycket?

Vi äldre som växte upp under eller efter kriget fick lära oss förnöjsamhet. Jag är rädd att den yngre generationen har svårt att lära sig vad det är, just för att vi är så bortskämda med allt som är så självklart i dag. Det är också så lätt att avfärda oss och våra värderingar med att vi är gammalmodiga och har en förlegad syn på tingen. Hela samhället trummar på med mantrat: Du ska se till att du förverkligar dig själv. Du måste unna dig. 

När människan blir stolt ställer sig själv och sina egna behov i centrum, då ska vi inte förundra oss över att det slår tillbaka och straffar sig. Helt annorlunda lär Guds ord. Paulus skriver (1 Tim 6:8): Har vi mat och kläder ska vi vara nöjda med det. Det är den gamla förnöjsamheten, som också är den kristna livsinställningen, den som i vår text beskrivs som ödmjukhet.

Den andra typen av bekymmer är sådana som Gud lägger på sina barn för att fostra oss. Han vill ha oss hem till himlen. Och vägen dit är kantad med alla möjliga faror och frestelser som djävulen lägger i vår väg. 

Vårt onda kött klarar inte av medgång. Då blir vi stolta. Då börjar vi tro på vår egen förmåga att skaffa oss ett gott liv. Visst vill Gud allt gott åt oss, men det främsta goda han vill är att vi ska bevaras i tron och nå målet.

Det är därför som kristna möter svårigheter och lidanden, rentav mera än människor i allmänhet. Martin Luther har uttryckt det så, att Gud vredgas mest när han inte alls tycks vredgas, utan låter de onda ha framgång. I stället är det så att vi ska vara glada över prövningarna, eftersom de är tecken på Guds kärlek. I Hebr 12:8 läser vi:

Om ni inte får en sådan fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inte riktiga söner.

Nu är det ju inte så, att vi ska söka efter svårigheter så att vi får tro att vi är Guds äkta barn. Nej, det här ingår i anvisningarna om den rätta ordningen i våra liv (Matt 6:33):

Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.

Börja i rätt ända: ödmjuka dig under Guds mäktiga hand och sök dig till korset, där Jesus lider för dina synder. Där finns Guds rättfärdighet, och den finns för varje syndare. Det är bara hans rättfärdighet som kan skyla din synd. Och har du den, så får du också det andra: både glädje och lidande, allt i rätt förhållande så som Gud fördelar det, som Kingo diktade (LH 498):

Så du sorg och glädje delar,
att mig intetdera felar:
sött och surt i livets skål,
just så mycket som jag tål.

När vi ser det här, hur Gud bereder allt så skönt för oss, och samtidigt ger oss den tuktan vi behöver för att vi tryggt ska nå målet, det himmelska hemmet, då fylls vi av den stora, innerliga tacksamheten som Paul Gerhardt kunde uttrycka i ord som vi snart ska sjunga. Då betyder det så föga här i världen, om man mycket eller litet har, som vi sjunger i en annan sång.

Låt oss be.

Käre himmelske Far! Tack för din stora kärlek till oss, som är så benägna att vara stolta över det vi själva gör och har, men knotar och klagar över det som vi tycker att vi inte får. Hjälp oss att vända blicken rätt i våra liv, så att vi börjar hos dig, och så låter dig visa oss vägen till en rätt tacksamhet och lovsång, i ödmjukhet över dina under och din trofasthet, även om den vägen också inrymmer möda och lidanden i denna värld. Ja, hjälp oss att inte vika av från dig för att undvika lidanden utan i stället mera fråga efter din kraft som fullkomnas i svagheten. I Jesu namn, amen.

Predikan i Biblion på 14:e sönd. efter Trefaldighet, 1.9.2013.

Fullkomlig insikt

Av Øyvind Edvardsen

13 söndagen efter Trefaldighet, predikotext: 1 Tim 2:1-7.

1 Först av allt uppmanar jag till bön och åkallan, förbön och tacksägelse för alla människor, 2 för kungar och alla i ledande ställning, så att vi kan föra ett lugnt och stilla liv på allt sätt gudfruktigt och värdigt. 3 Sådant är rätt och behagar Gud, vår Frälsare, 4 som vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. 5 Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, 6 som gav sig själv till lösen i allas ställe. Detta vittnesbörd skulle framföras när tiden var inne, 7 och för detta vittnesbörd har jag blivit satt till härold och apostel – jag talar sanning och ljuger inte – till hedningarnas lärare i tron och sanningen.

Paulus hade blivit helt omvänd från sitt tidigare liv. Hans hjärta hade blivit helt förändrat. Tidigare förföljde han de kristna och gick till angrepp på dem. Han dödade dem och slängde dem i fängelse. Så beslutade Gud i sin allsmäktiga visdom att använda just Paulus som sitt verktyg för att nå ut med evangeliet till hedningarna. Paulus liv blev vänt upp och ner. Han gick från att förfölja de kristna till att sprida de goda nyheterna om den uppståndne Frälsaren. Efter sin omvändelse började han genast att förkunna frälsningen i Kristus.

Han tog också till sig Jesu undervisning, bland annat dessa ord som vi ser en spegelbild av i hans förmaningar till Timoteus. I Jesu bergspredikan talar Jesus bland annat om hur vi ska visa kärlek mot dem som gör oss ont. I Matteus kap 5 vers 44 säger Jesus: Älska era ovänner och be för dem som förföljer er. Dessa ord hade Paulus tagit till sig. Hans nuvarande fiender var de som tidigare hade varit hans vänner. Paulus hade nu många judiska ledare och världsliga ledare emot sig. Eftersom han förkunnade frälsningen i Jesus Kristus hade han skaffat sig många fiender. Men han sökte inte vedergällning. Han ville inte hämnas på dem.

Han uppmanar sin lärjunge Timoteus att be för alla människor. Han uppmanar honom att gå i förbön för alla. Att stiga fram Guds tron och be om nåd för alla människor, också sina fiender. 

Ordet fiender finner vi inte i dessa ord till Timoteus, men vi ser att Paulus uppmanar till förbön för kungar och alla i ledande ställning. På Paulus tid fanns det fiender till kristendomen både bland alla människor och bland kungar och ledare. Så som det också finns i dag. 

Paulus såg hur viktigt det var att få leva som kristen utan hinder från staten. Själv levde han under kejsar Nero som blev en av de värsta förföljare av de kristna som världen har sett. Nero fångade, fängslade, brände och mördade de kristna för deras tros skull. Han använde bland annat sina arenor i Rom för detta syfte, att döda de kristna.

Vi kristna har det bäst när vi får leva fria liv i våra länder. Vi har det bäst när varken staten eller andra organisationer blandar sig i våra kristna liv så att vi får föra ett lugnt och stilla liv. När vi lever så kan vi praktisera den gudfruktighet och värdighet som Gud har skänkt oss genom tron. 

Vi ska lägga märke till att Paulus uppmanar aldrig till uppror mot landets ledare, inte ens när han var förföljd och Nero brände de kristna. Paulus predikade som Jesus, att man skulle älska sina fiender och be för dem, och om nödvändigt, gå i döden för sin tro.

Paulus syfte med förböner för alla människor var att de skulle blir frälsta och komma till insikt om sanningen. Det var Guds vilja. Att evangeliet skulle få spridas obehindrat till alla människor och att de skulle ta det till hjärtat och tro Ordet. Att sprida evangeliet om frälsningen i Kristus allena till hednafolket var Paulus uppgift. Han skulle leda människor till insikt om sanningen. 

Och det var inte endast en delvis insikt, eller begränsad insikt, utan en fullkomlig insikt. Gud ville att alla människor skulle får en fullkomlig insikt om sanningen. Han ville att de skulle få veta allt om honom och om hans frälsningsplan. Gud ville att hela sanningen skulle ut till folket och att de skulle ta till sig varje bit av budskapet. Han ville ge dem en fullkomlig insikt!

Denna fullkomliga insikt handlar om att Jesus Kristus, Guds ende son, är medlaren mellan oss och Gud. Det handlar om att Gud blev människa för vår skull. Att han uppfyllde lagen i vårt ställe, att han gick i döden för våra synders skull. Att han, människan Jesus Kristus, gav sig själv till lösen i allas ställe. Han betalade priset för alla människors synder och gjorde upp för allas syndaskuld. Ingen människas synd är utesluten, allt har Jesus gjort upp för på korset. 

Det är ett fullkomligt faktum. Det är redan avklarat, det finns inget för människor att foga till Kristi offer på korset. Jesus Kristus har sonat straffet för alla dina och för alla mina synder. Om detta vittnar aposteln Paulus som blev sänd till hednafolken för att ge oss fullkomlig insikt om sanningen.

Vad är sammanhanget mellan förbön för alla människor, förbön för kungar och ledare, det lugna och stilla livet och att Gud vill att alla ska bli frälst och komma till fullkomlig insikt om sanningen? Vad är sammanhanget? 

Allt detta hänger ihop. Böner och åkallan, förböner och tacksägelser kommer från alla dem som redan har fått tron i sina hjärtan. I den första kristna tiden fick de evangeliets budskap predikat av Jesu egna lärjungar och hans apostlar som var ögonvittnen till Frälsaren. Dessa i sin tur hade lärjungar som Timoteus som de skickade vidare ut i världen för att predika evangelium. Paulus var själv utvald särskilt för att vara missionär för hednafolken.

Tron på vad Frälsaren Jesus Kristus hade gjort för dem fick de första kristna genom förkunnelsen från Guds utvalda förkunnare och missionärer. Det Ordet som författaren till Hebreerbrevet beskriver som levande och verksamt ... som skarpare än något tveeggat svärd och som tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och är en domare över hjärtats uppsåt och tankar, det har fortfarande denna kraft. Det är genom Ordets kraft som också vi kom till tro. 

Genom århundraden efter Jesus spred sig detta Ord också upp till hedningarna i norra Europa. Vi har här haft tillgång till Ordet om frälsning i över tusen år. Det har förts krig för det och inte alltid har vi i det yttre kunnat leva detta lugna och stilla liv som Paulus beskriver. 

Oro och splittring har alltid hotat Ordets förkunnelse, det har inte hotat dess inbyggda kraft, men dess spridning.

Trots 2000 års vacklande har Guds Ord bevisat sig vara stabilt och beständigt. Ja, det är mer beständigt än alla världens riken och all kungamakt. Det har överlevt alla krig, alla världsliga organisationer och alla mänskliga försök att fördunkla dess klara, entydiga budskap. Det består ännu i dag, och det kan vi tacka vår käre Gud och Fader för.

Så länge Ordet har bestått har det också funnits troende människor som har fört Ordet vidare till nästa generation och låtit sina barn döpas i Den treenige Gudens namn efter Jesu befallning. Människor har framfört böner till Gud, de har tackat honom för allt gott och bett om att få leva sina kristna liv i all gudfruktighet och värdighet. 

Dessa kännetecken beskriver de omvändas hjärtan. Det handlar om vad en som fått tron i gåva genom Ordet har för inställning i sitt hjärta. Gudfruktighet och värdighet består även om världen utanför rasar. Som troende fruktar vi Gud över allt och vill söka honom och ära honom under alla omständigheter. Vi vill leva våra liv efter Guds vilja under alla omständigheter, oberoende av hur världen beter sig. Som troende vill vi leva som ljus i världen så att flera får komma till denna fullkomliga insikt som vi fått ta del av.

En pastor har två av tre titlar som Paulus nämner om sig själv. Pastorn är både härold och lärare. Han är herden som skall vaka över sin hjord och han är lärare för att bygga upp hjorden genom undervisning så att de blir stärkt i sin tro. Detta är en pastors uppgift. Han skall genom en rätt förvaltning av Ord och sakrament skydda och vaka över hjorden samtidigt som han bygger upp den med Guds eget Ord. 

Han skall inte gå runt och stjäla får från andra herdar, det är inte hans uppgift. Han skall vinna människor med det glada budskapet om frälsningen i Jesus Kristus allena. Och att bli en del av den hjord som Gud har satt under hans omsorg är en högst frivillig sak. Men varje troende människa vill för sin egen tros skull och fortsatta goda andliga hälsa göra det klart vem som är ens egen herde. Det är viktigt att känna igen sin herdes röst, och det gör man genom att lyssna till om de Ord han talar är Guds Ord.

Den fullkomliga insikt som Gud vill att alla människor skall komma till handlar om Jesus Kristus, vår Herre. Han tog på sig vårt straff då han gick i döden för vår skull. Han gick ensam dit, för endast han kunde bära hela världens synder på sina axlar. Han ställde sig mellan oss och Gud och betalde den skuld som vi inte kan betala. 

För Jesu skull allena så har vi evigt liv i himmeln. Det är klart redan nu. Det finns ingen extra betalning från vår sida. Jesus har dött för hela världens synd. Det betyder att han har dött för var och en av er. För dig och för mig. Vi uppnår ingenting genom att försöka hålla Guds lag eller någon annan lag. Vi kommer heller aldrig klara det. Därför kan vi vila tryggt i Jesu gärningar. Han har gjort dem för oss.

Fullkomlig insikt om sanningen har den människa som genom Guds Ords kraft har fått tron i sitt hjärta och som förtröstar på Herren Jesus Kristus och hans uppfyllelse av lagen för vår skull. Det är den fullkomliga insikten: Att Jesus Kristus har friköpt oss från synden med sin egen kropp och med sitt eget blod. Amen.

Låt oss be.

Vi tackar dig vår käre Gud och Far för att du har givit oss fullkomlig insikt om sanningen om din Son Jesus Kristus. Tack för att vi genom ditt Ord har fått ta emot det glada budskapet om frälsningen i Jesus Kristus allena. Vi ber dig att du låter oss få leva lugna och stilla liv som troende i denna värld. Vi ber att vi fortfarande ska få praktisera vår tro i frihet utan hinder från varken världsliga ledare eller andra religiösa organisationer. Vi ber dig att du bevarar oss i den saliggörande tron för alltid. Amen.

Predikan i Lepplax bykyrka den 25 augusti 2013.

Dödens ämbete och Andens ämbete

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: Herre, du som gjorde Moses ansikte strålande av härligheten från dig, kom och visa dig för oss med hela din fulla glans, så att vi får se vilken härlighet du vill ge oss syndiga människor, genom Jesus Kristus. Amen.

Temat i dag på tolfte söndagen efter Trefaldighet är Våra ord. Predikotexten är dagens episteltext från 2 Kor 3:4–9:

4 En sådan tillit har vi till Gud genom Kristus, 5 inte så att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud. 6 Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.

7 Redan dödens ämbete, som med bokstäver var inristat på stenar, framträdde i sådan härlighet att Israels barn inte kunde se på Moses ansikte för dess strålglans, fast den glansen bleknade. 8 Hur mycket större härlighet skall då inte Andens ämbete ha? 9 Om redan fördömelsens ämbete trädde fram i härlighet, hur mycket mer överflödar då inte rättfärdighetens ämbete av härlighet.

Vi har en text framför oss idag som talar om vårt stora uppdrag, dvs. att ”förkunna Guds härliga gärningar”. Petrus skriver: ”Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord.” 

I början av vår text får vi genast veta den rätta ordningen när vi ska verkställa det här uppdraget. Vi ska inte tro att det är våra kloka tankar och planer som är grunden. Nej, vår förmåga kommer från Gud. Dagens tema är Våra ord, men våra ord ska inte vara uppdiktade av oss, utan de ska vara ett utflöde från Guds ord. Alltför ofta är våra ord ett utflöde av våra egna tankar, som är inspirerade av Guds fiende. 

I vår text talas om ämbeten: dödens ämbete, Andens ämbete, samt fördömelsens och rättfärdighetens ämbete. Dödens ämbete är till för att döda våra egna onda ord och tankar och de gärningar som utgår från dem. Vi ska i den här predikan se närmare på vad dessa ämbeten är. Till att börja med frågar vi:

Vem har ett sådant ämbete?

Vi tänker kanske på dem som förkunnar Guds ord från predikstolar. Javisst, den som förkunnar Guds ord har på ett särskilt sätt hand om dödens ämbete, det som dödar vår tilltro till oss själva, och framför allt Andens ämbete som ger liv och frid. Men det är inte det ämbetet som Paulus skriver om här. 

I sista hand gäller det alla kristna. Varje kristen har kallats ut från död till liv, för att också vara med och förkunna för andra hur det går till att vi blir frälsta från dödens makt. Det skriver Petrus om (1 Petr 2:9):

Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. 

Tänk vilka härliga ord: ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk! Tänk att få ha en sådan status! Man kunde kanske tycka att de som ska räknas till en så hög ställning måste vara lite finare än andra, något av bättre folk, med ett privilegium som inte vem som helst kan ha. Men i själva verket lär oss Bibeln, att de som kallas till denna grupp av människor är syndare: rövaren på korset är med, på samma sätt som Petrus som förnekade sin Herre och Mästare så grovt, synderskan i fariseens hus, en fanatisk förföljare av Guds församling som Saulus. Och Jesus berättade i en liknelse, att Guds tjänare har fått i uppdrag att gå ut på gator och gränder i bjuda till bröllopet alla som de träffar på: onda och goda, låga likaväl som höga – enligt människors sätt att se.

Det är viktigt att vi börjar här: att det inte ska finnas något av mänskliga meriter när vi konstaterar vilka som är det konungsliga prästerskapet och de heliga. Heligheten består inte i vad dessa människor har i sig eller har gjort själva, utan den består endast i att Gud av sin kärlek har gjort oss till heliga medborgare i Guds rike tack vare den rättfärdighet som Jesus skaffade fram genom sitt heliga och syndfria liv och genom sitt oskyldiga lidande och död.

Det här har ingen människa själv kunnat tänka ut. Vår förmåga att förkunna detta kommer från Gud. Det står i hans ord. Det ska vi också förkunna åt andra. Tänk att Gud vågar anförtro ett sådant uppdrag åt halta och blinda, i andligt avseende, till odugliga tjänare! Men så gör han. Han vill ta också dig i sin tjänst.

Låt oss nu se närmare på några ord i vår text.

Tjänare – åt ett nytt förbund

Tjänsten beskrivs närmare: den är inte bokstavens förbund, utan Andens. Bokstaven dödar, men Anden ger liv. 

De här orden har ibland missbrukats grovt. Man har läst dem som om det skulle vara en motsättning mellan det skriva Ordet och livet, mellan bokstavsträldom och ett andefyllt liv. Men det handlar inte om det, utan om lagen i motsats till evangeliet. Det är lagen som dödar, medan evangeliet föder liv, trons liv.

Begreppet bokstaven är kopplat till lagens ord som Gud skrev med sitt finger på tavlor av sten och överlämnade via Mose till Israels folk. Det står ju om bokstäver som var inristade på stenar. Den kallas också ett skuldebrev, Kol 2:14:

[Gud har] strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss.

I 1917 års översättning stod det handskrift. Det är en beskrivning som är synonym med bokstaven.

Vad menas nu med att bokstaven dödar?

Jo, det står i Rom 4:15: Lagen åstadkommer ju vrede. Vi kan känna det lite var man ibland. Om någon kommer och påpekar något som jag har gjort fel, då blir jag lätt irriterad, kanske rentav arg. Vad har han för rätt att komma och döma mig? Skulle han vara bättre?

Särskilt tydligt är det i dagens samhälle att lagen väcker vrede, rentav våldsam vrede och hat. Så snart någon tar upp Bibelns klara ord om mord och sexuell orenhet och tillämpar det på abort och homosexuellt leverne, då väcks ilskan till liv.  Då är det ingen hejd på fördömelserna. Det hjälper inte att hänvisa till Bibelns ord. För i vår tid har vi tappat känslan för en sann gudsfruktan. Vi har inte längre en rädsla för att handla emot Gud. I stället är människorna i dag snara att häda Gud och skylla honom för allt det onda, som orsakas av vår egen synd och ogudaktighet.

Men det här har vi ingen rätt att tiga om. Vi ska inte söka en lugnare tillvaro genom att hålla tyst när Guds ord befaller oss att tala. Vi ska inte peka på präster och andra som brukar uttala sig, och säga att det är deras skyldighet att uttala sig. Visst, vi har en särskild uppgift att ta till orda, men varje kristen har detta ämbete att varna och tillrättavisa. Ernst Liedgren uttryckte det så här i en psalm (481): 

Hjälp oss att ej kallt
se och tåla allt,
men när det blir brott att tiga,
kom att våra läppar viga
och gör rösten varm
av din kärleks harm.

Lagens uppgift är att döda vår tilltro till våra egna krafter, och att visa oss att vi är värda döden om vi inte har något annat hopp än det vi själva kan ordna fram. Den ska döda vår onda natur, gamla Adam, som av naturen är härskare i oss. Lagen ger oss ingen glädje, för den kommer med så hårda krav att vi gör konkurs inför den. Och det är just vad dess syfte är. Den ska döda vår syndanatur.

Men lagen kan inte ge liv. Om vi kunde leva helt prickfritt, utan att göra en enda synd, utan att tänka en ond tanke, och utan att ha en enda ond begärelse, då kunde den ge liv. Men sådana är vi inte. Det är därför vi inleder våra gudstjänster med syndabekännelse.

Det finns en annan tjänst som har i uppgift att ge liv. Det är Andens tjänst, Andens förbund, eller det som vi kallar evangelium. När lagen pekar mot oss själva kommer evangelium och vänder våra blickar bort från oss, mot Gud. Evangelium visar oss vad Gud har gjort för oss. 

Det här är ett nytt förbund: det visar vad som har skett i Kristus när han led döden i stället för orättfärdiga. När vi ser på honom får den som slagits av lagen nytt liv, precis som israeliterna i öknen som hade drabbats av giftormarna och som fick se på kopparormen. Nu ser vi att det finns hopp. Det hänger inte på att jag ska uppfylla lagen till punkt och pricka. Lagen har redan blivit uppfylld. Jesus gjorde allt vad lagen krävde i ditt och mitt ställe. Jesus tog också straffet för de överträdelser som du och jag har gjort.

Om vi alla har fått i uppgift att döda synden genom att framställa lagens ord, så har vi ännu mera fått i uppgift att hålla fram Jesus Kristus för våra medmänniskor för att de ska få nytt liv och hopp. Det här är den skönaste tjänsten.

Tänk, vilka möjligheter vi har i dag, när det finns så många möjligheter med bloggar och Facebook! Många ser det viktigt att berätta om matrecept och vad man gjort under dagen, men är det inte så mycket viktigare att berätta om vår Frälsare?

Ämbetet

Vi ska nu se på ett annat av textens centrala ord.

Det talas om dödens ämbete och Andens ämbete, och också om fördömelsens ämbete  i motsats till rättfärdighetens ämbete, eller det ämbete som fördömer och det ämbete som ger rättfärdighet.

Också här handlar det om lag och evangelium, inte om vissa tjänster. Det är inte så att vissa människor innehar dödens ämbete och andra har Andens ämbete, så som man kan säga att en innehar ett prästämbete och en annan ett biskopsämbete. Vi talar också om domarämbete och andra ämbetsmän. Då menar vi sådana som är kallade att tjäna i särskilda uppgifter, eller tjänster.

En som hade ett särskilt högt ämbete var Mose. Han fick möta Gud och genom det kom hans ansikte att stråla, så att de som såg honom blev bländade. I 2 Mos 34 står det så här:

29 När Mose sedan steg ner från Sinai berg och på vägen ner hade med sig vittnesbördets båda tavlor, visste han inte att hans ansiktes hy strålade, därför att han hade talat med HERREN. 30 Aron och alla Israels barn såg Mose, och se, hans ansiktes hy strålade. Och de fruktade för att komma nära honom. 31 Men Mose ropade till dem. Då vände Aron och menighetens alla hövdingar tillbaka till honom, och Mose talade till dem. 32 Därefter kom alla Israels barn fram till honom, och han framhöll för dem allt som HERREN hade sagt honom på Sinai berg. 33 När Mose hade talat färdigt till dem hängde han en slöja för ansiktet.

Paulus skriver att strålglansen bleknade. Det var inte den rätta glansen. Den kommer av evangeliet, av Andens ämbete. Mose hade lagens ämbete, och den skulle vara fram till Kristus. Den hade sin tid. Den blev en uppfostrare för Israels barn, för att de skulle se att de var syndare. Och de hade också en annan påminnelse om sin synd: offren, som bars fram i templet både morgon och kväll och vid särskilda tillfällen. Offren var en förebild för Jesus Kristus. De måste upprepas, om och om igen. Men Jesus skulle bära fram det offer som hade evig giltighet. 

Dödens ämbete eller bokstaven hade alltså en uppgift för en tid. Hur är det då idag? Har lagen någon uppgift?

Jo, på grund av människornas ondska och obenägenhet att tro evangeliet måste lagen döda vår gamla natur så att vi behöver evangeliet. Också när vi har fått se in i evangeliets härlighet behöver vi lagen, som en regel som påminner oss om vad Gud vill i våra liv.

Men för att leva behöver vi evangelium. Det fanns också med hos Mose, just i offren. De visade att Gud var en förlåtande Gud. Men det är först efter att Jesus kommit som vi ser hans förlåtande kärlek i all sin rikedom. Hans ämbete är ett evigt ämbete, det som han har gjort räcker i evighet och behöver inte upprepas.

Därför är rättfärdighetens ämbete långt klarare än fördömelsens ämbete. Detta fördömde och bestraffade och öppnade behovet av offer. Det visade att Gud en gång skulle sända Messias enligt löftet på syndafallets dag, för att krossa ormens huvud. Men fram till det skulle offren vara en påminnelse om synd och om löftet om frälsning. Rättfärdighetens ämbete förkunnar att allt nu är färdigt: det eviga offret har burits fram, synden är förseglad och en evig rättfärdighet framtagen i ljuset, som Daniel får veta av ängelns budskap (Dan 9:24). 

Det som är bakom, färdigt och gjort, är mera värt än ett löfte om något som ska komma. Därför är rättfärdighetens ämbete långt större än fördömelsens ämbete. 

Nu har vi fått detta ämbete, var och en: gå och berätta om Jesus för dina medmänniskor! Visa hur härlig evangeliets strålglans är, genom att förkunna hans härliga gärningar, till liv och salighet för var och en som tror. Amen.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.

Predikan i Biblion 18.8.2013.

Förmaningar från ett rent samvete

Av Øyvind Edvardsen

Predikotext: 1 Tim 1:1-11, 18-20

1 Från Paulus, Kristi Jesu apostel på uppdrag av Gud, vår Frälsare, och Kristus Jesus, vårt hopp, 2 till Timoteus, hans äkta barn i tron. Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, vår Fader, och Kristus Jesus, vår Herre.

3 Nu, liksom när jag var på väg till Makedonien, uppmanar jag dig att stanna kvar i Efesus och förmana somliga där att inte förkunna falska läror 4 och befatta sig med myter och ändlösa släktregister. Sådant leder till strider och tjänar inte en gudomlig undervisning i tron. 5 Vad all förmaning syftar till är kärlek av ett rent hjärta, av ett gott samvete och av en uppriktig tro. 6 Detta mål har somliga förlorat ur sikte och så förfallit till tomt prat. 7 De vill vara lärare i lagen men förstår varken vad de säger eller vad de så säkert uttalar sig om. 8 Men vi vet att lagen är god, om man brukar den rätt 9 och inser att den inte är till för rättfärdiga utan för laglösa och upproriska, gudlösa och syndare, oheliga och oandliga, för dem som misshandlar sin far och mor, för dråpare, 10 för dem som utövar otukt och homosexualitet, för slavhandlare, lögnare, menedare och för alla som står emot den sunda läran – 11 detta enligt det evangelium om den välsignade Gudens härlighet, som har anförtrotts åt mig.

18 Detta uppdrag att förmana anförtror jag åt dig, mitt barn Timoteus, i enlighet med de profetord som en gång uttalades över dig, för att du i kraft av dem skall kämpa den goda kampen, 19 i tro och med ett rent samvete. Detta har somliga stött ifrån sig och lidit skeppsbrott i tron. 20 Bland dem är Hymeneus och Alexander, som jag har överlämnat åt Satan för att de skall tuktas så att de inte hädar.

Om ni brukar skriva brev ibland så har ni kanske lärt er vissa öppningsfraser för brevets början. Beroende på hur väl mottagaren känner er, och hur länge sen det är ni har haft kontakt, och vad syftet med brevet är, så kan de första raderna skilja sig från gång till gång. Kanske har ni ändå en standardfras ni brukar börja med. 

Själv skriver jag inte så mycket brev, men en hel del e-post. När jag skickar e-post så kommer mitt namn automatiskt som avsändare hos den som mottar mitt mejl. Dvs att den jag skickar till vet mitt namn innan den ens har börjat läsa vad jag skrivit. Jag brukar därför inte börja mina mejl med mycket mer ett Hej, hallå, käre vän, käre broder eller liknande. Endast om jag inte känner personen ifråga eller han eller hon inte känner mig brukar jag börja med att förklara vem jag är och vad mitt syfte med mejlet är.

När vi läser Paulus' brev i Nya Testamentet anar vi att han har en standardmall för hur han börjar sina brev. I hans tretton brev som är bevarade för oss i Bibeln så inleder han varje brev med att skriva "från Paulus". Det är till stor fördel för oss att han skriver så, för då är vi säkra på att det är Paulus som är författaren av breven. Vi vet att de är Guds Ord eftersom de är bevarade i Bibeln, samtidigt kan vi då vara säkra på att det är just Paulus Gud har använt för att skriva breven. I samband med att säga sitt namn så fortsätter alltid Paulus genast med att skriva att han är utsänd av Gud. Han skriver alltså inte breven i privat syfte, det är inte brev fyllda av vardagstankar och löst prat om väder och vind. Paulus skriver alltid i egenskap av att vara utvald och avskild av Gud själv för att vara hans egen budbärare.

I 1 Timoteusbrevet skriver Paulus som Kristi Jesu apostel, utvald av Jesus själv. Han skriver på uppdrag av Gud, vår Frälsare, och Kristus Jesus, vårt hopp. Paulus ställer sig jämsides med Timoteus. Kristus är också Paulus' Frälsare. Paulus behöver Frälsaren Jesus Kristus lika mycket som hans lärjunge Timoteus behöver honom. Paulus ställer sig jämsides med Timoteus när det gäller syndaskuld och behov av frälsning. Han knyter band med sitt äkta barn i tron och stärker den gemenskap de har genom den gemensamma tron på Jesus Kristus, deras hopp. 

Paulus hälsar Timoteus med det som måste vara den mest innehållsrika och kraftfulla hälsning från en människa till en annan. Han hälsar honom med nåd, barmhärtighet och frid från Gud, vår Fader, och Kristus Jesus, vår Herre. Han hälsar honom med Guds oförtjänade kärlek, med Guds godhet och den andliga frid som endast Gud kan ge. Paulus hälsning innehåller inte endast ord utan också kraft i orden. Hans hälsning från Gud ger också den kraft som den förkunnar. Kraften ligger i Guds Ord.

Paulus ger Timoteus ett uppdrag. Det är att förmana mot villolära, och att lära ut den sunda läran. Villoläran beskrivs som den falska läran, som myter och som ändlösa släktregister. Dessa beskrivningar upprepar Paulus flera gånger i pastoralbreven. Det visar oss att det fanns ständiga problem med att människor vek av från den sunda läran där evangeliet om frälsningen i Jesus Kristus stod i fokus. 

Ett gemensamt resultat för dessa avvikelser var att de ledde till strider och inte tjänade den gudomliga undervisningen i tron. Vi känner igen sådana resultat från vår egen tid. Själva vet vi hur lätt det är att låta sig fångas av alla röster som ropar på oss och predikar något annat än den sunda läran. Kyrkans 2000-åriga historia har präglats av strider och kontroverser. Människor, utbildade teologer som lekfolk, har avvikit från den sunda läran. Striderna har ofta lett till förklarande bekännelser som våra tre trosbekännelser, och den ledde senare till Konkordieboken som den lutherska kyrkans bekännelseskrift. Samtidigt är kyrkans historia en historia full av avvikelser från den sunda läran både i den katolska kyrkan och i de senare statliga lutherska kyrkorna i Europa.

All strid inom alla kyrkor och inom alla samfund har sin rot i människans synd. Roten är Satan själv. Det var hos honom det började och det är under hans påverkan som det fortsätter ännu idag. Synden drabbar oss alla. Den synd som föder strider och kontroverser i kyrkor kommer från oss själva. Det är vårt fel och vår skuld när synden i oss föder strider. Det finns ingen ursäkt. Vi kan inte ens ursäkta oss med att vi är syndare. 

Kunskap och insikt om vår egen synd räddar oss inte från Guds dom så länge vi fortsätter i dessa synder. Listan med synder som Paulus radar upp är synder som vi alla begår eller har begått, om inte i gärningar, så åtminstone i våra tankar eller ord. Listan med synder passar till de tio buden som Gud gav åt Mose. Guds lag dömer alla dessa synder. 

När vi läser Luthers förklaring till buden så förstår vi att vi inte kan smita undan Guds dom. Där står det att den som hatar sin bror är en mördare och att den som inte fruktar Gud över allting är en gudlös. Guds dom drabbar oss alla.

Lagens uppgift är att avslöja alla dessa synder. Den har till syfte att avslöja varje synd och göra syndaren uppmärksam om sin synd, sitt fördärv och sitt behov av en Frälsare. Lagens uppgift är att leda oss till evangeliet. Lagen skall göra synden känd för oss och sedan bereda vägen för Frälsaren. Lagen är nödvändig, men endast i det syfte att efterföljas av Evangeliet. 

Den sunda läran handlar till stor del om att dela rätt mellan lag och evangelium. För den oomvände, den som ännu inte har fått höra evangeliets budskap och tagit det till hjärtat, för honom är lagen till. Honom tvingar och hotar lagen att göra det som är rätt. Det samma gäller dem som har fått ta del av evangeliet och sen lämnat det. Dessa fanns också på Paulus tid. Om dem skriver Paulus att han hade överlämnat dem åt Satan för att tuktas. De tuktas för att om möjligt deras själar skall räddas på den sista dagen.

Också den troende behöver lagen enligt sin gamla natur. Eftersom vi inte är i himlen ännu så är vi samtidigt både syndare och rättfärdiga. Att vi vet det ursäktar inte synd, samtidigt är det en tröst för den omvände som brottas med synden. Vi får dagligen vända oss till Gud och be om nåd och förlåtelse. Den dagliga omvändelsen kallar Luther det för.

Lagen används inte rätt när den används för att döma den rättfärdige. Den rättfärdige behöver inte Guds lag enligt sin nya natur, men han välkomnar den ändå eftersom han erkänner att Guds lag är god. Den rättfärdige blir inte rättfärdig genom lagen, men genom Jesu Kristi uppfyllelse av lagen. Lagen är för den rättfärdige endast ett rättesnöre för sitt liv som troende. Och när den troende gör som Guds lag säger så är det Den helige Ande i den troendes hjärta som skall tackas och äras. Den troendes frukter är det han som själv skapar tron som står bakom, nämligen Den treenige Guden, och honom tillhör äran för alla goda gärningar.

Ett rent hjärta, ett gott samvete och en uppriktig tro skapas av evangeliets predikan om vår Frälsare Jesus Kristus. Det skapas av honom och uppehålls av honom genom predikan av Ordet om Frälsningen. På korset på Golgata gjorde Jesus upp för alla våra synder. Han gjorde upp för alla våra brott mot Guds egen lag. Han levde det fullkomliga livet vi inte kan leva och tog på sig det straff som vi inte kunde ta. Han gick i döden för oss alla och tog all vår synd och skuld på sig. Allt tog han på sig, det finns ingen synd som är utesluten. Jesus Kristus har gjort upp för allt. 

När vi får ta del av detta budskapet och får tron i våra hjärtan genom Ordets predikan får vi ett förändrat liv. Vi går från att vara Guds fiender till att vara hans egna dyrt köpta barn. Genom tron på honom skänker Gud oss det rena hjärtat, det goda samvetet och den uppriktiga tron. Och han håller detta vid liv genom sitt samma Ord.

Alla pastorer och lärare i Guds Ord har fått detta uppdrag: att med det rena samvetet förmana all falsk lära i kyrkan och undervisa i den sunda läran om frälsningen i Jesus Kristus allena. 

Luther har sagt mycket klokt och han hade också en åsikt om vers 5 i 1 Tim kapitel 1, nämligen att Djävulen försöker att missleda teologer på två sätt: 1) Genom gärningsrättfärdighet, och 2) genom att leda dem till att lämna huvudsaken och gå till mindre viktigare saker. Falsk lära, ordstrider och köttslighet är några ord som vi kommer att tänka på. För dem som lämnar den sunda läran och kastar bort sitt rena samvete blir detta resultatet. Antingen helt och fullt, eller ännu oftare, delvis och utdraget.

Pastorns mål är att skapa människor med rena hjärtan, ett gott samvete och en uppriktig tro. Detta kan han inte göra på något annat sätt än att bemöta dem med samma nåd, barmhärtighet och frid som Gud har bemött honom med. Med denna inställning skall pastorn bemöta sin hjord och sin församling. Bara med det rena samvetet som är skapat av Gud själv kan jag frambära den sunda läran och leva i den själv. 

Så är det för alla som har kallats till tjänst i Guds kyrka med att predika evangeliet. Falsk lära kan aldrig skapa en troende som älskar Gud och sin nästa. Det kan endast skapas av det rena samvetet som är fast grundat i den sunda läran. Må vår käre Gud bevara oss i denna läran för alltid. Amen.

Låt oss bedja!

Vi tackar dig vår käre Gud och Far för att du har gett oss det rena samvetet genom ditt Ord om Frälsning i Jesus Kristus, vår Herre. Vi ber dig att du bevarar oss trogna ditt Ord och söker den sunda läran som endast du kan ge oss. Ge oss förmåga att rätt dela lag och evangelium så att vi aldrig låter oss luras av Satan till att ge oss av med strider och kontroverser som inte tjänar Guds sak. Vi ber dig att du välsignar vår församling rikligen med ditt evangelium. Vi ber i Jesu namn. Amen.

Predikan i Lepplax bykyrka 11.8.2013, 11:e söndagen efter Trefaldighet.

Kallad till nådens tjänst

Av Øyvind Edvardsen, installationsgudstjänst 4.8.2013

Predikotext: 1 Tim 1:12–17:

12 Jag tackar honom som har gett mig kraft, Kristus Jesus vår Herre, för att han ansåg mig värd förtroende och tog mig i sin tjänst, fastän jag förut var en hädare, förföljare och våldsman. Men han förbarmade sig över mig, därför att jag i min otro inte visste vad jag gjorde. Vår Herres nåd överflödade och med den tron och kärleken i Kristus Jesus. Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste. Men jag mötte barmhärtighet, för att Kristus Jesus skulle visa hela sitt tålamod främst mot mig och låta mig bli en förebild för dem som skulle komma till tro på honom och vinna evigt liv. Evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, honom vare ära och pris i evigheters evighet, amen.

I vårt samhälle blir folk anställd av företag och kallade till tjänster på grundval av personliga meriter. Om du har de kvalifikationer för en viss position så att du får jobbet. Kriteriet för att få en tjänst är att man har rätt kunskap, rätt kvalifikationer och är bäst utrustad av de sökande till den aktuella tjänsten. Det är vanliga är att man själv som arbetssökande aktivt måste söka en tjänst och ofta gör du det när du har avslutat en utbildning och få ett papper i handen som säger något om vad man åtminstone borde ha lärt sig.

För tjänsten i Guds kyrka på jorden det fungerar lite annorlunda och det viktigaste av allt är att både utrustningen till tjänsten och kraven för tjänsten bestäms av vår käre Gud och Fader i himlen. Det är Han som ger oss både gåvor och kvalifikationer som är nödvändiga och det är Han som kallar oss genom sin synliga kyrka på jorden. St Johannes församling är en del av den synliga kyrkan på jorden. Den har etablerat sig som en synlig församling i samhället, den är registrerad som en organisation i ett land där vi får vara tacksamma till Gud över att vi har både religionsfrihet och föreningsfrihet. St Johannes har insatt pastor, bibellärare och styrelseledamöter. Den har utarbetat liturgi och gudstjänstformulär. Den bekänner sig offentligt genom sina dokument till både hela Bibeln som Guds inspirerade och ofelbara Ord och den bekänner sig till de fullständiga lutherska bekännelseskrifterna. Medlemmarna visar tydligt sin bekännelse genom att de står som medlemmar i församlingen. Och församlingen som helhet visar sin bekännelse i att den är helt fri från andra organisationer och maktgrupper som inte förhåller sig utan förbehåll till allt Guds ord som den enda rättesnöre för lära och liv. St Johannes står i gemenskap med andra bekännelsetrogna kyrkor i hela världen, och det är också från en av de kyrkor som jag som pastor kommer ifrån.

I Timoteusbreven skriver Paulus till Timoteus som en kär son. Han är inte hans köttslige son, men hans andlige. Paulus är läromästare medan Timoteus är elev. Paulus utrustar honom för vidare tjänst i Guds kyrka på jorden. Vi kallar breven till Timoteus och Titus för pastoralbreven. För en pastor är de bland de viktigaste böckerna i Bibeln. De ger anvisningar för gudstjänsten, egenskaper för ledare i kyrkan, råd om hur vi ska behandla andra människor och i allmänhet om hur arbetet i en församling bör ske på ett bra sätt. Särskilt intressant för en pastor är avsnittet där Paulus talar om egenskaper hos en församlingsledare, i kapitel 3 i samma bok som dagens predikotext. Inför Paulus ord i detta avsnitt, måste varje ärlig och uppriktig pastor inse och erkänna sin otillräcklighet och sina brister och svagheter. Ingen pastor kommer någonsin att kunna leva upp till vad Paulus skriver. Vi försöker därför att vi vet att det gynnar Guds kyrka på jorden, men vi vet också att vi aldrig kommer att bli perfekta i tjänsten och att vi aldrig kan berömma oss av våra förmågor varken inför människor eller Gud.

Paulus ger oss nyckeln till att förstå hur Gud utväljer sina tjänare. Gud utväljer, utrustar och insätter personer till tjänst i hans kyrka av och genom nåd. Vi vet att nåden är fri och oförtjänt. Vore den inte det så vore det inte nåd. Lika lite som Gud frälser människor på grund av deras personliga förtjänster,  lika lite väljer han människor att tjäna på grundval av vilka egna gärningar de kan visa på. Gud grundar sig helt på sin eviga och stora nåd. Och vi vet vad nåden är. Att Jesus Kristus har kommit till världen för att frälsa syndare. Paulus förstod detta eftersom han själv enligt honom var den störste av syndare. Det menade han att han också var efter sin omvändelse, för han säger, "bland vilka jag är den störste." Vi vet vad Paulus gjorde innan han blev omvänd och kallad av Gud. Han förföljde de kristna och kastade dem i fängelse. Han såg till att troende dödades. Han hånade tron på Frälsaren. Han var en otroende våldsman. Han saknade helt det sinnelag och den kärlek som kristna människor har och som särskilt de som är satta att leda de kristna borde ha. Paulus var den minst sannolika pastor och missionär. Och just därför utvalde Gud honom till tjänst. Gud ville nämligen visa att hans nåd inte står i relation till de onda eller goda gärningar som en person gör i sitt liv. Gud utvalde den störste av syndare, för att visa oss sin stora nåd.

Det var precis sådana som Paulus som Jesus Kristus kom till jorden för. Han kom för att frälsa honom från hans stora synder. På samma sätt kom han för att frälsa dig och mig. Jesus Kristus dog för alla människor i hela världen, han försonade världen med sig själv. Det finns ingen som är utelämnad, Jesus uppfyllde Guds lag för alla människor och gick i döden för dem. Paulus visste att han också var inkluderad i världen. Det kan också vi vara. Världen är densamma som alla människor i alla tider. Guds nåd vet inga gränser. Han förklarade oss alla rättfärdiga för Jesu skull allena. Jesus led, dog och uppstod igen från döden för vår skull. Han segrade över döden och djävulen för din och min skuld. Han kom till världen och frälste alla som finns i den från sina synder. Han frälste Paulus, han frälste mig, han frälste dig.

Detta är budskapet tjänaren i Guds kyrka på jorden har fått i uppdrag att predika. Frälsning i Jesus Kristus allena, utan krav på laggärningar. Och det budskapet förkunnas bäst av en som själv har varit tvungen att böja sig för Guds lag och inse sin synd och otillräcklighet. Endast genom att visa tjänaren hans otillräcklighet och göra honom ödmjuk inför tjänsten kan Gud utföra det han vill. Nämligen, att tjänaren i allt förtröstar på Guds omsorg och vägledning i det uppdrag han har fått och inte litar på sin egen kraft. För som Paulus säger: Kraften är det Gud som ger! Och den ger han genom sitt Ord. Han ger den i och genom Ord och sakrament. Där får alla kristna kraft och styrka till att växa i tron och att förbli i tro.

Det är inte annorlunda för en pastor. Det arbetsverktyg jag har tillgängligt i min tjänst som pastor i St Johannes församling är Guds fullständiga ord. Det är mitt verktyg. Både för att själv vara trogen Guds Ord och att för att kunna leda andra människor med samma Ord. Det är Den helige Ande som både skapar och verkar tron som kommer genom Guds Ord.

Inte på något annat sätt får någon människa i världen del av Guds nåds budskap. När vi välsignar människor i Den treenige Gudens namn är det Ordet som har och ger kraft till människor. Detsamma gäller handpåläggningen när en pastor vigs till sin tjänst. Utan närvaro av Guds ord har handpåläggningen ingen kraft eller funktion. Vid den så kallade prästvigningen som vi i Norge kallar för ordination är det Guds Ord som är det avgörande för att ge tjänaren kraft i sin tjänst i Guds kyrka på jorden. Det är Gud som ger kraften, inte människor, inte biskopar, inte strukturer uppgjorda av människor. Endast Guds Ord, och Guds Ord allena!

Eftersom Guds tjänare är syndare kommer det aldrig att finnas en pastor eller en föreståndare som fullkomligt lever upp till Guds krav. En pastors tjänst kan inte mätas i hur väl han uppfyller de lagens krav, men däremot i trofasthet till Guds ord och att han i likhet med dem han ska tjäna dagligen omvänder sig från sina synder och ber Gud om nåd och förlåtelse. Endsat genom att själv leva i Guds ord kan jag som pastor tjäna andra människor med det samma Ordet.

För ordningens skuld kan jag säga att jag har ett papper som säger något om den utbildning jag har fått. Det speciella med Paulus var att han blev kallad direkt av Gud. I vår tid kallar Guds sina tjänare genom den synliga kyrkan. Han gör det inte genom den osynliga kyrkan, han gör det inte genom grupper som har en för människor osynliga struktur och enhet. Nej, han kallar genom församlingar och kyrkor som genom Ordets förkunnelse och ett rätt förvaltande av båda sakramenten, dopet och nattvarden, samlas kring Guds Ord. När grupper av troende kommer samman på detta sätt, är det naturligt att de gör det uppenbart vem de är och vilka som hör dit. Gud har aldrig i detalj gett order om hur sådana samlingar att organisera sig i samhället, men det skall vara en ordning, och i hela västvärlden praktiseras registrering av organisationens namn, utnämnande av styrelseledamöter och medlemslistor. Dubbelt medlemskap, det vill säga att man är medlem i två liknande organisationer samtidigt är inte normalt och det skapar onödig otydlighet. För att ge en tydlig bekännelse om sin ståndpunkt har människor i västvärlden sitt medlemskap i den organisation de vill tillhöra. Detta gäller både kyrkliga och sekulära organisationer.

Det är sant att vi som kristna bör söka oss samman med andra troende och vara eniga. Och den enigheten skapas av Gud Själv genom hans Ord. Den skapas inte genom mänskligt tvång och maktmissbruk. Enigheten är det Gud som står för. Det är därför St Johannes står i gemenskap med kyrkorna i den världsomfattande organisationen Den konfessionella evangeliska lutherska konferensen. Här har alla medlemskyrkor samma tydliga bekännelse till hela Guds Ord. Här är vi fria från både den katolska kyrkan som kräver herradöme av alla kyrkliga organisationer och vi är fria från alla statliga kyrkor och folkkyrkor som kompromissar med Guds Ord.

Jag är tacksam till Gud att jag i dag får träda in i tjänsten som pastor i St Johannes församling i Vasa och Pedersöre. Jag ber att min tjänst i församlingen blir till välsignelse för er, och att Guds ords förkunnelse om frälsning genom nåden allena i Jesus Kristus alltid får vara mittpunkten för våra samlingar. Må Gud välsigna er rikligen i Jesu namn. Amen.

Låt oss be.
Vi tackar vår käre Gud och Fader att du har gett oss ditt dyrbara ord. Tack för vi genom ditt Ord får ta del av budskapet om fräslningen i Kristus Jesus allena. Tack för att vi får samlas som en fri luthersk församling och inte behöver göra några kompromisser som går emot din ofelbara Ord. Vi ber att du bevarar oss i tron på Jesus Kristus, vår Frälsare. Vi ber att du låter oss få fortsätta att samlas och uppbyggas kring budskapet om frälsning av nåd allena för Kristi skull. Vi ber att du fortsätter att bevara den sanna kristna enhet som endast ditt Ord kan skapa. Vi ber att du välsignar vårt arbete i församlingen denna höst och låter oss att få uppbyggas och styrkas av ditt Ord allena. I Jesu namn. Amen.

Predikan 4.8.2013 i Biblion, Vasa, 10:e sönd. efter Trefaldighet

Falska profeter

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Bön: Min Herre Gud, av nåd bevara mig för fienden och för mig själv och världen, att inte hjärtat lockas bort från dig! O, låt mig ej förlorad gå på färden!  O, gör för oss den saken mera klar att du är herden för de svaga fåren, att du från lagen oss förlossat har! Hjälp oss att minnas helga, djupa såren!Amen.

Predikotexten är Matt 7:15–21, där Jesus säger:

Akta er för de falska profeterna, som kommer till er klädda som får men i sitt inre är rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. Inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt. Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt. Ett träd som inte bär god frukt blir nerhugget och kastat i elden. Alltså skall ni känna igen dem på deras frukt. Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.

Temat i dag är Sanning och sken. Senaste söndag, då vi inte hade någon egen gudstjänst, firade vi Kristi förklarings dag. Då påmindes vi om hur några av lärjungarna fick se den upphöjde och förhärligade Frälsaren i sin härlighet på berget med Mose och Elia. När de sedan gick ner från berget mötte de en hård verklighet: en vardag med angrepp från ondskans makter.

Nu en vecka efter Kristi förklarings dag möter vi en verklighet, som vi gärna skulle ha varit utan. Vi möter varningarna för falska profeter. Tänk, hur lätt det skulle vara om allt här i världen vore sant! Men nu är det så, att det finns en fiende till sanningen ibland oss, och han är oerhört skicklig att nästla sig in och förvränga sanningen till lögn.

Bibelns vittnesbörd om de falska profeterna

När djävulen uppenbarade sig i lustgården kom han i skepnad av en orm. Aposteln Petrus skriver (1 Petr 5:8) att djävulen går omkring som ett rytande lejon. Om vi ser en orm blir de flesta rädda, och skulle vi se ett lejon i det fria blir vi säkert ganska rädda. Vi förstår att ta oss i akt för dem. Vi vet att de är farliga.

På samma sätt är det med vargen. Vi har en naturlig rädsla för vargar, oberoende av vad miljövårdarna säger om att de måste få finnas i vår natur.

Men om vargen klär ut sig till ett får? Så säger faktiskt Jesus att de falska profeterna kommer. Får är väl ingen rädd för! De är så svaga och menlösa.

Vad menar han? Det handlar ju om en bild. Det som är avsikten är att fienden inte kommer öppet, så att vi skulle förstå att han är farlig, utan han kommer i en sådan skepnad att vi inte fattar misstankar.

På samma sätt skriver Paulus i Rom 16:17–18:

Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor.

Notera särskilt de sista orden: ”med milda ord och vackert tal”. När de falska profeterna går hårt fram, t.ex. med tortyr och hotelser, då vet vi att det är farligt, precis som när vargen eller lejonet kommer. Men hur ska vi veta, när en falsk profet kommer med sammetssött tal och ställer sig så väl, att vi får en känsla av att det här är en riktig och ödmjuk kristen?

I Apg 20 ges en intressant framställning. Paulus befinner sig på sin tredje missionsresa och ska resa till Jerusalem där han av alla tecken att döma möter fångenskap. Han är i Miletus på Mindre Asiens västkust och räknar med att han inte mera kommer till den här trakten. Han sänder bud till de äldste i Efesus, där en stor församling har vuxit fram. Det är alltså prästkollegiet han vill träffa. Och så säger han (v 29–30):

Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden. Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida.

Åter är det fråga om vargar, som kommer för att riva hjorden och döda fåren. Varifrån kommer de? Jo, ”ur er egen krets”. Tänk så skrämmande! Det är inte fråga om muslimer, indiska religioner eller Jehovas vittnen som kommer för att försöka omvända oss. Det är folk ur vår egen krets! Det verkar alltså handla om församlingsmedlemmar, rentav präster och biskopar, som förvränger sanningen för att samla anhängare.

Sådant har vi sett exempel på under gångna år, och inte minst de senaste dagarna. Vi har sett präster, församlingsledare och predikanter, som ytligt sett talar vackert och så kristligt och rätt. Men de har ett budskap som inte helt stämmer med Bibeln. De fräckaste rentav föraktar och fördömer en minister som vågar bekänna sig till Bibeln. De farligaste är ändå de som avviker från Skriftens ord i till synes obetydliga saker, och många tycker att det inte är något att bry sig om. Man fortsätter att lyssna till dem, och man oroar sig inte för att befinna sig i samma gemenskap som de. Men Jesus säger: Akta er för de falska profeterna! Och aposteln skriver: Vänd er bort ifrån dem!

Efter hand visar det sig att det blir fler och fler avvikelser från Ordet, allt grövre villfarelser. Men man har redan blivit förblindad. De falska profeterna har fått över lärjungarna på sin sida. Fastän de har uppträtt med så milda ord så har de i slutändan vållat söndring genom att avvika från den sunda läran.

Vi hittar ännu ett exempel i 2 Kor 11:14–15:

Satan själv gör sig lik en ljusets ängel. Därför är det inte underligt att också hans tjänare uppträder som tjänare åt rättfärdigheten.

Vi har samma beskrivning här, något som understryker hur allvarligt det är när Jesus säger att vi ska vara på vår vakt. De som ser ut som rättfärdighetens tjänare kan vara djävulens tjänare! Vi är omgivna av femtekolonnare, quislingar.

Hur ska vi då kunna urskilja dem från Guds sanna tjänare? Hur ska vi klara oss?

Jesus anvisar ett sätt:

Av deras frukt ska ni känna dem

Jesus beskriver ett sätt att avslöja vem som är en rätt och en falsk profet: Vi ska känna igen dem på deras frukt. På samma sätt som vi vet att ett träd är bra om frukten är bra, medan det är dåligt om frukten är dålig, så vet vi att en människa är god om hon visar upp goda frukter.

I första hand kan vi då tänka på det som Jesus undervisade om i predikotexten för två veckor sedan. Då talade han om att vredgas, att håna andra och att kalla någon för en dåre. Om vi använder nedsättande ord och talar illa om andra är det ett tecken på att synden råder i hjärtat. 

Men, det går ju att hyckla! Det går att lära sig att behärska sig någorlunda. Man kan visa upp ett sken som inte avslöjar vad som finns i hjärtat. Det finns sådana som utvecklat en stor skicklighet med det.

Ändå kan vi genomskåda det. Falskhetens frukter visar sig nog förr eller senare. Och så avslöjas det onda hjärtat.

Vad är då den falske profetens frukt? Jo, det är det som han lär, hans predikan. Det gäller att se upp med vad vi hör. En falsk lärare kan leva ett ordentligt liv och väcka stort förtroende genom kärleksfullt handlande och goda ord. Men om han säger sådant som inte stämmer med Guds ord ska varningsklockorna ljuda. Då ska vi inte lyssna, ja, vi ska dra oss ifrån honom.

Det predikas en stor mängd ord i dag som inte utgår från Guds ord. Och det är inget nytt för vår tid. Jag minns från min barndom att uppmärksamma kristna frågade sig vad man skulle göra när prästen inte förkunnade ett klart evangelium. Ett vanligt svar var: vi ska ändå gå till gudstjänsten, för där finns Guds ord i textläsningar och i psalmsången. 

Det här har lett till en allvarlig följd. Man har blivit avtrubbad. Man tar det inte så noga med vad man hör. Man frågar i första hand efter det yttre. Och det är precis tvärtom mot vad Jesus säger. Han säger inte: ni kan nog lyssna till undermåliga predikningar, för ni har ju förmåga att gallra ut det som är bra, och ni kan ju få det rätta ordet i era bönehus. Nej, han säger: Ta er till  vara! Dra er undan! Lyssna inte på dem!

Det här beror på att vi är svaga. Frestaren är så oerhört skicklig på att förleda. Just för att vi är svaga ska vi ta oss till vara för de falska profeterna. Gud vill bevara oss för det själamördande falska ordet, som låter så gott och fint, men som har sin rot i djävulens lära.

Vi brukar i stället inbilla oss att vi är starka nog att kunna avgöra vad som är rätt. Det är alltså inte så farligt fastän vi går på olika samfunds möten och lyssnar till predikningar av skiftande slag, eller att vi stöder en gemenskap som innehåller falsk lära. Vi kan ju skilja det rätta från det falska!

Och visst, vi kan inte skydda oss eller våra familjer på ett sådant sätt att vi aldrig skulle höra något falskt. Vi kan inte dra oss ur världen. Vi behöver också träffa kristna som är verksamma i andra sammanhang. Vi ska inte tänka att det finns kristna bara i vårt eget samfund. Men det som är farligt är om vi börjar lita till vår egen klokhet och styrka att hålla oss stående, om vi blir självgoda och stolta. Paulus skriver i 1 Kor 10:12:

Därför skall den som menar sig stå se till att han inte faller.

Att göra Faderns vilja

Vi ska ännu säga några ord om slutversen:

Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.

Vad betyder det att ”göra min himmelske Faders vilja”?

Här finns det nog många slags villfarelser. Många menar att man måste vara med själv, åtminstone till någon del: att man lägger sitt liv i Guds hand eller fattar ett beslut att bli kristen. I Johannesevangeliet (Joh 6:29) svarar Jesus dem som frågar vad de ska göra för att utföra Guds gärning:

Detta är Guds gärning, att ni tror på den som han har sänt.

Det här kan vi förstå på två sätt. Vi kan förstå det så att den gärning Gud vill att vi ska göra är att tro på Jesus. Inget annat finns att göra. Jesus har gjort allt i vårt ställe. Han gav sitt liv för oss, för att vi skulle vara hans. Han gjorde det långt innan vi kunde göra något. Han gjorde det också personligen med oss i vårt dop, när han klädde på oss den rättfärdighet, Jesu egen helighet, som håller att komma med inför Gud. Det är den omistliga sanningen som djävulen vill angripa och ta bort från våra ögon.

Det finns också en djupare betydelse: Att vi tror på Jesus är Guds gärning. Det är inget som vi själva kan åstadkomma.

Det är den sanningen som Martin Luther förklarar i den tredje trosartikeln:

Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus ...

Till det behövs nämligen Guds gärning, som han utför genom den Helige Ande. ”Vår egen kraft är här för svag ...” Vi har nämligen inga egna krafter som skulle vara inriktade på att göra Guds gärningar. De krafter vi inbillar oss ha går i rakt motsats till det Gud vill. Av naturen vill vi nämligen ha äran själva. Vi vill klara oss på egen hand, eller åtminstone ha en liten del av äran att ha kommit till Gud. Och någon sådan ära ger inte Gud oss. Han ska ensam ha hela äran, från början till slut.

Tyvärr är det många som menar att vi har egen kraft att göra vår Faders vilja. Så predikas alltför ofta också i s.k. lutherska sammanhang.

Det är därför som Gud är så noga med att vi ska höra bara det rätta budskapet, så att vi inte blandas bort med något som kommer från djävulen eller från vårt eget onda kött eller förnuft. Vi ska vi inte inbilla oss att vi har kraft att stå emot när vi lyssnar till falska röster. Vi ska inte alls lyssna till dem. Vi ska fly bort från dem. Vi ska hålla oss nära Jesus.

Den stora risken är att dessa falska röster får oss bort från Herren, så att vi på domens dag möter kalla handen, att han tvingas neka oss inträde, som burit det kristna namnet och hänvisar till att vi så ofta sagt ”Herre, Herre”.

Är det då så riskabelt, hur ska vi då hitta någon trygghet i denna värld med så många röster?

Jo, det finns en herderöst som leder rätt. Den finns i Guds ord. Jesus har sagt:

Den som kommer till mig, honom ska jag sannerligen inte kasta ut.

Att komma till Jesus, det är att söka honom i hans ord och förbli där. Det är därför som Gud har gett oss förmaningar att hålla oss till församlingar där hans ord predikas rent och klart och sakramenten förvaltas enligt hans instiftelse och där inga vargar tillåts komma in och röva bort fåren.

Det här, som låter så hårt och kanske också lagiskt i någons öron, det har Gud gett oss av sin kärlek för att han ska få äga oss och bevara oss på vägen hem till himlen.

Jesus säger (Joh 6:40):

Detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.

Det ordet kan ingen ta ifrån oss. Håller vi oss tätt till honom ska inga makter i världen kunna röva bort oss. Det har vi hans eget ord på. Amen.

Bön: Herre, led oss med din sannings ljus så att vi inte leds vilse av alla förförande röster, utan tryggt får vandra vid din hand tills vi kommer fram till himlen, för ditt utgjutna blods skull. Amen.

Predikan under friluftsgudstjänst 21.7.2013 i Lepplax.

Får en politiker vara kristen?

Av Ola Österbacka

De senaste dagarnas gatlopp mot inrikesminister Päivi Räsänen ger skrämmande signaler. Räsänen framförde i sitt beramade tal sådant som varje kristen borde se som självklarheter. 

En av dem som kritiserat ministern är professor Göran Djupsund, som intervjuas i Hbl 16.7 med anledning av att Räsänen i måndagens A-studio hållit fast vid sin ståndpunkt: "Man skall alltid följa lagen förutsatt att överheten inte befaller en att synda, sade Räsänen." Detta förvånar Djupsund, som tycker att det är märkligt att hon inte backar. 

"Om hon faktiskt vidhåller tolkningen så är det frågevärt om hon kan sitta kvar på sin ministerpost, säger Djupsund."

Följande fråga uppstår: Kan en minister vara en lutherskt troende kristen?

Den lutherska kyrkans huvudbekännelse, Augsburgska bekännelsen, uttrycker i stycke 16 just det som Räsänen håller fast vid. Det står så här: 

Därför böra de kristna ovillkorligen lyda sin överhet och sina lagar, blott dessa icke bjuda något, som är synd, ty då böra de mera lyda Gud än människor. Apg. 5.

Om nu Räsänen håller fast vid detta - i motsats till ett antal biskopar och präster som skyndat sig att påpeka att hon inte talar i kyrkans namn - kan hon då alls vara minister i republiken Finland? Är det så, att hon måste hålla tyst om sin övertygelse? I så fall är det dåligt ställt med yttrandefriheten.

Man kan också undra hur detta budskap inte försvaras av ärkebiskop Mäkinen och övriga biskopar och präster, som ju har lovat inför Gud att hålla sig till den lutherska bekännelsen. 

Det är väl att det finns röster som säger sanningen, när ”kyrkans” röster förfalskar den.