Av Hans Ahlskog
Det är inte likgiltigt med vilka man delar den sakrala gemenskapen.
Den sakrala gemenskapen är en enda. Den innefattar t.ex. nattvardsgemenskap, bönegemenskap, predikstolsgemenskap och vigningsgemenskap. Vi skall se närmare på dessa delområden i biblisk och kyrkohistoriskt ljus.
• Det är inte likgiltigt med vem man böjer knä inför Herrens altarbord.
I fornkyrkan var det givet att den som firade nattvard tillsammans med en exkommunicerad själv blev exkommunicerad. Om gemenskapen mellan två lokalförsamlingars biskopar bröts, så innebar det per automatik att ”kyrkogemenskapen” mellan dessa församlingar i sin helhet var bruten. Ingen enskild medlem kunde överskrida gränserna för kyrkogemenskapen utan samtliga medlemmars medgivande. Den som firade nattvard med en heretiker, schismatiker eller med någon som av någon anledning stod utanför gemenskapen uteslöt därigenom sig själv från församlingen. Trots att man själv inte var heretisk eller schismatisk så uteslöts man i alla fall från gemenskapen som en kedjereaktion (W. Elert: Eucharist and Church Fellowship in the First Four Centuries, s.174-175).
Benjamin som helhet var inte heller skyldig till våldtäkten i Gibea, men man ville inte skilja sig från dem som hade syndat. Som kedjereaktion blev man nästintill förintade av resten av ”församlingen”. Paulus skriver till församlingen i Korint att de inte skall äta med någon som kallas broder om han är en uppenbar syndare (1 Kor 5:11). Församlingen uppmanas istället att driva ut ifrån sig den som är ond.
Det är inte likgiltigt att ta emot sakramentet i en avfallen kyrka trots att man anser den egna lokalförsamlingen vara någorlunda okej. Råder det kyrklig gemenskap mellan den egna församlingen och synoden eller den riksomfattande kyrkan så är man i gemenskap med hela synoden. På samma sätt är det inte rätt att dels vilja hålla kvar sin gemenskap i en heterodox församling och samtidigt vilja dela den sakrala gemenskapen i en ortodox kyrka. Ett av de två måste man välja, man skall inte stappla på båda sidor.
För den tidiga kyrkan var en man antingen ortodox eller heterodox beroende på hans bekännelse. Han var det ena eller det andra berodende på den bekännelse med vilken han stod i gemenskap. Den gemenskap han stod i, d.v.s. kyrkan han tillhörde, visade sig i var han mottog sakramentet. Genom att ta del av sakramentet i en kyrka kungör en kristen att den kyrkans bekännelse är hans bekännelse. Eftersom en människa inte samtidigt kan ha två avvikande bekännelser, så kan han inte ta emot sakramentet i två kyrkor med olika bekännelse. Om någon gör det, så förnekar han sin egen bekännelse eller så har han ingen alls. (Elert, s.182)
• Det är inte likgiltigt med vem man förenar sig i bön.
Det heter om den första kristna församlingen att den höll fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och vid bönerna. För de första kristna med judisk bakgrund var det självklart att Gud inte hör den ogudaktiges bön. I den tidiga kyrkan var redan en gemensam bön med en exkommunicerad orsak nog för att som en kedjereaktion själv bli utesluten ur gemenskapen.
I 1 Sam 15 kan vi läsa om hur Samuel vägrar bönegemenskap med Saul eftersom denne hade förkastat Herrens ord (1 Sam 15:26):
Jag vill inte vända tillbaka med dig, för du har förkastat HERRENS ord.
• Det är inte likgiltigt vem man låter betjäna sig med ord och sakrament.
Melanchthon skriver i Apologin att sakramenten inte förlorar sin kraft och verkan även om de utdelas av ogudaktiga präster. Detta är emellertid ingen ursäkt att låta sig betjänas av sådana om deras ogudaktighet är känd, t.ex. i form av falsk lära eller okristligt leverne. I nästa mening säger Melanchthon ( Apol. SKB s.184):
Men ogudaktiga lärare bör man övergiva, ty dessa handla icke i Kristi stad och ställe utan äro av antikrist. Kristus säger också: Tagen eder till vara för falska profeter. Och Paulus: Om någon förkunnar för eder ett annat evangelium, så vare han förbannad.
Bibeln uppmanar gång på gång Guds barn att fly falska lärare.
Om någon kommer till er och inte för med sig Kristi lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. (2 Joh v.10)
I våra gudstjänster ser vi influenser av den tidiga kyrkans praxis i dessa frågor t.ex. genom växelhälsningarna. I vår församlings liturgi kommer den första växelhälsningen omedelbart efter Glorian d.v.s. innan den s.k. Ordets gudstjänst inleds. Denna slutar sedan med predikan. Efter predikan kommer så den andra växelhälsningen, liksom för att bekräfta att de sakrala banden mellan pastor och församling fortfarande finns. I nattvardsmässan finns pax-hälsningen (Herrens frid vare med eder – så ock med din ande) omedelbart före Agnus Dei och utdelningen av elementen. På detta sätt bekräftar man inom församlingen att den andliga banden finns mellan herde och hjord.
Johannes Damascenus (676-749) sade angående nattvardsfirningen (Elert s.121):
Vi måste med all styrka framhålla att nattvarden varken skall emottagas av eller ges till heretiker.
• Det är inte likgiltigt av vem man tar emot vigning till herdetjänst.
I skriften Om påvens makt och överhöghet sjunger den annars så försiktige Melanchthon ut ordentligt mot påvedömet och dess villfarelser. En av hans huvudteser är att församlingen behåller sin rätt att viga sina tjänare om (de romerska) biskoparna vägrar att göra det.
Paralleller kan lätt göras till den situation man har idag de nordiska folkkyrkorna, där inga kandidater ges vigning som inte är beredda att samarbeta med kvinnliga präster fullt ut. Men vi skall märka att Melanchthon också anger en annan orsak att vägra ta emot vigning av befintliga biskopar, nämligen falsk lära:
Därför då biskoparna antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning, äro församlingarna nödgade på grund av gudomlig rätt att genom sina i tjänst varande präster viga och förordna åt sig nya. (Om påvens makt och överhöghet, SKB s. 352. Se också s. 348.)
Det finns således ingen orsak att ondgöra sig över folkkyrkobiskoparnas vägran att viga kandidater med den gamla ämbetssynen. Skulle man ordna med s.k. särvigningar så kunde ändå ingen evangelisk-luthersk kandidat med rent samvete ta emot den vigning som erbjuds på grund av att biskopen omfattar falsk lära. Att ordineras av en falsk lärare är att utöva sakral gemenskap med honom.
Lite surdeg syrar hela degen. (Gal 5:6)
Publicerad som blogg i Kyrkpressen 27.9.2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar