Hur skole vi dig prisa?

Av Johan Ludvig Runeberg

Hur skole vi dig prisa,

O Gud för all din nåd,

Hur skole vi bevisa

Vårt tack i verk och råd?

Ej hjärta mäktar skatta,

Hvad godt af dig vi sport,

Ej tanke se och fatta,

Hvad oss din kärlek gjort.

De äro nu förgångne

Också de sorgeår,

Då fädren suto fångne

I mörkrets boja svår,

Då den dig vedersakar,

O Gud, med våld och makt,

Din sannings ljusastakar

Inunder skeppa lagt.

Ditt ord fick ingen hysa,

Som dertill vigd ej var,

Din kärlek fick ej lysa

För allom uppenbar;

Man måste djupt sig kröka

Till usla brunnar då,

Man måste menskor söka,

För att dig söka få.

Du, som din sanning skrifvit

Mer klar än sol och dag,

Du, som vår broder blifvit

Och fyllt för oss din lag,

Till dig fick man ej skåda

Med klar och öppen blick,

Hos dig, i nöd och våda,

Ej tröst man söka fick.

O hvilka svåra dagar,

O hvilken sorgens tid!

Då hördes verldens lagar

Mer, än Guds stämma blid;

Hans löftes fasta grunder

Fick man ej bygga på;

En samling menskofunder,

Ack den var bibel då.

Välsignad vare Herran,

Han frälsat har sin hjord;

Nu nära liksom fjerran

Bor rikeligt hans ord.

Den natt är nu försvunnen,

Som kom med våld och hot,

Den makt är svag befunnen,

Som stod Guds ära mot.

Nu måste de oss unna,

Hvad Gud oss gifvit har,

Den helga skatten kunna

Vi äga nu enhvar;

I slott och koja lika

Finns lifvets bästa tröst,

Och fattiga och rika

Förnimma Herrens röst.

Kom nu och sök att taga

Från oss vår helgedom,

Kom nu med mensklig saga

Och säg, den är Guds dom!

Den tid är icke mera,

När sådant våld gick an;

Nej, nu vill Gud regera

Sitt folk, allena han.

Ja, styre du och råde,

Gud, Fader, Son och And'!

Din starkhets arm i nåde

Beskärme stad och land;

Ditt ljus, som natten bräckte,

Förblifve oskymdt här,

Att slägte efter slägte

Må se dig som du är!

Estlander: Runebergs samlade arbeten band VIII