Första trosartikeln

Av Hans Ahlskog

Jag tror på Gud Fader himmelens och jordens skapare.

Martin Luther bekänner i sin lilla katekes:

Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, givt mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu håller det vid makt; därtill försörjer mig rikligen och dagligen med kläder och föda, hus och hem och med allt det som jag till livets uppehälle behöver, samt beskärmar och bevarar mig för skada, farlighet och allt ont; och detta allt av sin blotta nåd och faderliga godhet utan all min förskyllan eller värdighet; för vilket allt jag är pliktig att tacka och lova, lyda och tjäna honom. Detta är visserligen sant.

Det är tydligt att det i denna korta förklaring finns två huvuddelar: skapelsen och uppehållelsen. Luther säger dels att Gud har skapat mig och alla varelser och dels att han ännu håller det vid makt. Vi skall följa denna Luthers förståelse och uppdelning av vad som ligger i begreppet skapelse och se efter vad de två orden skapelse och uppehållelse betyder och detta speciellt i kontrast till hur nutidsmänniskan gärna vill förstå orden.

Skapelsen

Ofta hör man välmenande kristna säga att skapelseberättelsen svarar på frågan vem medan evolutionsteorin svarar på frågan hur när det gäller hur världen har blivit till. Detta som ett försök att harmonisera Bibelns lära om skapelsen med modern vetenskap. 

Även aktade auktoriteter på lutherskt område som Bo Giertz har hemfallit åt denna typ av förlikningsförsök mellan Kristus och Beliar. För det är vad det kan liknas vid. Biblisk skapelsetro och evolutionslära är så skilda läror som himlen är från jorden. Detta ser man redan när man jämför den tidsrymd man, enligt respektive lära, räknar med att behövdes för världen skapelse. När Bibeln säger att himmel och jord skapades på 6 dagar, så räknar vetenskapen med miljarder år. Vetenskapens teorier varierar från tid till tid allt eftersom nya ”fynd” görs. Bibelns lära om de sex skapelsedagarna har varit exakt den samma i 3500 år och kommer så att förbli i evigheters evighet.

Ty på sex dagar gjorde HERREN himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. (2 Mos. 20:11)

Den är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn, ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde dagen upphörde han med sitt arbete och vilade. (2 Mos. 31:17)

Så fullbordades himlen och jorden med hela sin härskara. På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk. (1 Mos 2:1)

På samma sätt finns det ett svalg mellan de två lärornas förståelse av skapelsens hur. Den teistiska evolutionen räknar med evolutionen som det verktyg Gud använde för att skapa världsalltet. Människan skulle således vara en förädlad apa vars skapelse skedde successivt via de olika övergångsformerna. 

Bibeln känner inte till någon sådan lära. Istället hävdar Gud att han skapade världen genom sitt Ord:

Himlen är skapad genom HERRENS ord, alla dess härskaror genom hans muns ande….Ty han sade och det blev till, han befallde och det stod där. (Ps 33:6,9)

Insikten om detta går utöver vad den allmänna uppenbarelsen vittnar om. Alla kan ana sig till att det finns en Skapare (Rom 1:20) men att allt detta fantastiska har blivit till genom Skaparens majestätiska ”Jehi!” (varde), det kan man inte veta utan att ha fått del av den särskilda uppenbarelsen (Bibeln) som säger (1 Mos. 1:3):

Gud sade: "Varde ljus!" Och det blev ljus. 

Denna uppenbarelse griper tron tag i och därigenom förstår vi att världen har skapats genom ett ord från Gud, så att det vi ser inte har blivit till av något synligt. (Hebr 11:3) 

Detta faktum, att skapelsens hur inte kan besvaras utifrån den allmänna uppenbarelsen, gör att evolutionisterna, vare de sedan teistiska eller ateistiska, med säkerhet far vilse.

Uppehållelsen

Den andra delen i Luthers utläggning av första trosartikeln handlar om uppehållelsen eller försynen som det också kallas. Den kristna läran om uppehållelsen innefattar att Gud inte endast är Skaparen utan han uppehåller också sin skapelse intill den yttersta dagen. I motsats till denna lära lär deisterna att Gud, sedan han skapat världen, inte längre ingriper i historien. Det kan liknas vid en fotbollsdomare som blåser igång en match för att sedan dra sig tillbaka till åskådarläktaren. 

Nej, en sådan domare är inte Bibelns Gud. Har sätter igång matchen, han ingriper i spelet efter sitt allvisa råd, han blåser av den när han själv tycker och sedan fäller han sin dom. Jesus säger (Joh 5:17): 

Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag. 

Vi har redan konstaterat att världen skapades genom Jesus. Paulus ger ytterligare ett vittnesbörd om detta i Kol 1:16f: 

Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting och allt består genom honom. 

Här ser vi att även försynen beror av Jesus. Så verkar även jag, stod det hos Johannes. När Paulus predikade om den okände guden på Areopagen i Aten, lyfte han fram de viktiga sanningar som finns sammanfattade i första trosartikeln: Gud är den som har skapat världen och allt som är i den (Apg 17:24), och senare: I honom är det vi lever, rör oss och är till. (v.28)

Läran om uppehållelsen är en trösterik lära för de kristna. När Jesus undervisade sina lärjungar i Bergspredikan, uppehåller han sig rätt mycket kring det som hör till denna lära. Man kan sammanfatta hans undervisning i följande dialog:

Jesus: – Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. (Matt 6:25)

Den kristne: – Varför skall jag inte bekymra mig? (Matt 6:31)

Jesus: – På grund av försynen. Er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. (Matt 6:26, 30, 32)

Att tvivla på att Gud har omsorg om sina skapade verk är att tvivla på första trosartikeln och det är i sin tur avgudadyrkan. Detta lär Jesus med all önskvärd tydlighet i sin undervisning om uppehållelsen i Matt 6:24: 

Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och hålla sig till den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

Därför säger jag er, fortsätter han sedan, för att visa att detta handlar om Gudsdyrkan eller avgudadyrkan: gör er inte bekymmer. Det är inte bara människor som är objekt för Guds omvårdnad. Det är han som kläder liljorna och alla andra blommor (Matt 6:29-30), han ger mat åt fåglarna (v. 26) och lejonen (Job 39:1f) och han hjälper också djuren när de skall föda (Job 39:4ff). Gud är också den som byggnadsplanerar åt örnarna och befaller att de skall bygga bo på klipphyllan (Job 39:30f) och vildåsnan hänvisade han till stäppen (Job 39:9). Den som kan se på Guds underbara skapelse genom den bibliska sanningens linser, ser saker som människor annars inte ser. Job kap. 38-41 är en sådan lins.

Min Fader verkar alltjämt, sade Jesus, och vi som tack vare Jesus har samme Fader, får säga det samma när vi betraktar detta fantastiska uppehållande verk: Min Fader verkar alltjämt.

Men, som vi har sett, så fortsatte Jesus: så verkar också jag. Detta är något som vi som människor och kristna också bör ta till våra egna ord. Vi skall också verka för skapelsens uppehållande och välmående. Adam blev i begynnelsen satt till att bruka och bevara jorden (1 Mos 2:15). Låt oss efter bästa förmåga fortsätta med denna uppgift. 

Men låt oss alltid hålla i minnet att det är Gud som är skapelsens Herre och det är han som gör verket även om han ibland gör det genom oss. Utan honom förmår vi ingenting. Psalm 127:1 säger: 

Om inte HERREN bygger huset är arbetarna möda förgäves. Om inte HERREN bevarar staden vaktar väktaren förgäves. 

När vi ser ett mäktigt byggnadsverk, så ser vi egentligen uppehållelsen. Precis som Gud uppehåller sin kyrka genom nådemedlen, så uppehåller han världen genom medel, t.ex. naturlagarna och konstruktivt arbete. Men det hjälper inte att bygga, att bruka jorden eller att vårda miljön om inte Gud gör det. Vill han inte uppehålla jorden är vår möda fåfäng. Ännu vill han emellertid uppehålla sin skapelse, ännu sparar han himlarna och jorden (2 Petr 3:7) men när Herrens dag kommer skall himlarna försvinna med ett våldsamt dån och himlakropparna upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. (v. 10)

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 15.8.2010.