Varning för svag is!

Av Hans Ahlskog

Bilden ovan är mycket gripande (den är hämtad från Expressen). Den föreställer de sista spåren efter en snöskoter som gick genom isen under vårvintern. Spåret av skotern går mot, till synes, öppet vatten. Ett förfärligt öde har drabbat de olycksaliga. 

En fråga väcks när jag ser på bilden: Hade någon varnat föraren för svag is? Hade någon talat om var isarna bär och var de kan vara förrädiska? 

Ibland ser man skyltar som varnar för svag is. Det tyder på att människor är rädda om varandra och att de vill varandras välgång. 

Att varna för svag is är att tänka långsiktigt om människors hälsa och välgång. Ser man kortsiktigt på varningen, så kanske den kan uppfattas negativt. Någon kanske har styrt sina steg till sjön för att pilka i vårsolen. En annan vill ta en promenad en söndagseftermiddag. En annan tar sin skoter för en sista tur innan isen smälter. Alla möts de av skylten: Varning för svag is! 

Kanske blir de tacksamma över att någon har brytt sig om att varna för den fara som väntar ute på isen och vänder på klacken. Någon kanske blir besviken över att se förhoppningarna om en skön naturupplevelse grusas, men väljer ändå att låta sig varnas. Ledsen går han eller hon hemåt igen. En annan åter vill så gärna ut på isen att han inte låter varna sig utan faller för frestelsen. Kanske isläget ändå inte är så farligt som varningen gör gällande? Kanske är det någon överbeskyddande själ som har utfärdat varningen?

Överbeskyddande eller inte. Låt oss anta att den som har satt ut varningstexten sitter i sitt köksfönster och ser på människorna som kommer förbi huset ner till sjön. Han ser deras ansikten stråla som vårsolen av förväntan. De går ner till sjön där de ser skylten. 

Han ser dem återvända, nu avsevärt mindre strålande, ja de ser ledsna och besvikna ut. Kanske hugger det till i hjärtat på betraktaren. Nu har han förstört deras sköna vårdag! 

Kanske är det bäst att gå ut och ta bort skylten så att ingen fler behöver se sina förväntningar krossas. Människor har nog med sorger ändå.

En normalt resonerade människa skulle anse det synnerligen ansvarslöst att gå ner och ta bort varningsskylten. Man kan inte tänka så kortsiktigt när det gäller människors väl och ve. Inte när det gäller det lekamliga. Det är kärlekslöst! Men när det gäller det som är mycket viktigare, det andliga, då är tonen i regel en annan. Då borde mannen aldrig ha satt upp någon skylt. Då finns det inga isar som inte bär. Och skulle det finnas, så är man inte beredd att se till människors långsiktiga väl, utan av rädsla att såra någon, så väljer man att tiga. Lev och låt leva! Döda inte mina drömmar och mina förhoppningar! Slå inte min värld i kras genom att säga att jag inte duger som jag är!

För länge sedan fanns det en kristen församling i Korint. Församlingen var vad man kan kalla vidsynt. Man skröt över sin vidsynthet och sin frihet. Man godkände ett som annat hos medlemmarna. 

Bland annat hade man en medlem som levde ihop med sin fars hustru. Man ville inte döma denne broder utan istället var man rätt stolt över sin öppenhet. Kanske hade man bytt ut den gängse sloganen, som uttalades före mässan: ”det heliga åt de heliga”, mot det mera liberala ”lev och låt leva”.

En dag fick församlingen ett brev, från Gud. I det brevet skrev Gud genom sin apostel Paulus att församlingen handlade fel när den inte tog itu med den otukt som florerade ibland dem. De borde ha drivit ut den man som levde så ur församlingen. De fick veta att de inte hade något alls att vara stolta över. De borde istället vara mycket bedrövade.

Det blev de också. I följande brev de får från Paulus skriver han följande (2 Kor 7:8-9):

Ty även om jag gjorde er bedrövade med mitt brev, så ångrar jag det inte nu. Först ångrade jag mig, eftersom jag såg att brevet gjort er bedrövade, om än bara för en tid. Men nu gläder jag mig, inte därför att ni blev sorgsna utan därför att er sorg ledde till att ni ångrade er. Det var ju efter Guds vilja som ni blev bedrövade, och därför har ni inte lidit någon skada genom oss.

Paulus kände sig först som mannen i köksfönstret. Hade han varit för sträng mot korintierna? Men hans brev ledde till att församlingen tog tag i det de tidigare hade försummat, de ställde mannen som bedrivit otukt till svars. Mannen ångrade sig djupt (2 Kor 2:7) och Paulus ber nu församlingen avlösa mannen istället för att bestraffa honom ytterligare. 

Paulus skarpa lagpredikan uppväckte i församlingen en sorg efter Guds sinne som för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning (2 Kor 7:10). Man tog inte illa vid sig och anklagade Paulus för kärlekslöshet, utan man ursäktade sig, man upprördes och skärrades av sin tidigare slapphet och man bestraffade den som syndat (2 Kor 7:11). 

Egentligen är detta en riktig solskenshistoria. I himlen var det fest bland alla änglar över den syndare i Akaja som nu hade omvänt sig (Luk 15:10). Gud hade varit kärleksfull mot honom. Han hade sänt sin tjänare Paulus med bestraffningens ord till församlingen, som i sin tur hade fört mannen till rätta genom den fullmakt den hade fått från Gud. Församlingen hade handlat med mannens långsiktiga väl för ögonen. Han hade gått miste om sin ”kärleksrelation” med sin fars hustru, men han hade vunnit sin själ. Jesus säger i Markus 8: 

Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

Under 60-talet kämpades det tappert för den fria kärleken. Idag kämpas det tappert för de homosexuellas och andra sexuella minoriteters rättigheter. ”Alla har rätt till kärlek”, kan det heta. Och visst gör dessa minoriteter stora landvinningar både i statliga och kyrkliga sammanhang. Men vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen? 

Vad hjälper det att vårsolen värmer på isen en vacker dag i april om du ögonblicket därefter ligger i det 0-gradiga vattnet och inte kan ta dig upp? 

Vad hjälper det dig om du, som den rike dåren i Lukas 12, planerar större logar för dina skördar om du därpå följande natt förlorar allt, inklusive din odödliga själ? I evighet kommer du då att förbanna dem som här i tiden talade varmt om kärlek och tolerans och som med tänder och klor kämpade mot dem som ville varna dig för den förrädiska is du höll på att äntra. 

Men kära vän, varför inte göra det redan nu? Förbanna de falska profeterna redan nu. Stäm in med den kärleksfulle aposteln Paulus och alla andra sanna Guds barn i det anathema som riktas mot alla dem som förkunnar ett annat evangelium är det som apostlarna predikade (Gal 1:8-9).

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 22.11.2009.