Tionde budet

Av Hans Ahlskog

Du skall inte ha begärelse till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, inte heller till hans boskap, inte heller till något annat som tillhör din nästa.

Om det nionde budet mera fokuserade på död egendom, så fokuserar det tionde i huvudsak på levande varelser i vår nästas ägo. Först att nämnas är det käraste vår nästa har, hustrun eller mannen. En livskamrat är en dyrbar gåva från Gud. Vi läser i Ordspråksboken 18:22:

Den som funnit en hustru har funnit något gott, han har fått nåd ifrån HERREN.

När Gud har givit en människa en så stor gåva som en äkta make/maka är, så är han också mån om att den som fått gåvan också skall få behålla den. Alla erövringsförsök är avskyvärda i Guds, den helige Domarens ögon. I denna sak som i alla andra vill Gud att vi skall nöja oss med den livskamrat som Gud har gett oss. Henne/honom skall vi älska och begära och inte söka efter någon annan. 

Bibeln varnar oss också för att en annan part kan försöka tränga sig in i vårt äktenskap. Vi skall låta Guds ord i detta bud lysa vår stig så att vi inte går vilse (Ords 6:23ff):

Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus, förmanande tillrättavisning är en livets väg. De skall bevara dig för onda kvinnor, för den främmande kvinnans smicker. Ha inte begärelse i ditt hjärta till hennes skönhet och låt dig inte fångas av hennes blickar.

Vem denna främmande kvinna är ser vi i följande kapitel (v. 5, se också 2:16). Hon är din nästas hustru. I Ordspråksboken ställs vi också inför frågan (Ords 5:20): 

Min son, varför skall du berusas av en främmande kvinna och sluta en annans hustru i din famn?  

Djävulen vill berusa oss och få oss att avundas andras äkta makar. Men, budordet står fast och lyser som solen. In i vårt onda och upproriska hjärta lyser det och säger: 

Det är synd!

Det andra som nämns är tjänare och tjänarinnor. I vår tid och våra förhållanden kan det närmast motsvaras av anställda i en rörelse. Någon affärsidkare ser kanske med avund på den kompetenta personal som en konkurrent har. Samarbetet verkar fungera och man når lysande resultat. Avunden börjar då kanske florera i den andra entreprenörens huvud. Tänk om man på något sätt kunde få över denna ypperliga arbetskraft till det egna företaget! 

Sådana tankar och motsvarande gärningar är helt legitima i världens ögon och kanske i en kristens också. Frågan vi skall ställa oss är dock vad Gud anser. Gud vill alltid att hans kristna folk alltid i första hand skall tänka på sin nästa och dennes bästa. Den kristne ställer sig alltid sist i ledet när Gud delar ut sina gåvor och skänker till människosläktet. När turen kommer till honom kanske det inte återstår någon annan gåva än det eviga livet, men detta tar den kristne med glädje emot, väl medveten om att det konungsliga prästerskapet inte har någon lott att räkna med i denna värld (4 Mos 18:20).

Budet nämner också olika typer av boskap. Sådana tillgångar var mycket viktiga vid tiden för laggivningen. Boskap användes både som offerdjur och till föda. I vår tid är förhållandena annorlunda, speciellt i västvärlden. Låt oss därför se på det sista objektet som nämns i det tionde budet: 

Du skall inte heller ha begärelse till något annat som tillhör din nästa. 

Här sammanfattas allt som vår nästa äger och har. Detta bud vill skydda vår nästas hela egendom. Den minsta lilla pryl som vår nästa besitter är inte för ringa för att Gud inte vill beskydda den genom detta bud. Vi skall inte tänka att det är likgiltigt om vi tar en till synes värdelös sak från vår nästas egendom. Till och med frukterna på hans äppelträd är skyddade genom detta bud. De ser goda ut och är det säkert också, men de är inte mina utan min nästas.

Vi skall alltid ha i minnet, att det som Gud har gett åt vår nästa, det har han inte gett till oss. Vi skall låta vår nästa behålla det som är hans och inte försöka beröva honom det, varken genom stöld eller med stöd av lag och rätt. Det ena är lika illa som det andra. Luther skriver i Stora katekesen:

Även om du nämligen ställer dig, som om du ej hade gjort orätt mot någon, så har du dock trätt din nästa för när; och kallas det än icke att stjäla och bedraga, så innebär det dock att hava lust till nästans egendom, d.ä. att stå därefter och avhända honom den mot hans vilja och icke unna honom det som Gud har beskärt honom.

Skulle en människan anse sig ha kunnat hålla alla de tidigare buden genom sin yttre levnad, så vill Gud ta fast henne genom det nionde och tionde budet. Inför dessa bud blir alla till syndare. Den som inte blir det har helt enkelt inte förstått vad buden vill säga. Luther skriver vidare i Stora katekesen:

Ty han vill framför allt, att vårt hjärta skall vara rent, ehuru vi, så länge vi leva här nere, icke kunna komma därhän, så att detta alltså i likhet med alla de andra buden förbliver ett bud, som oavlåtligen dömer oss skyldiga och visar oss, huru mycket vår fromhet är värd inför Gud.

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 5.4.2009.