Nionde budet

Av Hans Ahlskog

Du skall inte ha begärelse till din nästas hus.

Efter buden mot uppenbara synder som mord, äktenskapsbrott, stöld och falsk vittnesbörd, går buden nu in på ett annat plan, till det som finns i våra tankar och sinnen. Visst dömer också de andra buden våra tankar och ord, det visar inte minst Jesu utläggning av buden i bergspredikan, men de som vi kallar det nionde och tionde budet, håller sig enbart på tankenivå. 

Du skall inte ha begär, heter det. De synder som döms i de andra buden är alla födda i vårt fördärvade hjärta. Det visar Jesu ord i Matt 15 med all önskvärd tydlighet (Matt 15:19):

Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser.

Det nionde budet värnar om vår nästas hus, jordområden (5 Mos 5:21) och annan död egendom. Vi människor är av den arten att vi sällan låter oss nöja med det som Gud har givit oss. Vi skulle så gärna också vilja ha det som Gud har givit en annan. Kanske vi avundas vår nästas stora, fina hus som är så fint beläget och tycker att vårt eget hus inte är så märkvärdigt. Kanske är det hans nya bil eller båt som sticker oss i ögonen. 

– Vissa har då råd att kosta på sig, muttrar vi kanske för oss själva och tycker att vår kära granne nu minsann har shoppat på fåfängans marknad. Materialismen har intagit hans hjärta!

Är vi dock riktigt ärliga med oss själva, så kanske vi kan medge att vi gärna skulle se att det var vi själva som körde omkring i den där bilen, som åkte ut till havs med den där kryssaren, som bodde i det där huset som alla förbipasserande beundrar. Våra förebråelser mot grannen är bara undanflykter från våra avundstankar. Vi vill inte se sanningen om oss själva. Vi står anklagade och skyldiga inför Guds bud.

– Nej, tänker du kanske. Jag har ju inte stulit hans bil. Inför det sjunde budet går jag alltså fri och ren. Sina tankar kan ingen styra, men jag har i alla fall inte låtit dem gå vidare till handling.

Så kan vi resonera, men Guds ord står fast: ”Du skall inte ha begärelse till din nästas hus.” Vi är skyldiga, låt den saken stå fast. Vi skall dock inte tappa fattningen och löpa linan ut så att begärelsen blir verksynd (Jak 1:15). Att vi frestas av vårt inneboende begär är illa nog, men att låta begäret yngla av sig i stöld är ännu värre. Vi skall istället erkänna vår syndfullhet och ta vår tillflykt till Frälsaren. Han har döpt oss och i dopet givit oss sin helige Ande som dagligen förnyar oss och ger oss kraft att dö bort från synden.

Gud vill fostra oss att nöja oss med det som han har gett oss och att inte avundas andra. Köttsliga människor ser inte med blida ögon på att någon annan har det bättre ställt än de och ofta kan de inte ens dölja det, utan klagar vitt och brett. Vi skall inte förvånas över detta, ty avunden sitter som inpregnerad i den gamla människans gener (Tit 3:3, Gal 5:20). Inte heller för oss kristna är detta obekant eftersom också vi får dras med vår fallna natur. 

För en kristen borde emellertid ett liv i synd höra till förfluten tid. Vi löper dock alltid risk att igen dras med i världens avundsklagan. Vi faller ofta, och Gud måste ständigt påminna oss om var Guds väg går på detta område: 

Får jag inte göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är så god?

Paulus beskriver denna övermåttan härliga väg i 1 Kor 13, där det bl.a. heter: Kärleken avundas inte (v.4).

Nu har vi sett på det negativa, det vill säga vad detta nionde bud förbjuder. Nu skall vi se på motsatsen, det positiva, det som Gud vill att vi skall göra med hänsyn till vår nästas egendom. Luther skriver i Lilla katekesen att vi skall hjälpa vår nästa att få behålla det som tillhör honom. I de paulinska breven får vi på många ställen undervisning om den rätta prioritetsordningen här i tiden. I Filipperbrevet 2:4 skriver Paulus (jfr 1 Kor 10:24):

Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. 

Det kan verka som om Gud fordrar mycket av oss när han inte bara vill att vi skall avhålla oss från att ta andras egendom utan att vi också skall hjälpa vår nästa att behålla det som tillhör honom. Men inte ens detta är nog. Vi skall dessutom arbeta för att vår nästas egendom skall förökas. I sin förklaring till det sjunde budet i Lilla katekesen skriver Luther: 

Vi skall förhjälpa därtill, att att hans gods och näring må förökas och beskyddas. 

Här har vi att stava på, vi som har den gamle Ormens avundsgift i våra ådror. Endast med Guds hjälp är det som vi helgas och kan växa till i kärlek till våra medmänniskor. Vi får leva av nåden. 

Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är. (Tit 2:12)

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 3.4.2009.