Åttonde budet

Av Hans Ahlskog

Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Detta bud handlar förmodligen i första hand om avläggande av vittnesmål inför en domstol. Gud uttrycker på många ställen i GT sin avsky inför dem som bär fram ett falskt vittnesbörd för att skada en annan människa. I Ordspråksboken står det att Gud hatar den (!) som främjar lögn genom att vittna falskt (v 19). Detta är vad Gud säger i sin lag (Ps 5:6): 

Jag hatar dig på grund av din synd!

Därför skall vi 

frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa. (Lilla katekesen)

Det är inte många av oss som någon gång i livet får tillfälle att vittna i domstol. Däremot kommer vi alla i kontakt med människor. Vi lyssnar till människor och vi får också själva tillfälle att tala till människor och om människor. I dessa situationer bör vi vara på vår vakt. Vi skall vakta vår tunga lika noga som man i fängelset vaktar en livsfarlig fånge. Vår tunga är lika ond som om vi skulle ha tagit den från själva djävulens mun. Andra människors tungor är inte heller bättre och vi kan frestas att dansa med i skvallerdansen. 

Det finns få saker i livet som är så frestande som att tala illa om en annan människa. Den gamla människan i oss kan knappt vänta på att få ordet så snart en annan människas fel och brister kommer på tal. Baktalarens ord är som läckerbitar, de tränger in i människans inre (Ords 18:8).

Här skall vi kristna ta oss tillvara. Att Förtalarens (hebr. Ha-Satan) barn älskar att tala illa om andra, det är inget att förvånas över. Skulle de inte göra det så skulle de förneka sig själva och sin herre. Men en kristen kan inte sitta i sådant sällskap. Förtal är inte förenligt med det bud som säger ”älska din nästa såsom dig själv”. Ingen vill hamna i vanrykte. 

Luther säger: Heder och ära är lätt att förlora, men icke lätt att återvinna. (Stora katekesen)

Den kristne är på väg till himlen och dit kommer inga förtalare (1 Kor 6:10). Men hur skall vi då göra när vi sitter i ett sällskap där samtalsämnet börjar kretsa kring en annan människa, en icke-närvarande människas brister eller synder? Det är inte lätt att protestera och ta den människan i försvar. Det är fara värt att man själv hamnar i skottlinjen, om inte förr så när man avlägsnar sig. Vad du än gör i en sådan situation så bli inte sittande där. Kan du inte säga något så gå din väg. En tyst protest är bättre än ingen protest alls. Den första versen i Psaltaren lyder: 

Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare.

Låt oss fråga Luther om råd vad vi skall göra när vi stöter på någon som skvallrar och talar illa om en annan människa. I Stora katekesen hittar vi ett känt ställe som man inte lätt glömmer när man en gång har hört det:

Om du därför träffar på en skvallrare, som utskriker och förtalar en annan, så sjung ut ordentligt för honom, så att han rodnar av blygsel. På så sätt skall mången veta hålla munnen, som eljest skulle bringa en stackars människa i ett vanrykte, varifrån hon svårligen åter kan befria sig.

Som sagt så är det inte lätt att ”sjunga ut” alla gånger. Det är inte heller lätt att själv avhålla sig från förtal. Vi kan det inte heller. Ingen av oss. I Jakobs brev kan vi läsa (Jak 3:8):

Men tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift. 

Detta bud, liksom alla de andra, får vi kämpa med hela livet. Ibland skulle man nästan önska att man var stum, så att man inte kunde vara med och skada någon annan människas goda rykte genom förtal. Jag hörde en gång berättas om en familj i Schweiz, som vid sin dörr hade en skylt med ungefär denna text:

”Välkommen in var fru och man, som om din nästas brister tiga kan”.

Sämre välkomstord kan man ha. Den som en gång har fått en sådan skylt mot ögonen glömmer den säkert aldrig. Månne inte många raska fötter också har blivit mindre raska, eller rent av vänt i dörren, vid åsynen av denna skylt. Det budskap man kom för att frambära var kanske inte längre så passande.

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 1.4.2009.