27 januari 2012

Den kristne och kyrkoskatten


Av Hans Ahlskog
De anställda inom folkkyrkan får sina lönemedel finansierade främst genom kyrkoskatten. Detta är i sig inget problem för en kristen. Bibeln lär klart att den som predikar evangeliet skall leva av evangeliet (1 Kor 9:14). 
Detta ord skall inte missförstås till försvar för donatism (vilket sker i vissa kretsar), utan det skall läsas i sitt sammanhang. Sammanhanget handlar om att en Ordets förkunnare borde frigöras från sitt vanliga arbete för att helt ägna sig åt Ordets tjänst. 
Detta sker verkligen i folkkyrkan. Präster jobbar heltid med det som hör till deras kall, eller de borde i alla fall göra det. De har möjlighet att fördjupa sig i Guds ord och förbereda predikan. Inget av detta är något problem för en kristen. Så skall en kristen församling fungera. 
Den som får undervisning i ordet bör dela med sig av allt gott till den som undervisar honom.” (Gal 5:6)
Detta är Herrens bud (1 Kor 9:14). Församlingen skall alltså se till att den som är kallad att vara herde och tjänare skall ha möjlighet att sätta sig in i sin uppgift.
I GT sköttes detta genom tiondet. I NT finns inget sådant påbud, men de kristna uppmanas att ge av villigt hjärta, om det sedan är tionde, mer eller mindre. Paulus skriver: 
Finns den goda viljan, så är den välkommen med vad den kan ha och bedöms inte efter vad den inte har.” (2 Kor 8:12)
Påbjudet är dock, som redan nämnts, att den kristna församlingen skall försörja den som undervisar den. I folkkyrkan innebär redan ett passivt medlemskap att man ”delar med sig av det timliga till dem som undervisar”, d.v.s. man fullgör sin prestation i den växelverkan som råder mellan tjänare och församling. 
Församlingen fyller sin del av avtalet, men hur är det med förkunnaren? Undervisar han i den kristna läran? Predikar han evangelium rent och klart? Om inte, d.v.s. om den som är satt till Ordets tjänare inte fullgör det som han är satt till, varför skall då församlingen fullgöra sin prestation? Gud har inte befallt det.
Det kan också vara så att den som betalar sin kyrkoskatt, till försörjning av dem som predikar en annan Kristus än den man själv tror på, får sin andliga spis från andra sammanhang än den där man är medlem. Detta sker inte så sällan, t.ex. genom de väckelserörelser som har uppstått som en reaktion på folkkyrkornas brister. Många folkyrkomedlemmar ser också någon frikyrka som sitt andliga hem, eller hämtar i alla fall mycket näring därifrån. 
Hur skall man då göra med Herrens befallning om att den som predikar evangelium skall leva genom det? Borde man inte också då dela med sig av allt gott till den som undervisar honom? Jovisst, så har ju Herren sagt. Däremot har han inte befallt oss att stöda falska profeter ekonomiskt, men nu sker just detta genom verkställandet av kyrkoskatt.
– Men, det finns ju goda präster också som får sitt uppehälle från kyrkoskatten.
Ja, det finns präster inom folkkyrkan som strävar efter att predika Guds ord rent och klart. Men anta att 99 % av skatteintäkterna gynnar djävulen och 1 % Gud. Hur ändamålsenligt för Guds rikes sak är det då att hålla sig till det systemet? Varför inte stöda dem, och bara dem, som gör det som de skall, d.v.s. predikar evangelium. Varför skall Satan få åka snålskjuts på de kristnas frikostighet och offer?
En tid tänkte jag att det är likgiltigt om man är medlem i en falsk kyrka om man bara avhåller sig från att delta i spektaklet. Det är väl inget problem att ha namnet i registret bara man inte delar gemenskapen? 
För det första är det dumt att frivilligt understöda Kristi fiender ekonomiskt i deras förförelsekonster. Ja, man kunde säga som Jesaja, Amos' son: (Jes 55:2):
Varför ger ni ut pengar för det som inte är bröd, era inkomster för det som inte kan mätta?” 
För det andra, deltar man inte i alla fall i verksamheten genom att göra det som anstår varje kristen församling, d.v.s. att ”dela med sig av allt gott till den som undervisar”?(Gal 6:6) 
(Christofer Starke gör en intressant anmärkning till översättningen av denna vers. Han föreslår att det som ibland översätts med ”dela med sig” (koinå'nein), i stället skall tas som en uppmaning till gemenskap med den som undervisar (i allt gott). Satsen skulle enligt Starke bli: Men gemenskap hafwe den, som underwisas i ordet med den, som honom underwisar i allt gott.)
Vi har orsak att tänka igenom vad vi sysslar med på detta område. Gud låter inte gäcka sig. För sitt rikes väl har han befallt att ”munnen inte skall bindas på oxen som tröskar” (1 Kor 9:9, 5 Mos 25:4). Binds nu munnarna på Herrens oxar eftersom de kristtrogna envisas med att bespisa de oxar som ränner omkring och trampar ner skörden? 
Om de kristna är måna om att försörja Kristi fiender, vem skall då försörja hans vänner? Djävulen är inte intresserad. Han önskar inget annat än att de sanna profeterna skall svälta ihjäl eller åtminstone bränna ut sig genom att vara tvungna att försörja sig själva vid sidan av sitt kall som Ordets tjänare.
Publicerad som blogg i Kyrkpressen 19.9.2009.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar