I Jesu namn

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Predikotexten är från Luk 2:21:

När åtta dagar hade gått och barnet skulle omskäras, fick han namnet Jesus, det namn som ängeln hade gett honom innan han blev avlad i sin mors liv.

Herre, helga oss i sanningen, ditt ord är sanning. Amen.

Introduktion

I dag har vi söndagen efter jul, men den dagen slukas i år upp av nyårsdagen. Söndagen efter jul bär ämnet Guds barns trygghet. Det passar bra att vi tar in det ämnet också under nyårsdagens tema: I Jesu namn. Vi ska återvända till det, men först ska vi se på textens historiska händelse, Jesu omskärelse, och på namnets betydelse. Eftersom Lukas ger en hänvisning till bebådelsen ska vi också säga några ord om jungfrufödseln.

Omskärelsen

Under våra bibelstudier kring Första Moseboken har vi de senaste gångerna uppehållit oss kring Abraham och Guds befallningar om omskärelsen.  Vi ska göra en kort återblick och går då till 1 Mos 17.

I det kapitlet berättar Mose hur Gud uppenbarar sig för Abram när han var 99 år gammal, och lovar honom en talrik avkomma. Han ger honom det nya namnet Abraham, fader till många. Innan han uppenbarar rent konkret för honom att det är genom hans hustru Sara som han ska få en son – Sara som nu är 89 år gammal – ger han honom befallningen att omskära sig och alla av mankön i hans hus, också hans tjänare. Omskärelsen skulle vara ett tecken på hans kött att han och hans familj är utvalda av Gud på ett särskilt sätt. Omskärelsen skulle i fortsättningen utföras på alla småpojkar när de var åtta dagar gamla.

Det finns en djup symbolik i omskärelsen. Den sker genom att man skär bort förhuden på mannens könsorgan, genom vilket det nya livet får sin början. Men det är också det organ som mer än något annat är förknippat med otuktssynden. Abraham och hans folk skulle renas ända från roten för att höra till Gud, vara helgade åt Herren.

Det här är orsaken till att också Jesus blev omskuren när han var åtta dagar gammal, alltså en vecka efter hans födelse. Det påminner om en sanning som Paulus återger i Gal 4:4:

Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt.

”Ställd under lagen” är det som här uttrycker att Jesus måste gå in under alla de bud som Gud hade gett, både omskärelsen som föreskrevs för Abraham och det som senare fastställdes i Mose lag.   Men vi måste lägga in en precisering. På en punkt var han inte som vi: Ingen man var med när han avlades. Den rening som omskärelsen betecknade för den naturliga avlelsen av judiska barn fanns inte med när den Helige Ande lät Jesus bli till i sin mor Marias livmoder. Han var unik: om honom gällde inte det som David säger: Med synd blev jag till i min moders liv. (Ps 51:7)

Jesus föddes inte under lagen, men han måste i allt ställas under lagen för att kunna vara vår Frälsare. Han måste uppfylla hela lagen, utan den minsta brist, för att kunna byta sin rättfärdighet mot vår synd. Så måste han också ta på sig straffet som skulle utdömas åt den som bryter mot Guds lag. Det gjorde han i stället för dig och mig.

I Jesu namn

Namnet hade en stor betydelse för de orientaliska folken. Nomen est omen lyder ett gammalt latinskt uttryck. Namnet är ett tecken, namnet har en profetisk betydelse. Det gäller särskilt i det här fallet, eftersom Bibeln tydligt utsäger varför Jesus bär det namnet. Jesus är egentligen samma namn som Josua, den som förde in Israels folk i det utlovade landet. Det betyder Frälsaren, som ängeln hade uppenbarat för Josef (Matt 1:21):

Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.

Ängeln Gabriel som uppenbarade sig för Maria redan före avlelsen gav också föreskriften att barnet ska heta Jesus. Han berättade också om hans uppgift (Luk 1:31–33):

Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut.

Förutom Frälsarnamnet ges här ett annat namn: ”den Högstes Son”. Här påminns vi om profeternas löften. Vi kan tänka på julens profetia i Jes 9:6 och särskilt på profeten Natans ord till David i 2 Sam 7:12–14:

När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den avkomling som skall utgå ur ditt liv, och jag skall befästa hans kungadöme. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för evigt. Jag skall vara hans fader och han skall vara min son.

”Han ska vara min son.” Det här påminner väldigt starkt om den röst som hördes när Jesus döptes (Matt 3:17):

Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.

Också en annan gång hördes samma budskap. Det var på det heliga berget (Matt 17:5). Där finns ett tillägg: ”Lyssna till honom!”

Att Jesus skulle få Davids tron var alltså förutsagt av profeterna. Ett annat namn som man hade gett denne förväntade Son var Messias, som betyder Den Smorde. På grekiska är det Christos. 

Den Messias som judarna väntade på skulle födas i Betlehem, det visste de skriftlärda som Herodes rådfrågade mycket väl. Men det som de misstog sig på var hans egentliga uppgift. De trodde att han skulle återupprätta Davids tron till det yttre och bli en jordisk kung. Men ängeln säger tydligt åt Josef, att hans uppgift är att frälsa sitt folk från deras synder. Därför heter han Jesus.

De första kristna talade ofta bara om Namnet. Så gör t.ex. Apg 5:41:

Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull. 

Det namnet har en sprängkraft. Det är nämligen en hänvisning till Guds heliga namn som ingen jude uttalade. Det är det namn som ersätts med HERREN, Jahve, som betyder ”Jag är”. Det namnet är en skiljelinje mellan en rätt och en falsk gudstro. Johannes skriver i 1 Joh 5:13:

Detta skriver jag till er för att ni skall veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn.

Och i fjärde kapitlet definierar Johannes vad som kännetecknar en rätt lära (1 Joh 4:2–3):

Så känner ni igen Guds Ande: varje ande, som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud.

Det här handlar om namnet Kristus, Messias, som är en enhet med HERREN Gud. Det är alltså något långt utöver att säga med munnen att Jesus är Herre. Han är HERREN, Gud själv, och bekännelsen innefattar allt som Bibeln säger om honom.

Det finns inget annat namn som kan frälsa oss. Det säger aposteln Petrus tydligt i en av dagens episteltexter, Apg 4:12:

Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.

Det här är långt ifrån politiskt korrekt i dag. Det är i själva verket så att det är ett problem för alla som vill vara toleranta och vidsynta. Ingen kan ju inte komma och påstå att han skulle sitta inne med den enda sanningen, och att alla andra har fel! Sådant kallar man högmod, eller fanatism. Därför får man inte säga att jag har sanningen, eller att inga andra än vi har sanningen.

Men det är ett faktum att kristendomen inte kan tolerera att man påstår sig kunna komma till Gud någon annan väg än genom Jesus. Det är ett ofrånkomligt faktum att Gud kräver att han ska vara ensam, att vi inte ska några andra gudar vid sidan av honom. Och han har bestämt den enda möjliga vägen som vi kan komma till honom. Den vägen heter Jesus. Det är därför det namnet är så dyrbart.

Jungfrufödseln

Vi gick rätt så grundligt igenom den här frågan senaste Marie bebådelsedag. Därför ska vi bara göra en snabb översikt i dag, eftersom vi får en påminnelse av Lukas: 

... det namn som ängeln hade gett honom innan han blev avlad i sin mors liv.

Jesus hade fått sitt namn redan innan han avlades genom den Helige Ande. Han blev inte till genom att två människor älskade varandra och önskade barn. Han blev till genom att Gud älskade världen så att han inte kunde låta den syndiga världen gå under i sin synd. Gud kom till en ung flicka som ännu inte hade någon tanke på att bli mor. Han kallade en tjänarinna, som svarade ja på kallelsen, även om hon kunde ana att det skulle bli väldiga problem för henne.

För Maria blev det helt klart att hon skulle bli gravid på ett övernaturligt sätt. Det upplyste ängeln henne om, efter att ha berättat att också hennes släkting Elisabet hade börjat vänta barn på sin ålderdom (Luk 1:37):

Ty för Gud är ingenting omöjligt.

Det var ett under också att den äldre Elisabet fick barn, liknande som med Sara. När Gud vill göra något stort gör han det på ett sätt som förvånar oss. Men alla de här vittnesbörden är samstämmiga: Isak som föddes av den 90-åriga Sara, Elisabet som födde Johannes på sin ålderdom och Maria som födde Jesus utan att någon man medverkade. Allt vittnar om Guds underbara makt, hur han planerat allt i detalj och hur han verkställer det – enligt Lukas ord: ”alldeles som det hade blivit dem sagt”.

Undret med Jesusbarnet överträffar ändå de andra undren. För nu blir Gud människa. I de andra händelserna var det ändå det naturliga som skedde, att en man och en kvinna kom tillsammans, även om de var väldigt gamla, så gamla att det mänskligt sett var omöjligt för dem att få barn. Men att Gud blir människa är något alldeles speciellt. Därför har vi också fått det med i vår trosbekännelse: ”avlad av den Helige Ande, född av jungfru Maria”. 

Det är också därför som djävulen arbetar så hårt med att få oss att tvivla på den här sanningen. Men tänk på ängelns ord: För Gud är ingenting omöjligt. 

Guds barns trygghet

Slutligen ska vi återvända till Jesusnamnet som vår garanti för trygghet. 

Ett år har gått till ända. Året har inrymt många väldiga olyckor och tragedier. Också ekonomin har gungat i världen. Och om ekonomin gungar då är också freden i fara, eftersom pengarna styr det mesta i världen. Hur ska det nya året se ut?

Årsskiftet har blivit föremål för många oroliga tankar. Man vet ju hur det har varit, men vet inte vad som kommer. Det finns som försöker spå. Den ene kommer med lugnande besked, den andre är pessimist och spår ofärd. Visst är det skönt att det inte är människorna som rår.

Men det är beklagligt att människor har så stor makt. De går nämligen ofta i djävulens ledband. ”Världen är i den ondes våld”, säger Johannes. Och han har skickliga metoder att förstöra och söndra det goda som Gud vill bygga upp.

Det värsta är att Gud så ofta sätts åt sidan. Också när man verkar gudfruktig är det allt annat än Bibelns Gud man ivrar för. Det är långt till Ordspråksbokens vishet (Ords 16:9):

Människans hjärta tänker ut en väg, men HERREN är den som styr hennes steg.

Den säkraste starten på det nya året vilar i Jesu namn för den som inte vågar se framåt i sina egna krafter utan behöver ty sig till Jesus i allt. Då må världen se ut hur som helst. Också fast vår kropp bryts ner finns det något som aldrig bryts ner. Runeberg kände till det och har formulerat det så fint i nyårspsalmen:

Ett finns som fast förbliver
i himmel och på jord
och evig trygghet giver:
det är Guds eget ord.

Men också om vi inte vet vad som är framför oss, vet vår Herre det. Därför sjunger vi med Lina Sandell:

För mig är det nog, att min Fader

vet utväg i allt som mig sker.

Han känner den okända stigen.

Vad jag inte ser, han dock ser.

Bön: Himmelske Far, tack för att du inte tröttnar att förlåta oss syndare utan dagligen möter oss med ny nåd. Tack för att du har sänt din Son till oss så att vi i hans heliga namn får komma nära dig i bönen och vara förvissade om att du ger oss vad vi behöver, så att ingenting ska fattas oss. Hjälp oss att under det kommande året inte försumma din nåd utan ta vara på ditt Ord och dina sakrament och med glädje bekänna ditt namn. Led oss på dina vägar i kärlek till varandra och påminn oss att uppmuntra och förmana varandra att hålla fast vid ditt namn. I Jesu namn, amen.

Predikan på nyårsdagen 2012, Biblion och Lepplax bykyrka.