Fullgott beskydd

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Predikotext: Ps 91:1–5, 11–13:

Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: ”I HERREN har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på.” Han skall rädda dig från fågelfängarens snara och från den förödande pesten. Med sina fjädrar skall han övertäcka dig, under hans vingar skall du finna tillflykt. Hans trofasthet är sköld och skärm. Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen.

Ty han skall ge sina änglar befallning om dig att bevara dig på alla dina vägar. De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten. Över lejon och huggormar skall du gå fram, du skall trampa ner unga lejon och drakar.

Herre, helga oss i sanningen, ditt ord är sanning. Amen.

Motsägelsefullt budskap?

Vi har gått in i fastetiden och har inlett vandringen mot Jerusalem tillsammans med Jesus. Det första temat som möter oss är Jesu seger över frestelserna. I vår text möter vi en oändlig trygghet, men denna trygghet är omgiven av en farlig och osäker värld. Det är en spänning som är så typisk för våra mänskliga villkor, och som är så svår att begripa, särskilt när man är mitt uppe i anfäktelser och prövningar.

I första årgångens evangelium för i dag möter vi Jesus när han, Guds egen Son, är mitt uppe i svåra anfäktelser. Han fastar i öknen och blir frestad av djävulen (Matt 4). En av frestelserna består i att han av djävulen förs upp på tempelmurens utsprång i Jerusalem och då citerar djävulen från de här verserna. Om nu de här orden är sanna, så borde väl Jesus kunna kasta sig ner för ett flera tiotal meter högt stup och ändå bli bevarad från skada. Änglarna ska ju bära honom.

Men Jesus svarar med ett annat bibelord: ”Du ska inte fresta Herren, din Gud.” Det här ska vara en mall för hur vi ska se på förhållandet mellan löftena om fullständig trygghet och alla de farligheter som möter och som också skadar oss människor, trots löftena.

Vi har här ett exempel på polariteten i Guds ord: dels varningar, dels löften; dels lag och dels evangelium. Vi ska börja dagens predikan med att låta några av dagens texter illustrera de här motsatserna.

Vi börjar med den gammaltestamentliga texten som berättar om profeten Natan och David. David har begått en svår synd, en ofattbar synd för att begås av en kung som Gud älskar. Natan kommer med lag: ”Du är den mannen.”

Hur skulle det ha gått med David om Natan hade tröstat honom och sagt: ”Du har nog gjort galet, men var bara lugn. Gud tar emot dig som du är. Han är en förlåtande Gud som inte vill någon illa.”

Nej, David skulle då ha blivit kvar i sin synd och sannolikt gått allt längre. Natan var tvungen att bestraffa David för att rädda honom från synden som hade snärjt honom. Lagens spegel avslöjar David och han blir slagen till marken. Vi kan läsa hans förkrosselse i Psalm 51 med ord som vi också använder i en version av syndabekännelsen.

Sedan säger Natan till honom: ”Så har också HERREN förlåtit dig din synd. Du skall inte dö.” Det är evangelium! 

Herren säger genom Jesaja (Jes 66:2):

Jag skådar ner till den som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar mitt ord.

I evangelietexten säger Jesus: ”Ingenting skall någonsin skada er.” Lärjungarna hade återvänt från sin predikoresa och var fulla av glädje att de hade makt över onda andar. Jesus hade gett dem ”makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela välde”.

Hur kunde han säga så? Bara några år efteråt skulle lärjungarna torteras och dödas. Var fanns då deras makt? Var det inte djävulens välde som visade sin makt?

Svaret är att djävulen inte har någon makt utöver den som Gud tillåter honom att ha. Det är inte så att Gud och Satan strider på lika villkor. Det är ett dualistiskt tänkesätt. Gud behåller alltid den yttersta makten. Men han delar ut den efter sin vilja, till sina barns bästa.

Episteltexten (Hebr 4:15) talar om vår store överstepräst som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd. Det är det främsta exemplet på hur Guds lag drabbar samman med hans evangelium. Guds helighet måste straffa synden och därmed syndarna, som vi, men Gud älskar världen så att han inte vill låta den få sitt rättmätiga straff. Han sänder Jesus till jorden i stället för att ta på sig straffet i vårt ställe. Han måste bli en sann människa, dela alla våra villkor, också våra frestelser. Han lever ett rätt liv, rent, utan synd. Så tar han vårt straff på sig och lider den tortyr och den nesliga död som vi borde ha lidit för våra synders skull, för att vi skulle slippa helvetet och i stället få vara med honom i himlen. Det är det som fastetidens budskap om vandringen till Jerusalem gäller.

Låt oss nu se lite på farorna i vår egen värld. Är det så att vår text påstår att vår värld fullständigt saknar faror och svårigheter? Har vi en total befrielse från skada och död, som djävulen ville påstå att Jesus kunde njuta av?

Frestelser och prövningar

Vi lever i en ond värld. Nattens fasor finns runtom oss hela tiden. Den ondes pilar viner runt öronen. Lejon och huggormar hotar människorna. 

Vi blir inte kvitt nattens fasor genom att tänka att det inte finns några farligheter. Huggormarna försvinner inte genom att vi säger att de inte finns. Farligheterna i trafiken försvinner inte genom att vi säger att vi inte kan drabbas av dem. Sjukdomarna försvinner inte genom att säga att just vi inte blir sjuka. Vi upphäver inte döden genom att tro att den inte drabbar oss. 

Om vi gjorde så skulle vi leva på en lögn. Lika lite kan vi trolla bort den onde genom att säga att han inte finns. Han är en verklighet. Och han är mäktig. Han är rentav så mäktig, att Johannes säger (1 Joh 5:19) att hela världen är i den ondes våld. 

Vi kan inte heller ta bort synden genom att säga att den inte finns. Vi kan inte ta bort skulden genom att säga att det inte är någons fel. 

Vi kan inte göra det så enkelt för oss att vi bara hoppar ut i tomma intet, utför ett högt stup, och säger att det inte finns något som kan skada oss. Djävulen gör allt för att skada oss, och om han kommer och inbillar oss att det inte är någon fara ljuger han – bara för att lura oss in i farorna. Han vill ha oss till helvetet – så allvarligt är det.

Och det har han rätt till. Egentligen. För vi är inte sådana Gud vill att vi ska vara när vi kommer till himlen. Vi lever farligt.

Frestelser möter vi hela tiden. Ungdomstiden har särskilt de sexuella frestelserna, men de finns omkring oss alla. I dag håller det på att bli så självklart att synda att också kristna tycker det är okej att fläcka den äkta sängen. Hur gör vi då när vi frestas? Ber vi Fader vår – inled oss icke i frestelse, för att sedan dela säng med den som inte tillhör oss?

Mannaåldern har sin äregirighet, jakten på status och berömmelse. Ålderns höst brukar kännetecknas av girigheten. Men det är inte bara de här frestelserna som möter oss. Den ondes pilar flyger omkring oss var och en.

Vi är särskilt svaga för frestelserna när vi är uthungrade, som Jesus var i öknen. Om vi är hungriga när vi handlar i matbutiken frestas vi mera av godsaker än när vi är mätta. Om vi blir undernärda på Guds ord löper vi risk att falla för frestelserna, för skyddet mot djävulens frestelse ligger i att ständigt leva av Guds ord.

Jesus behövde själv det vapnet, eftersom han som människa var svag. Han hänvisade till Skriften: ”Det står skrivet”, ”Det står också skrivet”.

Jesus började inte resonera med djävulen. Han visste vad som stod skrivet och hänvisade till det. Det ska också vara vårt försvar när vi konkret råkar ut för frestelse. Då är det bra att ta till Guds tio bud. ”Vi ska frukta och älska Gud, så att vi inte ...” 

En sak som står skrivet är att Gud inte låter oss vara utan svårigheter i våra liv, sådant som vi kallar prövningar. Det här beror på vårt onda hjärta, våra böjelser till det onda. Hebreerbrevet uttrycker det så här (Hebr 12:7):

Det är till er fostran som ni får utstå lidande. Gud handlar med er som med söner. Och var finns väl en son som inte tuktas av sin far?

Och längre fram (v11):

För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt.

Visst kan vi i våra dagar ha svårare än våra förfäder för några generationer sedan att förstå det här med tuktan, eftersom tuktan inte längre betyder det som det betydde förr. Men vi vet också att den fria uppfostran, där barnen inte får lära känna några gränser, inte för något gott med sig. Att fysiskt få veta var gränserna går kan göra väldigt ont, för stunden. Men längre fram ger det frid och rättfärdighet som frukt.

Därför måste vi utsättas för prövningar och lidanden för vår fostran. Lagen har blivit vår uppfostrare. Orden ”du ska” och ”du ska inte” känns inte behagliga, men de är nödvändiga.

Alldeles påtagliga blir de orden när ett barn rör sig på farliga ställen. Vi försöker vakta dem från spisens hetta, vi skyddar dem från att gå intill branta stup. Och om vi ser en orm låter vi inte barnet ligga alldeles bredvid. Om en god vän som vi skidar med är på väg mot ett brant stup eller mot svag is varnar vi och gör allt för att hindra honom att åka vidare.

Sådan är en kärleksfull omsorg. Den måste säga nej ibland. Den måste rentav vara hårdhänt ibland. På det sättet förstår vi också Guds många gånger omilda behandling av oss.

Jesus måste möta allt det onda

Men varför måste Jesus drabbas av en så hård behandling? Han som själv var Gud.

Om Jesus inte hade varit sann människa skulle han inte ha behövt någon varning för allt det farliga. Men han var sann människa, frestad i allt som vi, dock utan synd. När han var barn behövde han precis samma beskydd som alla vi andra. Han behövde en mors omsorg och en fars tillsägelser, fast vi inte kan förstå hur han fungerade då han inte hade någon synd. Men vi ser det allra tydligast när han frestas av djävulen i öknen. Varför måste han frestas, då han inte kunde synda?

Jo, det var för att han måste lära lydnad genom sitt lidande (Hebr 5:8). Han måste ställas under allt det onda för att kunna ha medlidande med våra svagheter. Därför måste han också uppleva det onda till det allra bittersta, till den nesliga döden på korset. Han gjorde det för vår skull, för annars skulle vi ha varit för evigt bundna av djävulen. 

Jesus satt under den Högstes beskydd. Han vilade under den Allsmäktiges skugga. Han hade sin tillflykt och sin borg i Herren. Han förtröstade på honom. Men det var ingen automatik. Han kunde be en hel natt för att samla styrka. Det syntes inte på ytan att han hade Guds beskydd. Han svettades blod innan hans lidande började, så fruktansvärd var hans ångest.

Men i denna kamp var det inte djävulen som triumferade. Det verkade så, för hur kunde någon tro att Gud segrade när Jesus spikades fast på korset? Hur kunde någon tro att segern hade vunnits när han togs ner död och lades i graven?

Ändå var det Guds triumf. Det var hans sätt att vinna seger. I allt det fanns den Högstes beskydd, även om Jesus blev övergiven av honom för våra synders skull. Så sträng är Guds lag att han inte kunde skona sin ende Son. Trots sin kärlek måste han överge honom en kort tid åt djävulen att leka med. Men bara till en gräns. När han uppväckte honom på påskdagens morgon visade han sin verkliga makt. Då visade han, att segern var hans, att ingen kan ta ifrån honom hans ära.

Vi har fullgott beskydd

Allt det här skedde för att vi skulle vara övertygade om att vi är i fullgott beskydd hos Herren, då vi inte strider i egen kraft utan tillsammans med honom. Då vet vi att det inte finns någon makt som kan skilja oss från hans kärlek i Jesus Kristus. Den som har sitt namn skrivet i himlen kan fröjda sig mitt i sina lidanden, för ingen ska rycka honom ur Guds hand. Det står skrivet så.

Hur kan jag veta att mitt namn är skrivet i himlen? Ja, inte kan du veta det genom att titta på dig själv. Du ska se efter vad som står skrivet. Jag nämner två ställen. Ef 2:8: 

Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.

Och Gal 3:27:

Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.

Här kan vi ännu lägga till ett bevis: gå till den församlings dopbok där du döptes och se efter om du är döpt! Vi behöver sådana belägg utanför oss när vi kommer i anfäktelse och prövningar.

När frestelsen möter svarar jag: Hur skulle jag, som har döpts till en kropp med Jesus, kunna synda mot honom och låta min kropp bli en syndakropp? Skulle jag kunna förhärliga djävulen i stället för att förhärliga Jesus?

Eller med psalmens ord:

När jag frestas vill jag svara:
Jag är döpt i Jesu namn.
Honom vill jag trogen vara,
vill ej ryckas ur hans famn.
Han från synden ren mig tvagit
och mig till sin egen tagit,
honom jag, som han mig bjöd,
följa vill i liv och död.

Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, och Lepplax bykyrka 26.2.2012.