En för alla

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

O Herre Jesus, öppna du mitt öga,

och låt mig se dig i din smärtas skrud!

Ty, Herre, ännu fattar jag så föga,

utav din kärlek till din köpta brud.

Palmsöndagens tema är ”Ärans konung på lidandets väg” och predikotexten Joh 11:47–57.

Översteprästerna och fariseerna kallade då samman Stora rådet och sade: "Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom hålla på så här, kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både vårt tempel och vårt folk." En av dem, Kajfas, som var överstepräst det året, sade till dem: ”Ni förstår ingenting. Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket går under?” Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året profeterade han att Jesus skulle dö för folket. Ja, han skulle inte bara dö för folket utan också för att samla och förena Guds kringspridda barn. Från den dagen överlade de om att döda honom. Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna utan begav sig bort därifrån till landsbygden nära öknen, till en stad som heter Efraim. Där var han tillsammans med sina lärjungar.

Judarnas påsk var nära, och många gick från landsbygden upp till Jerusalem före påsken för att rena sig. De sökte efter Jesus och sade till varandra där de stod på tempelplatsen: ”Vad tror ni? Kommer han inte alls till högtiden?” Men översteprästerna och fariseerna hade gett befallning om att den som visste var han fanns skulle tala om det, så att de kunde gripa honom.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi går nu in i stilla veckan, då vi närmar oss höjdpunkten i den kristna helgkalendern. Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Samma text används ju märkligt nog också på första advent, inledningen till det nya kyrkoåret. Men i dag förstärks syftet med det märkliga intåget: nu rider inte Jesus in för att börja, utan för att avsluta sin verksamhet. Och den ska avslutas med den djupaste förnedring som en människa kan hamna i.

Den text vi stannar inför i dagens predikan beskriver de judiska ledarnas reaktion på att Jesus uppväckte Lasarus. Det hände en tid före palmsöndagen. De är allvarligt rädda. Det farliga är en stor folkmassa kring en populär ledare, för då väcks romarnas misstankar och det kan bli så att de slår till med hård hand, precis som de har gjort tidigare när någon har försökt leda ett uppror.

Från vår text ska vi hämta tre ämnen:

• Gud kan använda sig av det onda
• En för alla
• ”Ni förstår ingenting”

Gud kan använda sig av det onda

Vi märker det onda framför allt i översteprästernas och de skriftlärdas onda planer mot Jesus. Men också skräcken för romarna har sin del i att Gud kunde förverkliga sin plan. Allt ligger i Guds tid, exakt som han har tänkt.

När allt verkar gå emot, och våra planer slås sönder, då tänker vi ofta att Gud är emot oss, eller att han har glömt oss. Men tänk på den här situationen: Jesus ska fullgöra det uppdrag som han sändes att utföra. Allt tycks gå fel. Han måste dra sig undan till en öde plats för att undkomma judarnas onda planer. Men så en dag går han till Jerusalem, helt öppet, och rider på en åsna mitt i en stor folkskara. Så står han i templet mitt ibland sina fiender och undervisar i två dagar. Ingen bär hand på honom. För Guds tid hade ännu inte kommit.

Jesus skulle ju bli världens Frälsare. Då kunde han varken låta sig bli utropad till kung av de stora folkskarorna eller låta sig gripas för tidigt. Han skulle vara påskalammet. Det hade sin bestämda tid, för att symbolerna i GT skulle få sin betydelse. Det skulle slaktas på påsk, till minne av uttåget ur Egypten.

För att det skulle ske i exakt rätt tid hade Gud lett stormakten Rom att ockupera Palestina. Israels folk väntade att Messias skulle komma för att befria dem. Det som i sig var ont, alltså ockupationen, använde sig Gud av för att skapa en förväntan. 

När Jesus trädde fram och gjorde anspråk på att vara folkets frälsare väcktes motstånd. Han skulle inte ha kunnat frälsa sitt folk om de hade tagit emot honom som en stor lärare eller insatt honom till överstepräst. Han måste lida och dö. Därför måste det finnas fiender emot honom. Denna fiendskap var inte sänd av Gud, för Gud ville att alla skulle bli frälsta. Det var judarnas hårdhet som gjorde dem fientliga mot Jesus. Men Gud använde nu dessa fiender för att förverkliga sin plan. 

Att Kaifas uttalade sig som han gjorde var en profetisk ingivelse, säger Johannes. Det är mycket märkligt. En fiende uttalar en sann profetia, som går i uppfyllelse.

2. En man dör i folkets ställe

Den sanning som översteprästen Kaifas uttalar som ett profetiskt ord är verkligen märklig. 

Inser ni inte att det är bättre för er att en man dör i folkets ställe än att hela folket går under?

Vi kan se på det ur två synvinklar:

Ur de judiska ledarnas synvinkel var det en lätt sak att avgöra: en viss man utgjorde en stor risk. Han måste röjas undan. Om han var borta kunde folket räddas. Om han fick fortsätta kunde hela folket gå under.

Men ur Guds synvinkel såg saken helt annorlunda ut. Folket var på väg mot undergång, förtappelse. Och inte bara det judiska folket, utan alla människor. Alla människor var nämligen fångade i djävulens snara, snärjda i synden. Och därmed var de dömda till helvetet, tillsammans med honom. Hur kunde de räddas? Gud älskade dem, han hade skapat dem, han ville inte deras eviga död. Jo, han måste sända sin Son för att rädda dem, genom att dö i deras ställe.

Därför var Kaifas ord ett profetiskt ord, vilket Johannes inser efteråt. Denne man måste dö i folkets ställe, för att inte hela folket skulle gå under. 

Hur kunde Kaifas säga det? Vem var Kaifas?

Josef Kaifas (Kajafas) var en av kohenerna, en ättling till Aron. Han var överstepräst 18–36 e Kr. Hans svärfar hette Hannas och var hans företrädare. De omtalas ofta parallellt, eftersom den förre översteprästen hade högt anseende. Trots sin släkttavla hade han blivit utnämnd på grund av sin äregirighet. 

Att han fick i uppdrag av Gud att förkunna sanningen om Jesu uppdrag beror på att Gud väljer att sända sitt ord med vem han vill, utan att fråga efter personens egen fromhet. Kaifas själv var inte medveten om den väldiga sanning som han utsade. 

Det här är inte Guds normala handlande. Han vill att allt ska gå ordentligt till i hans församling. Han vill att de tjänare som kallas att förkunna hans ord ska fylla de kriterier som han har lagt fram i Bibeln, särskilt i pastoralbreven. Vi kallar inte gudsförnekare till tjänare i Guds församling. Vi ska inte heller lyssna till falska lärare.

Men också när Guds ord återges av falska lärare eller ogudaktiga tjänare kan de förmedla den Helige Andes visdom. Han visar det mycket tydligt i det här exemplet. 

Den stora sanningen som Kaifas utsäger är att vi behövde en ställföreträdare för att bära vår synd. Vi klarade inte av att själva bära den, ännu mindre att försona den så att vi skulle kunna träda fram med frimodighet inför Gud. Vi skulle då brinna i hans förtärande eld över synden.

I Romarbrevet utvecklar Paulus en märklig undervisning just om våra ställföreträdare. Vi hade en ställföreträdare också ifråga om synden. Så här säger Paulus i Rom 5:12:

Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat.

En enda: Adam (som representerar de båda människorna Adam och Eva), förde in synd och död i världen, och så har syndens förbannelse kommit över alla människor. Den ledde omedelbart till rädsla och beskyllningar. Men den värsta följden var att den förorsakade död. Först andlig död: andlig fiendskap mot Gud, och den skulle i förlängningen leda till evig död, helvetets pina. 

Skulle då Gud vara tvungen att se hur hans kära skapade människor drabbas av helvete, i stället för att få njuta av den salighet som han hade tänkt för dem? Nej, han hade redan då sin plan klar.

Paulus fortsätter (v15):

Ty om de många har dött genom en endas fall, så har ännu mycket mer Guds nåd och gåva överflödat till de många genom en enda människas nåd, Jesu Kristi nåd. 

Gud sände en andra Adam till jorden. Han skulle inte skapas. Han fanns redan. Det var hans älskade Son, som var till hos Gud före tidens början. Han skulle nu placeras in i den mänskliga tiden, han skulle bli född av kvinna när tiden var fullbordad. Han skulle bli människa i ett litet barns gestalt och så skulle han växa upp och i mogen ålder förverkliga Guds plan genom att bli vår ställföreträdare.

Det skulle han göra både genom att leva ett rent liv, utan synd, och genom att låta straffet för all världens synd drabba honom. Det är den uppgiften han inledde på palmsöndagen.

Paulus undervisar med en märklig parallell (v18–19):

Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad.

En endas rättfärdighet fick en världsomspännande betydelse. En endas lydnad räknas alla till godo. Tänk vilket byte! Det kunde ske därför att han är Gud. Honom skulle inte djävulen ha haft makt att döma. Han försökte ta ifrån honom hans styrka genom att fresta honom i öknen. Ja, han försökte ännu låta Petrus agera talesman och intala Jesus att han skulle undvika att råka i syndarnas händer och bli dödad. Men han stod fast, han var lydig intill döden.

Så bytte han med oss. Det uttrycker Paulus också i 2 Kor 5:21:

Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.

 Vi har ännu en sak att ta upp:

3. ”Ni förstår ingenting”

Det var Kaifas som anklagade Stora rådet för deras oförstånd. Men förstod han själv något?

Knappast. Han trodde att han hade allt bra ställt. Han var inte rädd för döden, inte heller för helvetet. Hur skulle han, översteprästen, ha något att frukta inför Gud?

Jo, han hade verkligen orsak att frukta. För han var som de flesta andra judar stolt. Stolt över att vara Abrahams barn. Stolt över att ha lagen. Stolt över Jerusalem. Stolt över templet. Och vad den stoltheten var värd skulle visa sig några årtionden efteråt. 

Jerusalem är öde, dess tempel fallit ner. Dess präster äro döde, dess spira är ej mer.

Så skaldade Frans Mikael Franzén i den älskade adventpsalmen. Versen har numera ändrats, eftersom man menar att det inte mera än sant. Men visst är det sant: det Jerusalem som var Guds heliga stad, med Guds boning i templet, det finns inte längre. Inte heller i dag förstår man. Det är nämligen inte det yttre templet som är Guds boning. Hur mycket man än bygger upp Jerusalem och till och med ett nytt tempel, så finns inte Gud där om man inte söker Jesus, Frälsaren. Och han finns inte i tempel som är byggda med händer. Han finns där hans heliga Ord brukas, där man kommer samman för att lyssna till det profetiska ordet om den korsfäste Frälsaren, och där man äter och dricker hans kropp och blod i nattvarden.

Men tänk att Jesus led döden också för dem som inte förstod! I 2 Petr 2:1 läser vi om falska profeter, 

...falska lärare som smyger in förödande läror. De skall till och med förneka den Herre som har friköpt dem och drar så plötsligt fördärv över sig.

”Jesus för världen givit sitt liv.” Han gav sitt liv också för Kaifas och andra som inte förstod, utan som blev hans fiender. Men att de inte förstod blev deras fördärv, trots att Gud ville annorlunda. Trots att Jesus gav sitt liv för alla, blir inte alla saliga. ”Saliga är de som hör Guds ord och gömmer det.”

Förstår du någonting?

Du hör med till dem som Jesus gav sitt liv för. Dina synder bar han på korset. Begrunda det nu under stilla veckan och på långfredagen när vi ser honom lida i syndares ställe, i ditt och mitt ställe. Och berätta sedan för andra, som ännu inte förstår. Låt oss be om att förstå det:

O, låt mig se dig, låt i fröjd och smärta

min blick får vila vid din korsgestalt!

Inprägla, Herre, djupt uti mitt hjärta

den sanningen, att du fullbordat allt!

Amen.

Predikan på palmsöndagen 1.4.2012.