Predikan på långfredagen 6.4.2012

 Av Hans Ahlskog

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Predikotexten för långfredagen är hämtad från Johannes evangeliums nittonde kapitel verserna 28-30 och vi står upp och lyssnar till orden i Jesu namn.

Jesus visste att allt redan var fullbordat, och han sade därefter för att Skriften skulle uppfyllas: "Jag törstar." Där stod ett kärl fullt med ättikvin, och de fäste en svamp fylld med ättikvin runt en isopstjälk och förde den till hans mun.  När Jesus hade fått det sura vinet, sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och gav upp andan.

Herre, inskriv dessa nådens ord på allas våra hjärtan. Amen.

Denna text, som vi läste, innehåller ett av de käraste orden som vi har i vårt kristna vokabulär: fullborda, och böjt i perfekt passivum, fullbordat. Jesu vänner älskar detta ord. Man skriver sånger om detta ord, man namnger webbsidor efter detta ord, kyrkor får sitt namn efter detta ord. Det är fullbordat, Halleluja!

Men vänner, vad syftar Jesus på när han uttalar detta ord, vad var det som nu hade blivit fullbordat? Vi hittar en ledtråd i Luk 18 (v. 31) där det heter:

Jesus tog de tolv åt sidan och sade till dem: "Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skall gå i uppfyllelse.

Svaret på vår fråga står alltså att söka hos profeterna. Vad har de förutsagt om Jesus? Vad var det som skulle fullbordas.

Ja, profeterna hade ända sedan syndafallet profeterat om den frälsning som skulle komma genom kvinnans säd när han söndertrampar Ormens huvud. Gud själv hade utlovat en säd åt Abraham i vilken alla släkten på jordens skulle vara välsignade. Och David, Jesaja, Mika, Jeremia, Sakarja, och många fler hade om och om igen profeterat om Messias om vad han skulle göra och lida för oss. Messias skulle inte vara som oss andra. Han skulle handla vist, profeterar Jesaja. Han skulle inte vara som alla vi andra som handlar dåraktigt och bryter mot Guds bud och följer våra egna tankar.

 Jeremia skriver: I de dagarna och på den tiden skall jag låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden (Jer 33:15). Jesaja skriver om hur han bar våra sjukdomar  och tog våra smärtor på sig.

Vad handlar allt detta om? Vad är det dessa profetior talar om? Jo, det är det som vi brukar kalla för Kristi görande lydnad eller aktiva lydnad. Jesus gick omkring och gjorde gott mot alla, botade sjuka  och talade tröstens ord. Han visade sann kärlek mot sina medmänniskor. Kärleken är lagens uppfyllelse. Han hade uppfyllt allt som Guds lag fordrade. Men nu visste han att allt det var fullbordat. Nu hade han skaffat fram en evig rättfärdighet för världen. Nu stod hela världen rättfärdig för denna Kristi lydnads skull som vi kan läsa om i Rom 5:18-19.

Men detta var inte allt. Adams fall hade lett till fördömelse för alla människor. Den som syndar skall dö, heter det hos Hesekiel. Synden är något som alla människor har ärvt av Adam och därför står alla människor av naturen under Guds vrede och dom. Den som syndar skall dö. Att dö är att skiljas från Gud och hans välsignelser. Att bli övergiven av Gud. Men detta är så fruktanvärt att ingen av oss skulle kunna träda in i Guds gemenskap igen om vi råkade ut för det.

Men vad gör Gud? Jo han tar vår plats. Han lägger hela världens synd på sin Son. Jesaja skriver: Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom (Jes 53:6).

Vad händer nu med den älskade Sonen, han som från evighet är ett med Fadern och som står i den högsta och mest förtroliga gemenskap med Gud Fader man kan tänka sig? Vad händer när Gud lastar hela världens syndabörda på Sonen? Hur skall den rättfärdige Guden se på sin Son när han nu har blivit den störste syndaren som någonsin vandrat på jorden, ja det heter till och med att han av Gud blev gjord till synd. Den älskade Sonen som alltid hade gjort sin Faders vilja, som var utan synd, är nu plötsligt helt och hållet synd. Är den nära gemenskapen nu bruten mellan Fadern och Sonen? Skall Gud Fader, som hatar synden över allt annat, kunna skilja på sak och person, kunna skilja synden från syndaren och stå kvar i den nära gemenskapen med Sonen?

Nej, det kan han inte. Han hatar alla ogärningsmän, han hatar synden likaväl som syndaren vet vi av t.ex. Psaltarpsalmerna 5 och 11. Och nu blir hans älskade Son inkluderad i denna skara. Han blev räknad bland förbrytare.  Fadern överger sin älskade Son. Sonen får ta emot slaget, han får ta straffet för alla de synder som Gud lämnat ostraffade ända sedan syndafallets dag.

Paulus citerar i Galaterbrevet 3 ett ord från 5 Mos 21 som klargör ytterligare vilken ställning Sonen hade inför Fadern i sitt lidande: En Guds förbannelse är var och en som är upphängd på trä. Vad är det att vara förbannad av Gud? Det är att vara fördömd och förkastad från Guds ansikte. Det var Jesus där han hänger på sitt kors. Och denna erfarenhet är så fruktansvärd att han måste ropa ut sin nöd: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Ja, varför övergav Gud honom? Varför gjorde Gud honom till synd? Varför lade HERREN skulden på honom, på den oskyldige, på det rena Guds lamm? Paulus ger svaret: ”för vår skull”.  Han blev en förbannelse för vår skull (Gal 3:13). Den som inte visste av någon synd, honom har han för oss gjord till synd (2 Kor 5:21)

Jesaja skriver: Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår blev det botat för oss (Jes 53:5). Detta är vad vi brukar kalla för Kristi lidande eller passiva lydnad. Och detta var nu fullbordat.

Nu var allt det som Skriften hade profeterat om Kristus fullbordat. Han skulle uppfylla lagen för oss. Det hade han nu gjort. Och han skulle ta straffet för våra synder. Det var också gjort. Det var fullbordat. 

Vi skall se lite på själva ordet det är fullbordat, på grekiska tetélestai. Detta ord används förutom i Johannes-evangeliet också i profana sammanhang t.ex. på kvitton och fakturor när man ville tillkännage att skulden hade betalts till fullo. Tetélestai, det är betalt! Vi skriver ju kanske också betald på våra fakturor för att märka ut dem så att vi inte i misstag betalar dem två gånger.

När det gäller det skuldebrev som Gud i sin lag har gjort upp och där vår skuld finns upptecknad så förhåller det sig på samma sätt. Paulus skriver i Kolosserbrevets andra kapitel: Han har förlåtit oss alla överträdelser och strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss. Det har han tagit bort genom att spika fast det på korset (Kol 2:13f).

Vårt skuldebrev på 10 000 talenter är fastspikat på korset. Det är utstruket. Tetélestai, står det. Till fullo betalt!

Vi skall ge noga akt på detta så att vi inte försöker oss på att betala skulden en gång till. Det är en skymf mot den betalning som Kristus har gjort i vårt ställe. Inget vi kan göra kan hjälpa till det minsta när det gäller att sona våra synder. Inga goda gärningar, inga försakelser. Sådant skall vi inte komma dragande med inför Gud. Det är inte gångbar valuta inför honom. Hans krav på rättfärdighet kan inte tillgodoses med så billig valuta.

Skulle Gud låta oss vara kvitt vår skuld tack vare våra bristfälliga gärningar så skulle han vara tvungen att skriva ned skulden till noll. Och det kan han inte göra. Gud är inte den som ser mellan fingrarna med synd. Gud är den den Gud som straffar för syndens skull och  han vill ha full betalning. Den enda betalning han mottar är Jesu Kristi död och blod, Guds eget blod.

Vi får därför komma inför Gud som publikanen i templet, han som slog sig för bröstet och bad om förbarmande. Gud är inte sen att förklara en sådan rättfärdig. Inte för de många suckarnas skull, inte för ödmjukhetens skull utan för sin egen barmhärtighets skull. Det återstår inget att betala för publikanen och det låter Gud honom veta i evangelium.

Publikanen får veta att han, som har syndat och saknar härligheten från Gud, står som rättfärdig, utan förskyllan, därför att Kristus Jesus har friköpt honom (Rom 3:23f). Den skuldsanering han kanske hade i tankarna när han kom inför fordringsägaren behövs inte. Det finns ju ingen skuld längre. All vår skuld lade Herren på honom, på Kristus, på Guds lamm, som borttager världens synd.

All vår skuld är borttagen. Har vi lätt för att tro detta? Känns det så, min vän, när du kämpar med dina skötesynder, när du känner att du är den sämste av alla Guds barn, det svarta fåret i hans fårahjord? När du förskräcks över din egen svaghet, ditt trots och din elakhet? Känner du dig sådana gånger förlåten? Känner du dig salig. Nej, ibland känns himlen och nåden långt borta. Så var det också för kung David och det var i sådana stunder som hans botpsalmer kom till.

Men vi måste lära oss att sluta söka efter frälsningsvissheten i vårt känsloliv. Det växlar från dag till dag. Men Guds ord är alltid detsamma. Evangelium finns där varje dag för oss och det är där vi skall söka tröst. Har Gud en gång genom profeten Jesaja sagt att han skall lägga all vår skuld på sin lidande Tjänare så får han stå för det också. Då sätter vi, i liv och död, vårt hopp till detta löfte.

Gud har också, genom Daniel, profeterat och sagt: Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste (Dan 9:24). Denna syn eller profetia blev fullbordad i Jesu dödstimme och då får du känna av din syndfullhet hur mycket du vill. Jesus har i alla fall gjort slut på dina överträdelser, han har förseglat dina synder, han har försonat din skuld, han har åt dig fört fram en evig rättfärdighet.

Paulus skriver i Andra Korintierbrevet: Alla Guds löften har i honom, d.v.s. i Kristus, fått sitt ja. Därför får de också genom honom sitt amen för att Gud skall bli ärad genom oss (2 Kor 1:20).

När vi tror Guds löften blir Gud ärad. Han vill själv ha äran för vår frälsning. Gud säger genom Jesaja: Det är jag, jag som för min egen skull stryker ut dina överträdelser, dina synder kommer jag inte mer ihåg (Jes 43:25).

Detta löfte, liksom alla andra löften om Jesu ställföreträdande tillfyllestgörelse, har fått sitt ja och amen i Kristi korsdöd. Låt oss sätta tro till evangelium: Det är fullbordat, Ja, Amen, det är visst och sant! Amen.

O Jesus, Frälsare, jag ber
för din förtjänst och pina,
att du i nådens ljus mig ser,
och räknar bland de dina.
Jag tror att du som gjorde slut
på ondskans makt ock plånat ut
de synder som är mina.
Amen.