Herren är min herde

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Låt oss be:

O Herre kär, du söker ju än det som borta är och bär det med glädje tillbaka. Vi ber att det får som vilse nu går den saliga glädjen må smaka! Amen.

Predikotexten i dag är från Hes 34:11–16.

Ty så säger Herren, HERREN: Jag skall själv söka upp mina får och ta mig an dem. Liksom en herde tar sig an sin hjord när han är bland sina får, som varit skingrade, så skall också jag ta mig an mina får och rädda dem från alla de orter dit de skingrades en mulen och mörk dag. Jag skall föra dem ut från folken och samla ihop dem från länderna och låta dem komma till sitt eget land och föra dem i bet på Israels berg, vid bäckarna och där man i övrigt kan bo i landet. På goda betesmarker skall jag föra dem i bet, på Israels höga berg skall de få sina betesmarker. Där skall de vila sig på goda betesmarker, och de skall ha rikligt med bete på Israels berg. Jag skall själv föra mina får i bet och låta dem vila sig, säger Herren, HERREN. De förlorade skall jag söka upp, de som gått vilse skall jag föra tillbaka, de sårade skall jag förbinda, och de svaga skall jag stärka. Men de feta och de starka skall jag förgöra. Jag skall ta hand om dem med rättvisa.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Herdarna och Herden 

Profeten Hesekiel var verksam under fångenskapstiden i Babylonien omkring år 600 f.Kr. En stor del av hans bok utgörs av straffpredikan över det avfallna folket, inte minst de falska herdarna. I början av kapitel 34 kommer Herrens ord till Hesekiel med hårda ord (v2–5):

Ve er, ni Israels herdar, som bara tagit hand om er själva! Skulle inte herdarna ta hand om hjorden? I stället åt ni upp det feta, ni klädde er med ullen och slaktade de gödda djuren. Men ni tog inte hand om hjorden. De svaga stärkte ni inte, de sjuka botade ni inte, de sårade förband ni inte, de som drivit vilse förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte upp, utan med hårdhet och grymhet härskade ni över dem. De skingrades, eftersom de inte hade någon herde.

Den olycka som har drabbat landet går alltså tillbaka på folkets ledare, både den världsliga regeringen och de andliga blinda ledarna. Det är ledarna som står i ansvar för folket. Man brukar säga, att landet får sådana ledare som det förtjänar, så därför straffas också folket.

Därför att herdarna har svikit, måste nu fåren irra omkring på alla berg och alla höga kullar. Grundfelet är att herdarna bara tänker på sig själva. Därför gör Gud slut på deras herdetjänst. 

I stället måste Gud själv ta sig an sitt folk och ge dem en herde. Där kommer vi in i vår text, som beskriver vad Gud gör via den herde som han själv ska sända. Vi ska plocka ut några saker som han vill göra. Han ska

• rädda dem från de orter där de varit skingrad och föra dem ut från folken,
• samla ihop dem och låta dem komma till sitt eget land,
• föra dem i bet på goda betesmarker, på Israels höga berg, och låta dem vila sig,
• söka upp de förlorade, de vilsegångna, förbinda de sårade, stärka de svaga,
• förgöra de feta och de starka och ta hand om dem med rättvisa.

Längre fram i samma kapitel berättar han vem den här herden är: min tjänare David. Han ska vara furste ibland dem. När Gud nu har talat om denne herde som ”han” övergår han till att tala i jagform om vad han själv, HERREN, ska göra. Det visar att det är han själv som ska vara herde. Sju saker räknar han upp som han ska åstadkomma: Han ska

• sluta ett fridsförbund med dem,
• göra slut på vilddjuren så att man kan bo tryggt i öknen och sova i skogarna,
• låta dem själva och landet bli till välsignelse,
• låta det regna i rätt tid, regnskurar av välsignelse,
• träden ska bära frukt och jorden ge sin gröda,
• själva ska de bo trygga i landet,
• de ska inse att jag, HERREN, deras Gud är med dem och att de, Israels hus, är mitt folk.

Låt oss se lite närmare på vad den gode herden ska göra.

HERREN räddar sitt folk

Folket var illa ute. Det handlade inte främst om att de hade förts bort i fångenskap. Det var illa nog. Flera gånger kunde vår folk mycket väl ha råkat ut för något liknande, och ännu i min barndom minns jag hotet från Sibirien. Det skulle verkligen inte vara någon lycka att hela städer och byar skulle förstöras och allt folket lastas på tåg och föras bort till ett främmande land.

Det handlade inte heller om att deras stolthet hade förstörts i grunden: staden Jerusalem och templet, det sköna tempel som Salomo hade låtit bygga och som räknades som ett av världens sju underverk. Just templet hade blivit deras garanti för Guds närvaro. De hade inte förstått att Gud bodde i förkrossade hjärtan, och inte i dem som hade en yttre stolthet men där deras hjärtan var långt borta. Att templet raserades var ett yttre tecken på att Gud hade övergett dem och utlämnat dem i sina fienders hand.

Det värsta var att folket hade övergett sin Gud. Det hade trotsat profeternas varningar att överträda Mose lag. Om och om igen hade profeterna visat på följderna, men folket var ostyrigt och trotsade alla varningar. Därför måste Gud låta dem få sitt straff. Därför övergav Gud sitt tempel.  Nu verkade det som alla Guds löften skulle ha gjorts om intet. Var är nu deras Gud? Kan han inte hålla vad han lovade Abraham? Är han alls ingen Gud? Det var det här som var det mest fruktansvärda: att Guds namn drogs i smutsen.

Men Hesekiel får förmedla budskapet om att Gud inte har svikit sina löften. Allt det han har lovat står fast. Därför ska han se till att folket blir räddat.

Det sker i etapper. Först sker det genom att de får återvända till sitt land. Det var i sig ett under. Aldrig någonsin har ett folk som förts i deportation hållit samman som folk och sedan fått återvända. Det skedde genom att Gud på ett särskilt sätt talade till kung Koresh av Persien och lät honom utfärda ett påbud ungefär 70 år efter Hesekiels verksamhet. Det brukar kallas Koresh edikt, och vi kan läsa det i slutet av 2 Krönikeboken och i början av Esras bok:

Så säger Koresh, kungen i Persien: HERREN, himmelens Gud, har givit mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör hans folk må bege sig upp till Jerusalem i Juda för att bygga upp HERRENS, Israels Guds, hus, och hans Gud skall vara med honom. Han är den Gud som bor i Jerusalem.

Men det här är ändå inte hela räddningen. Var det så att Gud gjorde slut på vilddjuren? Fick landet bli en välsignelse? Fick folket bo i trygghet i landet?

Nej, vi ser av evangelierna att det minsann inte var någon trygghet i Palestina några hundra år efteråt. Gud ville genom att låta sitt folk återvända visa att han står fast vid sina löften, men den stora uppfyllelsen återstod. Den skulle komma när tiden var fullbordad, när Gud sände sin Son, född av kvinna, för att frälsa sitt folk från deras synder. Det var just synderna som var det stora problemet, inte att Jerusalem hade lagts i ruiner eller att de var förda till ett främmande land.

David, den gode herden

Gud sänder sin tjänare David till sitt folk. Ängeln Gabriel säger till Maria (Luk 1:32) att det barn som hon ska föda ska få hans fader Davids tron. Han ska vara kung för evigt över Jakobs hus. Hans rike ska aldrig få något slut.

Det finns många profetord som alldeles klart anknyter David till den kommande Messias. Vi har redan anknutit till v23, där Hesekiel för fram Herrens ord om ”min tjänare David”. Vi läser några kapitel längre fram (Hes 37:24-25):

Min tjänare David skall vara kung över dem, och de skall alla ha en och samma herde. De skall leva efter mina föreskrifter och hålla mina stadgar och följa dem. De skall bo i det land som jag gav åt min tjänare Jakob, det land där era fäder bodde. De skall själva bo där, de och deras barn och deras barnbarn till evig tid, och min tjänare David skall för evigt vara deras furste.

David hade levt ungefär 400 år före Hesekiel. Hur kunde han då tala om att han ska vara kung till evig tid? Jo, han avser den son som profeten Natan talade om i 2 Sam 7, som skulle bygga det riktiga templet. Det var över honom som Gud utropade sin programförklaring när Jesus döptes, ”min Son, den älskade”. Vi har också vittnesbörd hos Jeremia:

Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall regera som kung och handla med vishet, han skall utöva rätt och rättfärdighet i landet. (Jer 23:5)

När Jesus undervisar om den gode herden (Joh 10) förstår folket att han anspelar på Hesekiels profetia. Vi har klara paralleller: 

• Jesus säger att de falska herdarna är tjuvar och rövare. Hesekiel säger att Herrens får har lämnats till rov och blivit byte för alla vilda djur, eftersom de inte har någon herde.
• Jesus säger att de falska herdarna flyr när de ser vargen komma. Hesekiel säger att de falska herdarna bara tänker på sig själva, och att fåren därför har utlämnats till byte åt vilddjuren.
• I sin liknelse om det återfunna fåret (Luk 15) talar Jesus om herden som lämnar 99 får i öknen för att söka efter ett enda får som gått vilse. Hesekiel beskriver hur Herren ska söka upp sina får som har gått vilse.
• Jesus säger att hans får ska få gå in till honom och ut och finna bete. Hesekiel beskriver hur Herren ska föra sina får i bet på Israels höga berg där de ska få vila sig.
• Jesus säger att han har kommit för att fåren ska ha liv, ja liv i överflöd. Hesekiel beskriver hur Herren förbinder de sårade och stärker de svaga.

Herden söker oss

Vi ska ännu se på hur Herden söker oss. Men före det: Hur tog Jesu folk emot honom? Det står i Joh 10 att det uppstod delade meningar. Många ansåg att han var besatt av en ond ande. Lite längre fram står det att judarna tog upp stenar för att stena honom. Johannes skriver ju redan i början av sin bok att hans egna inte tog emot honom.

Därför måste en ny förödelse komma över den heliga staden, där nu Gud också hade gått i mänsklig gestalt och där han hade offrats som det slutliga syndoffret för hela världens synd. Det hände bara 40 år efter Jesu verksamhet.

Också för oss kan det vara så att Gud måste låta svåra följder av våra synder drabba oss. För vi är inte bättre än judarna, eller andra människor som alla har samma syndens gift i oss. Vi har vikit av från Guds väg. Jesaja säger (53:6):

Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg.

Därför behöver vi tuktas. Vi behöver inse att Herren är rättfärdig och inte kan tåla att vi går vår egen väg. Men då vi nu rättmätigt lider vad våra gärningar är värda frågar vi ofta: Har Gud glömt oss? Var är nu hans kärlek? 

Och vi svarar än en gång: Nej! Lika lite som han hade glömt Israels folk, lika lite har han glömt oss som gått bort från honom. Han påminner oss om att han bar all vår skuld – hela världens syndaskuld. Han visar oss att han dog för oss på Golgata kors. Genom vårt dop blev också vi korsfästa och begravda med honom. Han visar att han uppstod ur graven, för att vi som har döpts till honom också skulle leva med honom. Och nu söker han oss likt herden som söker det vilsegångna lammet. Och det får som han hittar lägger han på sina axlar och bär hem. Han förbinder det, han sköter om det, han låter det få vila på sina gröna ängar.

Han har inte glömt sitt folk. Bilden av den gode herden är en oerhört stark bild av den verkliga troheten. Hans löften kan inte göras om intet.

Det han väntar sig av oss är att vi ska följa honom. Han varnar oss för att följa falska röster. Han varnar oss för att tänka bättre än vad han anvisar oss i sitt Ord. Han är herden som ska visa oss vägen till betesmarkerna. Det är inte vi som ska tillrättavisa honom och säga åt honom vart han ska gå.

På samma sätt har också vi som axlar uppdraget att vara hans herdar ett stort ansvar att gå framför hjorden. Inte följa efter den, fråga vad folket vill, utan just gå före. Sedan ska fåren följa efter. Men det ska de inte göra om herdarna gör annorlunda än vad Guds ord påbjuder. Då ska fåren höra att det inte är en rätt herderöst och då får de inte följa en sådan.

Ännu inte slutlig frälsning

Det slutliga återförandet av fåren till den eviga vilan på Guds heliga berg återstår ännu. Det sker den dag när Jesus kommer tillbaka. Då ska han samla alla sina får och föra dem till de fullkomliga betesmarkerna. 

Många ser återkomsten av judar från världens alla hörn som den slutliga uppfyllelsen av Hesekiels märkliga profetior. Och visst är den händelsen, och grundandet av nationen Israel, mycket märklig. Gud vill visa att han har sitt finger med i allt som sker. Men samtidigt får vi inte glömma, att hans löften alltid är anknutna till troheten mot hans ord. Det är dem som lyssnar till den gode herden som löftena gäller. 

Det må finnas hur många märkliga händelser som helst i Israels krig, och vi må välsigna det jordiska Jerusalem hur mycket som helst, ändå vilar ingen välsignelse över Jerusalem om inte Guds Messias, Davids son, den gode Herden, Jesus Kristus, finns med och hälsas i tro. Och där gäller orden i Joel 2:23:

Och det skall ske att var och en som åkallar HERRENS namn skall bli frälst.

Det innefattar alla, inte bara det svårt sargade judiska folket, utan också alla hedningar som vänder om till Gud genom Jesus. Han säger ju (Joh 10:16):

Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde. Amen.

Bön: Ja, sköt alltfort din ängsliga hjord som du hittills gjort i nåd och mycken förskoning! Tänd liv med ditt ord på hela vår jord och tag bland oss alla din boning! Amen.

Predikan i Biblion och Lepplax bykyrka 22.4.2012.