Den goda delen

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Dagens predikotext är tredje årgångens evangelietext från Matt 6:19–24:

Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla er skatter i himlen, där varken rost eller mal förstör och där inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Ögat är kroppens ljus. Om ditt öga är friskt, får hela din kropp ljus. Men är ditt öga sjukt, ligger hela din kropp i mörker. Om nu ljuset i dig är mörker, hur djupt är då inte mörkret!

Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

Helige Far! Helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Gud och mammon

I evangelierna berättas om att Jesus en gång får frågan av en man, vad han ska göra för gott för att få evigt liv. Lukas berättar att det var en man i hög ställning, och Matteus att han var ung. När Jesus hänvisar till att han ska hålla buden om han vill gå in i livet påstår mannen att han har hållit alla bud. Fattas det då något? 

Jesus svarar med uppmaningen att sälja allt och ge åt de fattiga. ”Då ska du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.”

Det här blev för mycket för mannen, för han var mycket rik.

Är du beredd att sälja allt? Du har kanske inte stora rikedomar, som finns på hemliga bankkonton i skatteparadis. Men är det någon skillnad? Det borde väl vara lättare för den som inte har så mycket egendomar att sälja allt och ge åt dem som är i nöd, än för den som är rik. Jesus säger ju också, att det är svårt, ja omöjligt, för en rik att komma in i Guds rike. Vi måste tillägga: om vi vill göra det på våra egna meriter. Det är omöjligt att köpa sig en plats i himlen med sin rikedom, lika lite som med sina goda gärningar. 

Dagens text, som är en del av Jesu bergspredikan inför sina lärjungar, föreskriver att vi ska vara beredda att lämna allt för Guds rikes skull. När han gick omkring och kallade sina lärjungar sa han enkelt: ”Följ mig!” Och de lämnade genast allt de hade och följde honom.

Det här har också varit drivkraften för många som övergett sina rikedomar och blivit munkar eller nunnor för att tjäna Gud i fattigdom och med ett enkelt liv.

Är det då så att Gud vill rent konkret, att du och jag ska sälja våra bostadsaktier eller våra nya hus, eller vår bil, vår båt eller vår sommarstuga, för att sedan vara helt utblottade?

Nej, det finns inget sådant allmänt påbud i Bibeln. Om Gud inte har gett dig något konkret bud som ditt samvete blir bundet till, blir följden bara att du börjar ägna dig åt den svärmiska avart av kristendomen som Bibeln kallar en självvald gudstjänst. Då försöker du uppfylla Guds lag för att vinna Guds behag och då kommer du förr eller senare att stanna inför en obestigbar vägg. Du kan inte bli fullkomlig i dig själv.

Men du ska vara beredd på att sälja allt vad du har om han vill det. Kontentan av dagens text ligger i motsättningen mellan de två herrarna: Gud och mammon. Och om det skulle vara så att mammon i ditt liv blir viktigare än Gud, då är det dags för rannsakan. Därför ska vi i dag först fråga:

Varför är det så svårt att tänka sig att sälja sina jordiska skatter? 

Jo, för att vårt öga är sjukt, så att vår kropp ligger i mörker. Begäret efter pengar och ägodelar finns så starkt i oss. Därför måste vi se efter vad Bibeln säger om hur vårt hjärta ser ut, och hur det står till med vårt öga. Sedan kan vi se hur Gud vill hantera våra behov, och ge oss den goda delen.

Vårt förmörkade sinne

Då måste vi konstatera, att Guds ord dömer oss skarpt för vår synd och motsträvighet mot att lyssna till Guds röst. Redan i 1 Mos 6 berättas hur Gud såg att människorna, som han hade skapat, var onda (v5):

Och HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda.

Så besluter Gud att utrota människorna med undantag av Noa och hans familj, och med dem hela den skapade världen, utom dem som han räddar genom att föra dem till Noa i arken. Men blev det bättre människor sedan?

Ja, det fanns några som bevarade tron på Gud och som tydde sig till hans barmhärtighet och frågade efter hans ledning. En sådan var Abraham. Men han måste uppleva hur Gud omstörtade städerna vid Döda havet för att de levde i en sådan omåttlig ondska. Och Gud utvalde Abraham och hans son Isak och dennes ena son Jakob för att föra släktet vidare tills Frälsaren skulle födas. Och hur gudfruktiga var de?

Vi har i våra bibelstudier om och om igen konstaterat vilken skriande ogudaktighet som dök upp till och med i denna heliga familj. Jakobs söner Simeon och Levi ställde till med ett folkmord i Sikem. Josefs bröder vill döda honom av avund, och när de sedan väljer att inte själva bära hand på honom utan säljer honom till slav så bedrar de sin far som tror att ett vilddjur har ätit upp Josef och förorsakar honom en namnlös sorg. Den lögnen lever de på i 22 år, tills de möter honom som furste i Egypten.

När Mose sedan för ut sitt folk från Egypten måste han om och igen konstatera hur hårdnackat detta folk var. Trots Guds välgärningar överträder de hans bud på det grövsta sätt. Samma sak sker sedan i Kanaans land, när de tvärtemot vad Gud har förordnat blandar sig med hedningarna och vill vara som de, och så avfaller från Herren.

Inte ens hjältekungen David går fri. Han fylls av orena begär och tar med våld en annans hustru, och sedan mördar han hennes man för att få henne till sin egen, trots att han redan har flera hustrur. Han utdömer dödsdomen över sig själv, men får förlåtelse för att han ångrar sig och bekänner sin synd. Han skriver då en av sina starkaste psalmer, Ps 51, där det heter i v6–7 (ny översättning):

Mot dig, just mot dig har jag syndat och gjort det som är ont i dina ögon. Därför har du rätt när du talar, du är ren när du dömer. Ja, med skuld är jag född och med synd blev jag till i min moders liv.

Här bekänner David en av grundlärorna om oss människor, det som vi kallar arvsynd. Vi har fått synden som ett arv, ända sedan Adams syndafall. Och det uttrycker våra bekännelseskrifter så här (CA II):

Vidare lära de [våra kyrkor], att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse.

Det är det här som beskriver vårt ögas ljus, eller snarare: att vårt öga är mörkt, och därmed hela kroppen. I en äldre version av psalm 175 sjöng vi:

Vårt förnuft förblindat är, mörker all vår själ betäcker.

Vi är helt enkelt födda med ryggen mot Gud. Vi vill inte det som Gud vill. När han vill att vi i allt ska lita till hans beskydd vänder vi oss i stället till pengarna och annat materiellt, och förtröstar på det. Vi är jordbundna, fängslade vid vårt eget kött och denna världens skatter.

Hur skulle du själv välja, om du fick välja mellan att avstå från din lön eller pension under en månad, och att avstå från att gå i kyrkan och läsa Bibeln under en månad? Eller, om du fick välja mellan att bli sparkad från ditt jobb och att fortsätta att leva som kristen? Det finns sådana som är tvungna att välja.

Jag undrar hur många det finns i vårt land som skulle välja bekännelsen till den kristna tron före sin anställning och trygga lön.

Anställningen ger trygghet i fråga om ekonomi, i vanliga fall. Men är det en sådan trygghet som håller? Många kan intyga att det inte håller i alla situationer – t.ex. när man blir uppsagd från ett jobb som tidigare ansetts tryggt och säkert. Det är fråga om jordiska skatter. Och Jesus säger ju att vi inte ska samla jordiska skatter.

Att bekänna tron på Jesus ger däremot himmelska skatter. Vi ska nu se på vad de skatterna betyder.

De himmelska skatterna

Den skatt som kommer först och som gäller här och nu är Guds omsorg, som är dagens ämne. Efter dagens text följer Jesu fantastiska undervisning, som börjar med ”därför” (Matt 6:25): 

Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?

Gör er inga bekymmer! Det fick också Israels barn i öknen uppleva helt konkret. De var hårda och otacksamma, de tänkte helt praktiskt på det omöjliga i att försörja ett par miljoner människor och en massa djur med mat för dagen. Men Gud visade sin godhet genom att försörja dem med manna från himlen. Och han sände vaktlar som de kunde tillreda som den härligaste köttmat. 

Det här borde också ha gett en överflödande tacksamhet. Då vi har fått se Guds oerhörda godhet mot oss och den går in i hjärtat, så litar vi på att han ser till att vi har det vi behöver för dagen. Alltså: Det vi behöver, kanske inte alltid det vi vill ha.

Det här betyder inte att vi inte ska bry oss om att skaffa oss uppehälle genom arbete. Luther säger det kort och kraftigt (Kyrkopostillan):

Gud säger: Sörj inte för vad som ska ges åt dig, utan arbeta du och låt mig sörja, jag ska nog ge.

Men så fortsätter han med att påminna om, att när Gud har gett, så ska du sörja för hur du rätt ska dela ut det. Sörj för att också andra ska få del av det som Gud har gett dig.

Jag vill ännu ta några exempel på löften i samma stil. Petrus skriver (1 Petr 5:7):

Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.

Det här skriver Petrus i anslutning till en rad förmaningar hur vi som kristna ska leva ett liv som Gud vill, till våra medmänniskors bästa. Ett nyckelord finns i föregående vers: ”Ödmjuka er under Guds mäktiga hand.” Det handlar om att flytta blickens fokus från oss själva till Gud, och se hans godhet i förmaningarna. Det finns nämligen en fortsättning: ”… så ska han upphöja er när hans tid är inne.” Det finns ett syfte med hans förmaningar hur vi ska leva: att vi ska få glädja oss i fullt mått. Det är därför vi får kasta alla våra bekymmer på Honom. 

Samma grundsyn finns också i bergspredikan, lite längre fram, där Jesus berättar om Guds omsorg om fåglarna under himlen och liljorna på marken och sedan visar hur mycket mindre bekymmer vi som hans lärjungar borde ha än hedningarna som frågar efter vad de ska äta och dricka och klä sig med. Sedan kommer den kända summeringen (Matt 6:33–34): 

Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Det här löftet är helt enastående och otroligt. Ja, verkligen otroligt. Skulle vi tro det skulle våra bekymmer dunsta bort som dagg i solskenet. 

Det finns nämligen en ytterligare nivå i det här löftet, den allra största skatten: Guds rike och hans rättfärdighet innebär själva centrum i den kristna tron. Det är fråga om den rätt vi har till den fulla omsorgen från Guds sida, när han har ordnat det så att vi ska få bo med honom i himlen och vara fria från allt som nu binder oss till det jordiska. För att kunna ge oss den omsorgen var han tvungen att sända oss sin Son för att bli människa, en av oss, mitt in i syndens verklighet, för att utlämnas till en tillvaro som var precis raka motsatsen till ett liv utan bekymmer. Han måste slutligen ge sitt liv för oss, korsfästas på det mest brutala sätt.

Om vi frågar oss hur Gud inte kunde skydda honom, och ge honom befrielse från sådana bekymmer och sådant lidande, så svarar vi: det var för oss, för att vi skulle befrias från det yttersta lidandet i helvetet, som vi borde ha fått lida för våra synders skull. Just därför har vi fått löfte om att få vara Guds barn, och därmed också få vara under hans beskydd redan nu, här i tiden.

Vi ska inte göra Gud till en lögnare och tvivla på hans ord. Har han sagt det, då finns det inget som kan berättiga oss att förkasta vad han säger.

Därför behöver vi inte slava under mammon, utan kan med full tillit säga med Josua när han höll sitt avskedstal (Jos 24:15):

Jag och mitt hus, vi vill tjäna HERREN.

Må Gud ge oss nåd att säga det i dag, och varje dag, tills han ger oss sina himmelska skatter i fullkomlig utsträckning. Amen.

Låt och tacka och be: Kära himmelske Fader! Tack för din stora omsorg om oss, som har sträckt sig så långt att du sänt din Son för att öppna vägen för oss syndare till dina himmelska boningar, och som också vill försörja oss med det du anser oss behöva här i tiden. Hjälp oss att inte fastna för girighetens snaror, utan är villiga att frikostigt dela med oss av dina goda gåvor för att också våra medmänniskor ska få del av den goda delen. I Jesu namn. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 16.9.2012.