Barnens lovsång – den rätta lovsången

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Predikotext: Matt 21:14–16.

På tempelplatsen kom blinda och lama fram till honom, och han botade dem. När översteprästerna och de skriftlärda såg de under som han gjorde och barnen som ropade i templet: ”Hosianna, Davids son!”, blev de mycket upprörda och frågade honom: ”Hör du vad de säger?” Jesus svarade dem: ”Ja, har ni aldrig läst: Ur barns och spädbarns mun låter du en lovsång stiga upp till dig”?

Helige Far! Helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Inledning

Mikaelidagen har av gammalt kallats ”änglarnas och barnens dag”. Sitt namn har den fått av en av de namngivna änglarna i Bibeln: Mikael, som är en ärkeängel, alltså en furste i den oräkneliga änglaskaran som Gud skapade någon gång under den första skapelseveckan. Han nämns första gången i Daniels bok, kapitel 10, och kallas där en av de förnämsta furstarna. I kap. 12 kallas han ”den store fursten, som står som försvarare av dina landsmän”. I NT nämns Mikael två gånger: i Jud 1:9, där han kallas ärkeängel, och i Upp 12.

I dag ska vi inte tala så mycket om änglarna. I stället har vi barnen i vår blickpunkt. Det är Jesus själv som leder oss till dem genom att han inför översteprästerna och de skriftlärda citerar en vers från Psalm 8. Just den psalmen och den versen ska vi ta oss för att studera lite noggrannare i dag. Vi formulerar som ämne för predikan ”Barnens lovsång är den rätta lovsången”.

Tidpunkten i vår text är måndagen i stilla veckan, dagen efter att Jesus red in i Jerusalem. Av Matteus berättelse kunde man tro att det sker samma dag som han rider in i staden. Strax före vår text berättar Matteus hur Jesus rensar templet, genom att slå omkull borden för penningväxlarna och duvförsäljarna. Då man läser parallelltexten i Mark 11 ser man tydligt att det sker först nästa dag. Matteus brukar ofta dra ihop berättelserna utan att tydligt ange om det sker i en omedelbar följd eller med någon tids mellanrum.

Har du någon gång funderat på hur det upplevdes där på tempelplatsen, när Jesus slog omkull bord och drev ut försäljarna? Det var ju rena kalabaliken. Hur lät man honom göra det, utan att någon polis ingrep? Där stod hans fiender, översteprästerna och de skriftlärda, och såg med växande ilska och oro hur han botade sjuka. De var rädda för att han skulle få för stor makt. Varför hade de inte ingripit?

Bibeln ger svaret i andra sammanhang: hans stund hade ännu inte kommit. Allt sker efter Guds plan, precis på rätt tid. Mänskligt sett måste det ha funnits en stark rädsla att göra emot folkmassan. De hade ju nyss jublat över hans intåg i Jerusalem, och fortfarande stod barn där i templet och ropade: ”Hosianna, Davids son!” Det var helt klart väldigt farligt. De vuxna hade redan tystnat. Så nära fienderna vågade man inte hylla Jesus. Men barnen förstod inte bättre. De fortsatte!

Vad var det som var så farligt i den hyllningen?

Hosiannasången

Sången är hämtad från Psalm 118:25–26, den psalm som sjöngs varje påskmåltid:

O, HERRE, fräls! O, HERRE, låt allt lyckas väl! Välsignad vare han som kommer i HERRENS namn! Vi välsignar er från HERRENS hus.

Vi hör hela versen när en stor folkskara hyllar Jesus på palmsöndagen. Vi sjunger den med stor högtidlighet på första advent. Vi upplever nog sången mest som en hyllning, en lovsång till Jesu ära. Och det finns en sådan betydelse, det säger ju Jesus själv genom att citera från Psalm 8, där lovsången stiger upp till Gud från barns och spädbarns mun.

Men ordet Hosianna är egentligen mera ett rop på hjälp. Hosianna är en omskrivning av orden ”O, HERRE, fräls”. Vårt lilla ”o” uttrycker ganska svagt den vädjan som finns i hebreiskan. På engelska kunde det återges ”please”, men det är ännu starkare. Vi har inget sådant ord i svenskan. Tidigare brukade man ofta använda ”ack”.

Den här vädjan om hjälp riktas till HERREN, som i psalmen skrivs JHWH, alltså Guds heliga namn. Genom att sjunga den inför Jesus uttryckte alltså barnen en stark vädjan till Jesus att han skulle utföra den frälsning som var utlovad genom Messias. Det var en barnabön, men det är en stark bön. Den är modellen för varje kristen, fast de vuxna som var i templet inte vågade framföra den där. För de var rädda för översteprästerna.

Namnet Messias var laddat med en väldig sprängkraft. Varje jude fick lära sig att profeterna har utlovat en ny kung, som ska vara Davids son. Han skulle frälsa sitt folk från alla fiender. Han skulle sitta på Davids tron och regera för evigt i Jerusalem. 

”Han som kommer” var en messiansk term bland judarna. När Johannes Döparen sänder sina lärjungar att söka upp Jesus gav han dem instruktioner att fråga: ”Är du den som skulle komma?” Också det var alltså i folkskarans mun en bön, som innehöll en lovprisning till Messias, på samma sätt som namnet Davids son var ett klart uttryck för tron på den utlovade Frälsaren.

Det fanns alltså en enorm sprängkraft i den sång som barnen sjöng här mitt på tempelplatsen. 

Först står Jesus där och slår omkull borden för dem som handlar och växlar pengar, och sedan måste hans fiender höra hur barnen ropar till honom som Messias, den store Frälsaren. 

I stället för att instämma i kören blev översteprästerna och de skriftlärda upprörda. Varför det? Vi ska gå till Psalm 8 för att se närmare på de ord som Jesus citerar. Vi ska begrunda:

Barnatron

Vi läser några verser från Psalm 8:

HERRE, vår Herre, hur härligt är inte ditt namn över hela jorden, du som har satt ditt majestät på himlen. Av barns och spädbarns mun har du upprättat en makt för dina ovänners skull till att förgöra fiende och hämnare. När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom?

Har du stått en stjärnklar kväll, då det inte är månljust, på ett ställe där inga vägbelysningar eller annat ljus från ett samhälle i närheten lyser upp himlen? Den här synen minns jag starkt från min barndom. Numera är det inte så ofta jag har möjlighet att se den, eftersom jag bor mitt inne i staden. Men som barn fascinerades jag av alla de stjärnor som jag kunde se, av Vintergatan som jag så småningom började förstå att bestod av miljarder stjärnor på så enorma avstånd från oss att det är helt ofattbart.

Den här synen ger oss på ett naturligt sätt en vördnad inför Skaparen. Vem har gjort allt det här? Ju mer man lär sig om universum, desto större blir vördnaden. Var är människans plats i allt detta? 

Det är sådana här frågor som David ställer sig i psalmen. Och han blir fylld av förundran: vad är en människa, eftersom Gud tänker på henne och tar sig an henne?

Herren har satt sitt majestät på himlen. Himlen och stjärnorna visar Guds makt och härlighet.

Men ändå kan den fantastiska stjärnhimlen, med miljarder galaxer och stjärnor, inte prisa Gud så som barnen, också spädbarn, kan. Makten finns i barnatron, den enkla, oreflekterade tron.

Den tron saknade översteprästerna och de skriftlärda. De blev förargade när de såg de under som Jesus gjorde, och som var ett vittnesbörd om att han var Messias. 

Men barnen, de tog emot honom med fröjd och de lovprisade honom av hjärtat. De hade ännu inte blivit så kloka som de skriftlärda där i templet.

Det finns en liten textdetalj som vi också måste säga något om. Det är ordet ”makt”. I Psalm 8 står det nämligen i vår översättning: ”Av barns och spädbarns mun har du upprättat en makt”, men när Jesus citerar texten heter det: ”Ur barns och spädbarns mun låter du en lovsång stiga upp till dig.”

Matteus citerar här från den grekiska översättningen av GT, Septuaginta. Där har man använt ordet lovsång i stället för hebreiskans makt. Orsaken är tydligen att vers 2 talar om att sända en lovsång till Gud för hans stora majestät som vi ser på himlen. Vi ska av stjärnhimlen bli uppmärksammade på Guds makt och ge honom den ära som tillkommer honom. 

Vilken av de båda grupperna gav Gud äran och erkände hans makt?

Det är ju en lätt fråga att svara på. Översteprästerna och de skriftlärda ville ta livet av Jesus. Och det lyckades de också med, åtminstone på kort sikt, fast de inte lyckades så som de hade tänkt. För Jesus uppstod ju ur graven, och då visade han verkligen sin makt. Men barnen, de tog emot honom enkelt och utan att ifrågasätta. De ärade honom, de lät lovsången om hans makt ljuda fritt.

Tro och tvivel i vår tid

För 40 år sedan tillträdde John Vikström som biskop i Borgå stift, far till den nuvarande biskopen. Han gav ut ett herdabrev som biskoparna brukade göra. Det var en bok med namnet Tro i kris.

Det blev en väldig strid kring den boken. John Vikström skrev nämligen utifrån uppfattningen att man inte kan stanna kvar i en oreflekterad barnatro, utan när barnet växer upp möter barnatron vetenskapens argument och så ska den växa och mogna till en världsbild som klarar av vetenskaplig kritik. Det som vetenskapen ofta kommer med handlar om att man inte kan läsa Bibeln som det står. Man måste acceptera att det finns fel och motsättningar i Bibeln, att den är en mänsklig bok, precis som en vanlig bok kan ha repor och skrynkliga eller naggade sidor. Vikström jämförde med att också Jesus gick omkring i repade kläder som blev smutsiga och behövde tvättas.

Det här är argument som väldigt långt påminner om det som de skriftlärda runt Jesus tänkte. De såg inte Guds majestät, hans makt och ära.

Våra tiders skriftlärda låter den vetenskapliga otron möta den oreflekterade barnatron. Följden blir att den rätta lovsången försvinner. I stället får vi en lovsång till tvivel och ifrågasättande. Att tvivla har blivit ett tecken på klokhet och insikt. Att tro som barn är omoget och dåraktigt.

Därför är barnsånger av följande slag också föraktade i dag: ”Jesus älskar mig, jag vet, för min Bibel säger det.” Man kan inte säga det på den grunden att Bibeln säger det. Det ska finnas fler och bättre skäl. Men det är en farlig villolära. Den underminerar den förtröstande tron.

Tänk på hur Bibeln framställer tvivel och tro. Vi ska ta några exempel. Först från Andra Korintierbrevet:

De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus. (2 Kor 10:4–5)

Kunskapen från Gud står aldrig i motsättning mot en sann kunskap. I Första Korintierbrevet talar Paulus om tron som en dårskap för förnuftet och världen. Men Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.

Vi ska ännu på nytt höra vad Jesus undervisar om barnen, i den text vi hörde från altaret (Matt 18:1–4): 

I samma ögonblick kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Då kallade han till sig ett barn och ställde det mitt ibland dem och sade: ”Amen säger jag er: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. Den som ödmjukar sig som detta barn, han är den störste i himmelriket.”

Det här är raka motsatsen till att förhärliga tvivel! Det lilla barnet kommer inte med motargument och kloka vetenskapliga påpekanden, utan tar emot. Det lilla barnets tro är föredömet för en mogen kristens tro. Samtidigt är Jesu ord också en dom över oss, om vi förtröstar på vår klokhet eller något annat hos oss.

Människosonen

Till sist ska vi ännu säga något om namnet Människosonen, som finns med på ett lite mystiskt sätt i Psalm 8. David talar om människan, men använder också ordet människosonen. Avser han Adam, människan, i allmänhet, eller är det Jesus han tänker på?

Jesus använde ju ofta namnet Människosonen om sig själv. Det gjorde han bland annat när han hänvisar till Daniel, som i en syn såg en som liknade en människoson komma på himlens skyar för att döma alla människor på den yttersta dagen.

Människosonen hör ihop med makten att döma. Det förstod också de skriftlärda, och det gjorde dem ännu mera ilskna. Men för oss borde det vara den största trösten. Han som kommer på den yttersta dagen för att döma oss och alla människor, han är vår bror, Jesus, Människosonen, som tog sig an de små och svaga. Han blev själv liten och svag.

Jesus sade om sig själv (Mark 10:45):

Ty Människosonen har inte kommit för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.

Det är det här som ska vara föremålet för vår tro, en riktig barnatro. Tro att Jesus har kommit till jorden som vår Frälsare, för att ge sitt liv för våra synder, och inte bara för våra, utan för hela världens synder. Därför får du och jag komma till himlen. Det beror inte på vår fördjupade eller klokare tro, utan på vad Jesus har gjort för oss. Därför ska vi bli som barn och stämma in i lovsången tillsammans med barnen på tempelplatsen i Jerusalem. Äran, den ska Jesus ha. Amen.

Bön: Käre Jesus! Lär oss att bli som barn när det gäller att tro på dig, och inte bli så stora i våra egna ögon att vi inte längre kan sjunga lovsånger till dig på barnavis. Tack för att tog dig an oss, som inte själva kunde komma till dig, och blev vår Frälsare och bror. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, på Mikaelidagen 30.9.2012.