Goda förvaltare av Guds nåd

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 

Låt oss be:
Vi lever i en dyster tid. Hjälp oss för den skull, Herre blid, att ordet vi förvaltar rätt och sakramenten, som du gett.
Din sak det är, o Jesus god, så ge din tjänare gott mod, när han ditt ord försvara vill och egen kraft ej räcker till.
Ditt ord är i all nöd och sorg vår säkra tröst och fasta borg. Låt det din kyrka skydda så att ingenting den skada må.
Gud, låt ditt ord oss lysa så att vi i mörker ej må gå, men genom denna jämmerdal får vandra till din himmels sal. Amen.

Predikotexten är från Luk 16:10–15, där Jesus säger: 

”Den som är trogen i smått är också trogen i stort, och den som är ohederlig i smått är också ohederlig i stort. Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederlige mammon, vem vill då anförtro er den sanna rikedomen? Och om ni inte varit trogna i fråga om det som tillhör en annan, vem vill då ge er vad som tillhör er? Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han då att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla sig till den ene och se ner på den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.”

Allt detta hörde fariseerna, som älskade pengar, och de hånade honom. Då sade han: ”Ni hör till dem som vill framstå som rättfärdiga inför människor, men Gud känner era hjärtan. Ty det som är högt i människors ögon är avskyvärt inför Gud.”

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Inledning

För några dagar sedan, den 1 augusti, hade fyra år gått sedan vår lilla församling grundades. När vi ser tillbaka på de fyra åren är det ingalunda endast en god förvaltning som vi skönjer. Vi har varit bristfälliga i många stycken. Men det som inte är bristfälligt är Guds ord, som vi har fått i uppdrag att förvalta. Trots våra mänskliga svagheter har vi fått vara med i arbetet för att förkunna en fullkomlig sanning: sanningen om att Gud har förbarmat sig över den fallna världen och gett oss syndare tillträde till hans tron genom vår Frälsare Jesus Kristus. Det får vi särskilt tacka Gud för i dag.

När vi inledde tiden efter Trefaldighet för snart två månader sedan hade vi pengarna i fokus, och varnade för penningbegäret. I dagens text och tema finns också våra jordiska ägodelar, men nu som objekt för förvaltarskapet. Hur vi förvaltar de jordiska gåvor Gud anförtrott oss med är alltså en högst central del av det kristna livet och lärjungaskolan. 

Vem är en förvaltare?

Kanske du tänker på en företagsekonom, som sammanställer företagets bokslut och sedan ska underställa det revision. Ja, det finns många slags förvaltare i världslig mening. Där gäller det verkligen att vara trogen i det minsta. Det ska inte finnas något alls som glappar.

Eller kanske du tänker på oss som är kallade att predika Guds ord och förvalta sakramenten. Jodå, det är en särskilt viktig uppgift. I Första Korintierbrevets fjärde kapitel sägs att vi är Kristi tjänaare och förvaltare av Guds hemligheter. Här är det fråga om ett ännu större ansvar: när det gäller förvaltningen av Guds ord får det inte klicka, för det kan vara ödesdigert för någon inför evigheten.

I dagens predikan ska jag inte främst lyfta fram det särskilda ämbetet, Ordets ämbete, utan fokusera på det förvaltarskap som alla kristna är kallade till.

Vi har ett liv att förvalta

Låt mig börja med en rannsakande fråga: Hur har du förvaltat ditt liv?

På en sådan fråga reagerar vi säkert olika. Kanske hör du till dem som med tillfredsställelse tänker tillbaka på olika skeden i livet, där du har känt att du har lyckats. Kanske en födelsedagsuppvaktning har gett bekräftelse på att du verkligen har uträttat något. En och annan har sagt vackra ord om allt vad du har gjort och betytt för dem.

Eller så känner du otillfredsställelse i ditt inre: Vad blev det av mitt liv? Du befinner dig redan på andra sidan mittstrecket och börjar ställa in dig för bortflyttning från det här jordelivet. Kan du göra en återblick på ditt liv och känna dig riktigt nöjd?

I evangelietexten för första årgången, som är strax före vår predikotext, hör vi Jesus berätta om en förvaltare som handlade orätt, men han var skicklig i sin orättfärdighet. Han tjänade den ohederlige mammon. Han fick höra: Vad hör jag om dig? Gör räkenskap för din förvaltning!

Hur går det med mig, om jag ska ställa mig inför Gud och göra räkenskap?

Ingen kan komma fram inför Gud på domens dag och säga att han inte visste att han skulle göra räkenskap. I Rom 2:7, 12 säger Paulus:

Han skall ge var och en efter hans gärningar. ...

Alla som har syndat utan lagen kommer också att bli förtappade utan lagen, och alla som har syndat under lagen kommer att fördömas av lagen.

Det hjälper inte inför Gud att säga: Jag visste inte att jag skulle behöva redovisa för mitt liv. ”Alla som har syndat utan lagen kommer också att bli förtappade utan lagen”, står det. 

Du kommer inte undan lagens långa arm bara för att inte tagit reda på vad lagen kräver. Om du inte sett skylten med hastighetsberänsningen kan du med all rätt bli bötfälld i alla fall om du kört för fort. Kommer du till ett annat land är du skyldig att ta reda på landets lagar, och du kan inte inför domaren försvara dig med att du inte visste.

Det hjälper inte heller att komma och säga: ”Men jag har i alla fall försökt så gott jag har kunnat.” I senaste söndags evangelium hörde vi vad Herren ska svara dem som kommer inför honom och hänvisar till vad de själva har åstadkommit (Matt 7:23:

Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa! 

Det är fruktansvärda ord att höra när man står inför den som granskar ens förvaltning.

Vi som sitter här i dag har hört det många gånger, men det är viktigt att vi åter påminner om det, Det får inte finnas den minsta oklarhet i att vi inte har någon chans att klara oss på räkenskapsdagen om vi inte har något annat att hänvisa till än till det vi själva har gjort. Kommer vi inför den allvetande Guden och tror att han ska godkänna oss på våra egna meriter är det ute med oss. Då är vi avslöjade. Vi är förskingrare. Vi är värda helvetet, det eviga straffet.

Men det ska också sägas helt klart att ingen enda ska behöva vara rädd för att stå inför den store revisorn. Det är nämligen så att en annan har betalat för oss. Allt det som vi har förskingrat är betalt. Det ska jag också lägga fram bevis för. Vi börjar med Rom 3:23–24:

Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem.

Det här säger helt klart, att ingen enda människa kan stå inför Gud när han dömer över våra gärningar. Vi saknar härligheten från Gud. Men vi står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det! Det kallas nåd: Kristus Jesus har friköpt dem! Vilka dem? Jo, precis så som alla har syndat, så har Jesus friköpt alla. Därför kan ingen påstå att han inte skulle vara med bland dem som fått sin skuld utstruken. En har dött i allas ställe, därför har alla dött, säger Paulus i 2 Kor 5:14. Och lite längre fram beskriver han det saliga bytet som han tillämpar på dig och mig (v21):

Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.

Vi har ett liv att förvalta. Det har gått dåligt, om vi ser till hur vi ska klara oss inför Guds rannsakande ögon. Men Gud älskade oss så att han inte ville förkasta oss till helvetet, utan han kom till jorden och dog i vårt ställe. Och hans fullkomlighet klädde han på oss när vi döptes, som Paulus skriver i Gal 3:26–27:

Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.

Därför, min vän, får du stå inför Gud på räkenskapens dag och ha full frimodighet. ”Den som har Sonen, han har livet”, sjunger vi i en sång. Men tänk också på fortsättningen: ”Den ej har Sonen, han har ej livet.” Den enda grunden för frimodighet på domens dag är att vara klädd i hans rättfärdighet, att inte komma med egna anspråk och meriter, utan helt innesluten i hans rättfärdighet. Därför är det så viktigt att lära känna Jesus och tro på honom till salighet.

Vi har en utrustning att förvalta

När vi nu har gjort klart hur vi ska redovisa förvaltarskapet inför Gud går vi över till det horisontella i förvaltarskapet, alltså hur vi förvaltar de gåvor som Gud har försett oss med bland våra medmänniskor.

I vår tid, när man vill döda de ofödda barn som inte uppfyller godtyckliga kriterier på ett gott liv och när man ifrågasätter åldringar deras rätt att leva, bedömer man människans värde efter vad man presterar. Den som inte kan producera, som så att säga ligger samhället till last, har mindre värde än den effektiva och hårt arbetande idealmänniskan.

Det här går tillbaka på en evolutionistisk grundsyn. Den synen var grundläggande för nazismen. Det svaga ska mönstras ut: sjuka, avvikande, orkeslösa ska bort för att ge livsrum åt de friska, de som kan föra samhället vidare. 

En sådan tendens måste motarbetas med all kraft. Det är Gud som ger människan hennes värde, och det värdet är inte beroende av våra definitioner. 

Ett märkligt fotografi har under en tid spritts på Internet och i en rad tidningar. Det visar en gammal australisk mans ansikte, fårat och fläckat av ålder, och närmast obehagligt att se på. Det är raka motsatsen till dagens skönhetsideal. När mannen dog trodde man att han inte hade lämnat efter sig något av värde. Men så hittade man några anteckningar. Det var en lång dikt, där han med häpnadsväckande skärpa beskriver hur hans vårdare kan tänkas ha sett på honom. Men i det han skriver framträder en tänkande människa, ett jag, som det inte är så lätt att se. Dikten slutar med orden: 

Öppna era ögon och se: inte en skruttig gammal gubbe. Se närmare: se MIG!

Genom den dikten fick hans vårdare något att tänka på, och texten jämte fotografiet blev en tankeställare hundratusentals människor runt världen. Han fick efter sin död frambära ett viktigt budskap trots att han närmast var ett obehagligt paket under sina sista år.

Budskapet var: se din medmänniska! Det är för honom och henne du är till, det är för att tjäna honom eller henne du har fått dina gåvor av Gud.

Och i den här tjänsten är ingen för liten. Det finns ingen enda som inte skulle ha en uppgift. Gud har gett dig precis de resurser som du behöver för att utföra de uppgifterna.

Därför, om du känner dig överflödig, om du tycker att du inte räcker till, att dina insatser inte värderas tillräckligt, att du inte får uppskattning, eller hur vi kan tänkas uttrycka det, så ska du veta att Gud har en uppgift för dig, och han har utrustat dig med de talanger och ger dig de krafter du behöver för att kunna utföra dem. Ställ dig till hans förfogande! 

Man brukar i en del sammanhang tala om att lämna sig åt Jesus. Då tänker man ofta på att vi med ett viljebeslut ska börja tro på Jesus. Men det klarar vi inte. Luther förklarar den tredje trosartikeln: ”Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus.” Jesus behöver inte vår överlåtelse för att godkänna oss som lärjungar. Han tar emot oss som odugliga syndare av sin nåd och kärlek och ger oss en hedersplats hos sig: att få vara Guds barn. Men vad händer sedan, när han har blivit Herre i vårt liv? Vi låter Lina Sandell fråga och svara (SH 435):

Men sedan han kommit att själv hos mig bo,
att själv hos mig leva och vandra,
hur vill han att jag skall bevisa min tro
och prisa hans kärlek för andra?
Hur vill han att jag skall upphöja hans nåd,
som varit så mäktig i råd och i dåd?

Jo, därmed att jag i hans namn går åstad
att visa min nästa till livet
och ger allt för intet – så tacksam och glad –
det Herren mig syndare givit.
För intet ger Herren förlåtelsen än,
för intet åt andra jag ger den igen.

Det kan vara så att vi försummar att utföra den tjänsten om vi förnekar våra gåvor. Om du säger, att du inte kan något, så tar du ifrån Gud hans möjligheter att göra din tjänst för din medmänniska. Samma sak om du är lat och inte vill göra det som Gud ger dig i uppdrag att göra, eller du om anser att de materiella gåvor som Gud har gett dig är dina personliga och att han inte har något med dem att göra.

Paulus säger till en sådan (2 Tess 3:10):

När vi var hos er, gav vi er också den föreskriften att den som inte vill arbeta inte heller skall äta.

Det är med den tanken som Topelius skrev psalmen (Psb 477): 

För var minut som du spillde så
skall du vid domen till ansvar stå.
Var gagnlös dag, varje fåfäng stund,
den är ett bortslösat Herrens pund.”

Det här handlar inte om att skaffa förtjänster för att bli godkänd i den slutliga räkenskapen, utan det handlar om att Gud vill se frukter av den nåd han har gett dig. Han gav sina gåvor med den tanken att du skulle tjäna med dem. Det har han särskilt beskrivit i liknelsen om de anförtrodda talenterna, Matt 25.  

Målet: evigheten

Allt det här har ett enda mål i sikte: att vi ska få förenas i himlen till den kör som sjunger den eviga lovsången till Lammets ära. Det är den sanna rikedomen. Vår andel för att förverkliga det målet är att vara trogna i den jordiska tjänsten, där vi  dödar vårt kött som vill tänka mest på oss själva och hur vi ska få våra egendomar att växa till till förmån för våra medmänniskor. Vi kan alla i någon mån vara med och betjäna vår nästa, och inte minst att underlätta för dem som lider nöd och saknar detta livets goda. Och vi kan vara med i arbetet för att sprida Guds ord genom församlingen och dess mission. Det ska vi därför göra med allvar och flit. Då ska också Herren välsigna verket ur evighetsperspektiv. Sällan sker det så att vi ser hur det sker. Allt ska tjäna till Hans ära allena. Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Biblion på 9:e sönd. efter Trefaldighet, 5.8.2012.