Självprövning och beröm

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 

Låt oss be: Käre Herre, lär oss att lyssna på ditt Ord och akta oss för att skaffa oss egen ära. Fostra oss på det sätt du vill så att vi ger dig allena äran. Tack för att du sänder oss Anden att vägleda oss i detta, i Jesu namn. Amen.

Predikotexten är från Matt 23:1–12.

Sedan sade Jesus till folket och till sina lärjungar: ”På Moses stol sitter de skriftlärda och fariseerna. Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte. De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem. Och alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora. De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi.

Men låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus. Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Helige Far, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

När Jesus förbereder sina lärjungar på att han ska gå in i den sista fasen av sitt lidande gör han något som chockerar dem. Medan de äter den sista måltiden lägger han av sig manteln, binder en linneduk om sig och tar fram ett tvättfat. Sedan börjar han tvätta lärjungarnas fötter. 

Att tvätta fötterna när man fick gäster var en självklarhet i de här trakterna, där fötterna tog stryk av det heta vägdammet. Men det var inte värden själv som skötte tvättningen. Det var en simpel tjänst, som bara kunde anförtros åt en slav. Därför var lärjungarna chockerade, även om det var först när Jesus kom till Petrus som någon vågade ifrågasätta det.

Kontrasten mot det som Jesus säger om de skriftlärda och fariseerna i vår text, ett par dagar före den här händelsen, är tydlig. De strävar efter att göra en rätt tjänst inför Herren, men de gör det för att folk ska se det och uppskatta det. De vill lyda Herren, och de är nitiska i sin lydnad och gör allt perfekt. Men deras lydnad är en ögontjänst.

Ett huvudord som beskriver både vår text och flera av dagens andra texter är beröm, som i textens slutord kommer fram genom dess motsats: ödmjukhet.

En rätt tjänst

Hur vill Gud att hans tjänare ska utföra sin tjänst, eller sin tjänarsyssla?

Det första är att de ska vara trogna mot hans ord. Det är också de andliga ledarna på Jesu tid. Han ger dem rätt i att de lär enligt Mose lag. Det som de säger ska åtlydas, eftersom den lära de framför är enligt Skriften. De skriftlärda och fariseerna sitter på Moses stol. Deras auktoritet kommer därför inte från dem själva, utan från det ord de är satta att förvalta. Därför ska de åtlydas.

Så här är det också med dagens tjänare åt Guds ord, det ämbete som ofta beskrivs med det latinska uttrycket Verbi divini minister = det gudomliga Ordets tjänare. Vi som har blivit anförtrodda detta höga uppdrag – egentligen det högsta uppdrag som kan anförtros åt människor – har allt skäl att tänka på vad det betyder. Vi har att föra fram Guds ord oförfalskat, inte ta bort något, inte lägga till något.

När så sker ska det också åtlydas. Då ska ingen ifrågasätta det, varken med egna åsikter eller med insikter som förvärvats från andra källor.

Är då inte det här tänkandet, att man ska lyda obetingat, en maktutövning som inte anstår en tjänare i Guds rike?

Den makt som en VDM har är inte en världslig makt. Den grundar sig endast på Guds ord. Samtidigt som Gud ger anvisningar om att det ska finnas Ordets tjänare i församlingen, som framträder på hans uppdrag och med hans auktoritet, ger han i uppdrag åt församlingen att själv tillsätta dessa tjänare. Under vissa tider, särskilt i Gamla testamentets tid, kallade Gud själv sina tjänare profeterna. Dem gav han sin fullmakt att tala på hans vägnar. Han bestämde också hur prästtjänsten skulle skötas och vilka som skulle sköta den. Det var de som satt på Moses stol. Men i Nya testamentets församling, eller kyrkan, är det församlingen själv som har fullmakt att kalla sina tjänare. Och inte bara fullmakt, utan det är Guds vilja att församlingen ska se till att den har sådana tjänare.

Och här gäller den regel som Jesus har anvisat, Mark 10:42–44:

Ni vet att de som anses vara folkens ledare uppträder som herrar över dem och folkens stormän härskar över dem. Men så är det inte hos er, utan den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara allas slav.

Det är därför som Jesus ger sina lärjungar exemplet med sin slavtjänst, då han tvättade deras fötter. En VDM ska inte vara chef i församlingen, utan en tjänare, dvs. han ska stå längst under och bära församlingen, han ska tjäna den som en slav tjänar sin herre.

Det är också viktigt att nämna att VDM inte har någon makt att avvika från Guds ord. Det är församlingens plikt att så grundligt lära sig vad Skriften säger att den också kan motsäga och rentav avsätta sin tjänare om han för fram något som strider mot Guds ord. Han kan inte heller komma med påbud i sådana frågor som Guds ord har lämnat öppna (adiafora), för här ska församlingen i demokratisk ordning och med kärleken som rättesnöre söka den bästa lösningen för att Guds rike ska gå framåt.

En rätt lydnad

När de skriftlärda och fariseerna strävade att uppfylla allt i Mose lag gjorde de det med en hycklad lydnad. Deras lydnad var inte rätt inför Gud. Det ser vi också av dagens huvudevangelium om fariseen och publikanen i templet (Luk 18:9–14). Fariseen tackade Gud

… för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.

Det han gjorde var helt rätt. Men han gjorde det för att för att människor skall se dem, vilket Jesus avslöjar i dagens text. Syftet var alltså självberöm, högmod. 

Hur vill då Gud att vi ska lyda honom på rätt sätt?

Svaret är: genom att se vår medmänniska. Skillnaden är avgörande: inte se sig själva, utan se sina medmänniskor. Jesus säger att fariseerna inte kröker ett finger för att flytta på de bördor de lagt på dem, bördor som inte bara Mose lag pålagt dem utan främst genom att de hittat på alla möjliga tilläggsföreskrifter. De har sig själva i fokus. 

Den rätta lydnaden handlar i stället om att bli fylld av Kristi kärlek. Kristi kärlek är ingalunda passiv. Den tänker inte så, att det räcker med att jag själv är frälst. Att det är skönt att jag har mitt på det torra, att jag tror på Jesus och ska bli frikänd i hans namn på den yttersta dagen. Nej, den som är fylld av Kristi kärlek ser nöden hos sin granne. 

Den kärleken beskriver Runeberg så träffande i sin kända dikt Bonden Paavo. Han stretar och kämpar med sina diken, frosten tar hans skörd, men han kämpar vidare i tro på Gud, som bara prövar, men inte förskjuter. Och så kommer den sommaren när han får bärga hela sin skörd. Då kommer frestelsen via hans hustru, att nu leva glada dagar med riktigt rågbröd och kasta barkbrödet. Men Paavo har sett att frosten har tagit sin grannes skörd, och eftersom han vet att det är Gud som har gett honom hans egen skörd så vet han också att han är skyldig att hjälpa sin granne:

Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!

Hur är det då med de förbud som Jesus ger mot att låta någon kalla oss Rabbi eller Mästare, Fader, Lärare? Använder vi inte själva titlar som lärare, och händer det inte att vi kallar Martin Luther vår lärofader? För att inte tala om sådana titlar som påve. Den katolska kyrkan använder förresten just Fader som benämning på sina präster.

Vi ska här fråga efter vad Jesus menade med sitt förbud. Han kritiserar titelsjuka. Han vill inte att någon ska briljera med att kallas det ena och det andra. Ingen ska hävda sin rätt med att han innehar en viss titel. Den ska inte heller grundas på pråliga dräkter eller på en krage. Auktoriteten ska grundas på annat, nämligen på att Gud genom församlingen kallat till en tjänst. Då är huvudsaken inte vilket ord vi använder för tilltal och benämning på tjänsten. Den som är kallad att sköta ett ämbete ska uppskattas och respekteras för det som ämbetet omfattar.

Stolthet och ödmjukhet

Kontentan av vår text finns i de sista orden av Jesus:

Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd.

Vi förstår alla vad det betyder att upphöja sig, och vad det är att ödmjuka sig. Det är sedan en helt annan sak att lära sig handla efter det. Det är allt annat än lätt. Och inte minst är det svårt att förstå hur Jesus kunde handla som han gjorde.

Jesus är Guds Son. Han var det också när han föddes som ett litet barn, när han fostrades av sina föräldrar, när han gick omkring fattig och utan några egendomar, och inte minst när han led under Pontius Pilatus, dog och blev begraven. Det här förklarar Paulus med den högstämda hymnen i Fil 2:6–8:

Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset.

Paulus anknyter till Jesu ord om att den som ödmjukar sig ska bli upphöjd när han fortsätter:

Därför har också Gud upphöjt honom över allting…

Han kunde upphöjas därför att han ödmjukade sig. Skulle han inte ha genomfört sin uppgift och blivit lydig intill döden på korset, hade han inte kunnat upphöjas till sin egentliga position som den som har all makt i himlen och på jorden. Men nu hade han verkställt allt. Han hade sagt sitt: Det är fullbordat. Han hade levt ett heligt, alltigenom rent liv, han hade burit världens synder på korset. 

Den störste som gått på jorden hade ödmjukat sig och blivit tjänare åt dem som var de minsta på jorden. Han tjänade dig och mig för att vi skulle få upphöjas till den största härlighet, till en sådan härlighet som ingen kan tänka ut. Och det trots att vi är högmodiga och stolta mot all rätt, trots att vi egentligen borde ha förödmjukats ända till helvetet. Men han älskade oss och kom till oss för att vi inte skulle förgås, utan ha evigt liv i hans namn. Det gjorde han genom att i sin död på korset ta bort våra synder. 

Därför ska vi akta oss för högmod och stolthet. Därför ska vi tänka blygsamt om oss. Vi ska uppskatta de gåvor Gud har gett oss, och inte gräva ner våra talanger, men vi ska inte förhäva oss över dem. För vi har ingenting som inte Gud skulle ha gett oss. Lika tomhämta som vi kom till jorden ska vi en gång återvända.

Just vår tid har svängt på begreppet stolthet på ett fasansfullt sätt, när man har tagit över ordet stolthet – Pride – för att rättfärdiga en synd som så kraftigt fördöms i Bibeln. I Romarbrevets andra kapitel säger Paulus att en rätt jude är en som har sitt beröm från Gud. ”Jude” betyder egentligen ”tacka” eller ”berömma”. Men i det tredje kapitlet säger han att alla saknar berömmelse från Gud. Därmed finns ingen rättfärdig, det finns ingen som Gud kan applådera. Men Gud visar sin kärlek genom att han ger sin berömmelse åt dessa, genom att han ställer fram Jesus som en nådastol, ett försoningsmedel, och därmed kan flytta över hans berömmelse till oss då han låter vår skuld drabba Jesus. Därför säger han (1 Kor 1:31, citat från Jeremia):

Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.

Den som tror på Honom som gör den ogudaktige rättfärdig genom tron, han ger Herren äran. Det är han som gjort början, det är han som fullbordat verket. Vi får sjunga med Lina Sandell:

Nej, förrän världens grundval i skapelsen var lagd, Du mig till barn i Kristus Jesus tagit. Och jag, som gått så länge bedrövad och försagd Och på det tunga träldomsoket dragit, Jag nu dock börjat fatta en smula av ditt råd: O, Herre Gud allsvåldig, alltsammans är det nåd! Så vill jag blott av nåden mig berömma.

Den som så ger Herren äran ska han också ge uppgifter som får tjäna våra medmänniskor. Om det vill vi be:

Kära Herre, tack för att du inte räknade det för simpelt att bli en människa och ge ditt liv i den skamligaste död på korset, så att jag skulle få bli beklädd med den största ära: att bli Guds barn. Hjälp mig att kunna förhärliga dig i mitt liv genom att tjäna min nästa med rätt tjänst och med rätt lydnad, så att inte jag, utan du allena får äran. Amen.

Predikan vid gudstjänst 11:e sönd. efter Trefaldighet 19.8.2012 i Biblion, Vasa.