Den sjuke vid Betesda-dammen

Av Ola Österbacka

Låt oss be: Käre Jesus! Du som botade den sjuke vid Betesda, kom också till oss med din förlåtande och helande kärlek. Fyll oss med tacksamhet för dina gåvor. Ge oss frimodighet att vara dina vittnen mitt i denna hårda och onda värld, att se våra medmänniskors behov och räcka ut våra händer till hjälp åt dem som lider. Amen.

Predikotexten är andra årgångens evangelium för 14:e söndagen efter Trefaldighet från Joh 5:1–14:

Därefter inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid Fårporten i Jerusalem finns en damm som på hebreiska heter Betesda. Den har fem pelargångar, och i dem låg många sjuka, blinda, halta och lama. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och visste att mannen hade varit sjuk så länge, sade han till honom: ”Vill du bli frisk?” Den sjuke svarade honom: ”Herre, jag har ingen som leder mig ner i dammen när vattnet kommer i rörelse, och när jag själv försöker ta mig dit, hinner någon annan före mig.” Jesus sade till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå!” Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.

Men det var sabbat den dagen, och judarna sade till mannen som hade blivit botad: ”Det är sabbat. Du får inte bära din bädd.” Han svarade dem: ”Den som gjorde mig frisk sade till mig: Ta din bädd och gå!” Då frågade de: ”Vem var det som sade åt dig att du skulle ta din bädd och gå?” Men han som hade blivit botad visste inte vem det var. Jesus hade nämligen dragit sig undan, eftersom det var mycket folk på platsen.

Senare träffade Jesus honom på tempelplatsen och sade till honom: ”Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig.”

Helige Fader, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Dagens ämne är Tacksamhet. Ämnet passar bra in i den årstid vi upplever just nu. Många av oss har glatt oss åt de rikedomar som vi kunnat hämta in från trädgård, åkrar och skogar. Gud har låtit skörden växa, vi vet inte hur, men vi får bara gå ut och glädjas ”vid den store Gudens gåvor” som vi sjunger i sommarpsalmen.

Dagens predikotext innehåller många element som berättar olika saker. Vi ska inledningsvis gå igenom texten för att sedan se hur ämnet tacksamhet belyses av texten.

Händelserna vid Fårporten

Händelsen inträffar under en av judarnas högtider, vi vet inte vilken. Vi får en orientering i Jerusalems geografi. Fårporten fanns i nordöstra delen av staden. Där hämtade man in fåren som skulle offras i templet. 

I förbifarten får vi veta att Johannesevangeliet måste ha skrivits före 70, för Johannes använder presensform (finns). Området låg länge i ruiner efter förstörelsen år 70.

Betesda (i grundtexten Bethzathà): nådens hus, strömmens hus. Den fylldes då och då på av en underjordisk källa med periodiskt flöde. Den var kringbyggd med fem pelargångar, i äldre översättningar ”skjul”, där de sjuka kunde vistas.

V 4 har i nyare handskrifter ett tillägg: ”De väntade på att vattnet skulle börja svalla. En ängel steg nämligen ner i dammen ibland och satte vattnet i svallning, och den förste som kom i efter att vattnet börjat svalla blev frisk från den sjukdom han hade.” Det här är tydligen insatt av någon avskrivare som förklaring till v 7, där den sjuke klagar över att han aldrig hinner fram i tid för att bli botad. Vi får inte veta vad det finns för bakgrund till den här tron och om det verkligen fanns något undergörande i det svallande vattnet. Johannes koncentrerar sig på vad Jesus gör.

Vi får veta att Jesus ser den här mannen bland många andra och botar just honom som varit sjuk i 38 år, efter att han först frågat om han vill bli frisk. Det är ju en ganska onödig fråga, men Jesus brukade göra så att för att fästa de sjukas uppmärksamhet på honom. Jesus ger en direkt order till honom att ta sin bädd och gå, något som sedan ledde till förvecklingar med judarna, alltså fariséerna och de skriftlärda. För dem var det viktigare att mannen bar sin bädd än att han som varit sjuk i 38 år hade blivit frisk.

Judarna påpekar för mannen som hade blivit frisk att han inte får bära något, för det är sabbat. Det var antagligen bara ett liggunderlag som han bar, men de äldstes stadgar hade noggrant specificerat vad man fick och inte fick göra på sabbaten. I Jer 17 bestraffar profeten folkets synder och säger bland annat (v 21):

Så säger HERREN: Se för era själars skull till att ni på sabbatsdagen inte bär eller för in någon börda genom Jerusalems portar.

Det här säger Jeremia för att bestraffa dem som överträdde sabbatsbudet genom att bära saker som de behövde för sitt arbete, för det var ju arbete som Gud förbjöd i sabbatsbudet. Nehemja berättar om hur man lastade säd på åsnor och förde in det till Jerusalem på sabbatsdagen och varnade folket för en sådan överträdelse av sabbatsbudet. (Neh 13:15)

Den sjuke mannen var slav under judarnas rigorösa bestämmelser. Men Jesus befriar honom från de bördor som fariséerna hade lagt på honom, samtidigt som han befriar honom från hans sjukdom. 

Sedan får vi veta att mannen inte visste vem som hade botat honom. Det får han veta en stund senare, då Jesus kommer med en förmaning, och sedan är han ivrig att berätta om det. Förmaningen ska vi låta bli det egentliga temat för dagens predikan:

Se, du har blivit frisk. Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig.

Du har blivit frisk!

Tacksamhetens söndag, som vi firar i dag, tar i evangelietexten om de tio spetälska fram tacksamheten över att Jesus botar. Säkert har många av oss kunnat glädja oss över att vi har fått bli friska, efter att ha varit sjuka, kanske mycket svårt sjuka. Andra har kanske bett och bett, men de är fortfarande sjuka och Gud tycks inte ha hört deras bön. 

I vår text finns en påminnelse om att vi kan få vänta, och vänta länge. Mannen i texten hade varit sjuk i 38 år. Vi vet inte vad han led av, men han låg på en bädd. Det är inte utan orsak att Johannes uppger detta faktum. 38 år var en avsevärd del av den mannens hela liv. Han hade misströstat många gånger om att bli frisk. Han hyste en förhoppning om att Betesdas svallande vatten skulle befria honom från hans sjukdom, men han knöt sina förhoppningar till något som vi nog uppfattar som vidskepelse. Han hade inte under alla dessa år haft något verkligt hopp. Nu var dagen inne då han blev frisk.

Vad menar Jesus då han säger till mannen att han inte ska synda mer, så att något värre drabbar honom? Menar han verkligen att det var hans synd som gjorde honom sjuk?

Vi vet av en annan händelse att inte finns någon automatisk koppling mellan sjukdom och synd. Det står i Joh 9, när Jesus botar en blindfödd man. Lärjungarna trodde då att det var antingen han själv eller hans föräldrar som var skyldiga till att han var blind, genom att de hade gjort någon synd. Jesus svarar då (Joh 9:3):

Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan detta har skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.

Vi ska akta oss för att tolka en sjukdom som ett bevis för att man har gjort en yttre synd. Men det kan mycket väl vara så att våra synder leder till sjukdomar. Jesus såg synden i mannens hjärta och han visste hur den besvärade honom. Han hade en större förmåga än vi, han kunde se in i människors hjärtan. Och han botade honom också från den värre sjukdomen, mannen fick förlåtelse för sin synd.

Vi vet ju, att det i grund och botten är synden som är orsaken till allt ont, också till sjukdom och död. Genom synden kom allt det onda in i världen. Utan syndafallet skulle inget lidande finnas och ingen död.

Vad värre är: genom synden har den eviga döden kommit in i världen. Genom synden är vi utestängda från Guds gemenskap. På grund av synden borde vi för evigt vara bortvisade från Gud till helvetet, till en evig pina och en förskräcklig tillvaro där ingen förhoppning om att Gud ska ingripa och göra slut på lidandet längre finns. Det är den mångfalt värre följden som Jesus varnar för. 

Den onda världen fanns hela tiden omkring Jesus. Den skulle driva honom i döden. Den finns också omkring oss i dag. Och i många avseenden verkar det som om Jesu förutsägelser om den yttersta tidens svåra lidanden skulle vara här. Det här gör människor oroliga och ångestfyllda. Också vi upplever många gånger att vi inte orkar med allt elände som nyheterna serverar oss.

Men vi har botemedlet! Jesus säger i Luk 21:25, 28:

På jorden skall folken gripas av ångest och stå rådlösa vid havets och bränningarnas dån. … Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning.

Du som känner Jesus, som i det heliga dopet har fått hans korstecken tecknat på din panna och på ditt bröst, du har ingen orsak till oro! Allt är i Herrens händer. Han säger ju att inte ett hår på vårt huvud ska gå förlorat, hur än människor må förfölja oss och göra allt möjligt ont mot oss.

Det här grundar sig på att det värsta har tagits bort av Jesus. Det värsta är vår syndaskuld, som skulle ha dragit på oss Guds förbannelse och stängt oss ute från himlen. Då han led och dog på korset tog han bort den skuld som borde ha drabbat oss. Han tog bort den svåraste sjukdomen av alla och öppnade vägen till himlen för alla. Och den som förtröstar på honom ska inte komma på skam. Det är bara genom att gå bort från honom och förkasta hans ord som det finns orsak till oro. Då har vi inget hopp kvar.

Också i dag säger Jesus till oss: Du har blivit frisk! Synda inte mer, så att inte något värre drabbar dig. Du har blivit frigjord från syndens skuld och straff, så att du inte ska behöva visas bort från Gud utan få tillhöra Jesus och stå under hans beskydd när han kommer för att döma levande och döda. Han har gjort oss friska, genom att han har tagit på sig alla våra synder och gjort oss rena och heliga i sitt blod.

Nu säger han: Gå inte bort från mig! Vänd dig inte bort i otro och åter låta synden ta väldet i ditt liv. Den enda verkliga synd som kan fördöma oss är nämligen just otron, att gå bort från honom. Om vi gör denna synd, kommer något mångfalt värre att drabba oss än en timlig sjukdom.

Det var samma förmaning som mannen som Jesus hade botat vid Betesda mötte. Han hade gått sin väg, med sitt liggunderlag på axeln, och han visste inte vem Jesus var. När judarna mötte honom och tillrättavisade honom för att han bar sin bädd kunde han inte annat än hänvisa till att mannen som hade botat honom sade att han skulle ta sin bädd. Han var utlämnad åt judarna som lade krav på hans axlar som han inte förmådde bära. Han behövde möta Jesus på riktigt. Och då fick han veta vem Jesus var. Han var hans Frälsare, inte bara en helbrägdagörare.

Vi har inga uppgifter om hur mannens fortsatta liv såg ut. Vi vet att han skyndade sig att berätta för judarna om Jesus. Vi vet inte om han sedan fortsatte att följa Jesus, eller om han gick bort tillsammans med många andra som klagade över att Jesus talade hårt och underligt. Men det är helt möjligt att han hörde till de 3000 som blev döpta på pingsten.

Men när vi inte känner till mannens fortsatta öden får vi bara tänka på hur vi fortsätter att förvalta våra liv. Då vet vi, att vi som är dyrt köpta av Herren Jesus får förmaningen att förhärliga honom i våra liv. I denna onda, giriga och avundsamma värld får vi som äger allt i Jesus vara hans vittnen. När våra grannar och släktingar är oroliga får vi vittna om friden i tron på Jesus. När vi möter sjukdom och död får vi vittna om att denna tidens lidanden väger lätt mot den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår (Rom 8:18), samtidigt som vi ivrigt och enträget fortsätter att be till Gud om hjälp också i yttre trångmål, som han har förmanat oss att göra. För han har ju också sagt (Joh 15:16):

Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn.

Där har vi verkligen orsak att vara tacksamma. Där finns utflödet för vår lovsång i dag, mitt i en värld som ser ut att behärskas av den onde, men där vår himmelske Kung behåller allt i sin makt, för allt ska tjäna till det bästa för dem som älskar honom.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Lepplax bykyrka 21.9.2014.